Ingen knähund

Calle Bildt fortsätter odlandet av sin egen myt och valde att i helgen ta tillfället i akt till lite diplomatiskt freestylande med anledning av lördagens bilbombande. Utrikesministern körde enligt devisen "what happens on Twitter stays on Twitter" och tvittrade vid midnatt ut sin egen terroristteori till allmän beskådan - långt innan Reinfeldt ens hunnit vakna. Han passade därefter på att putsa vidare på stjärnstatusen genom att name-droppa lite på sin blogg och betona - två gånger för säkerhets skull - att Hillary hört av sig.

Innan detta inlägg börjar osa alltför mycket jante ska jag klargöra att jag tycker att det är trevligt med lite VIP-glamour i svensk politik, vilket man får medge att Calle ändå tillför. Men för den påtagligt irriterade Reinfeldt borde Bildts försök att spela Allan i den sociala mediesfären utgöra ett orosmoln. Om statsministern är mån om sin maktställning alltså. Det är väl knappast någon som tror att Calle råkade slänga iväg ett litet obetänksamt twitterinlägg i affekt kl 00.05 på natten.

Japp, det där med att ge gamla ex-statsministrar statsrådsposter har onekligen sina sidor. För medan Bildt bidrar till att höja kändisfaktorn i regeringen, kan man göra konstaterandet att en gång tupp, alltid tupp. Jänkardiplomaternas kaxig-småhund-eufemism blev plötsligt mer aktuell än någonsin.

Lika som bär?

Wicked leaks

Under den senaste tiden har organisationen Wikileaks genom sina häpnadsväckande avslöjanden vänt upp och ner på precis hela världen. På löpande band presenteras extra superhemliga dokument där allmänheten får ta del av idel vansinnessensationella uppgifter, som får varje lill-Guillou till journalist i detta land att rysa av glädje åt smaskigheterna. Vi har bland annat fått veta chockavslöjanden som att:

• Ubbe Ahlin pratade med diplomater och ambassadsfolk när han var ordförande i utrikesutskottet.

• Sverige är inte neutralt och föredrar att samarbeta med USA framför Nordkorea, Iran och Kuba.
  

• Norrmän tycker om att jävlas med svenskar

• Calle Bildt representerar en perifer glesbefolkad blåbärsstat nära polcirkeln, men gillar att leka att han är en jättecreddig utrikespolitisk småpåve som egentligen borde spela bridge med Hilary, Cameron och Sarkozy varje dag.

Folket rasar till följd av dessa uppdaganden som formligen raserar hela vår världsbild. Samtidigt får vi lov att hylla Wikileaks - denna eminenta källa till mystisk och gömd information som för våra tankar till allsköns Hollywoodproducerade konspirationsfilmer. Plötsligt känns tillvaron lite mer spännande.

Som politruk har jag ju en ovärdelig inblick i politikens dunkla rum och för att elda på den spänning som nu byggts upp ibland oss, har jag några färska läckor att delge er (men kom nu ihåg att ni läste det här först!). Det sägs nämligen att Wikileaks snart kommer att presentera information som indikerar att Usama bin Laden verkligen på riktigt är insane in the membrane, att USA har oljeintressen i mellanöstern, att regeringen vet saker som vi inte vet, att det finns folk som vet saker som andra inte vet men som samtidigt inte vet saker som vissa vet, samt att Reinfeldt ibland ringer Obama.

Den motvilliga bidragsmonarken

Den skarpaste valanalysen i efterdyningarna av Socialdemokraternas valnedelag, levererades av ingen mindre än Mona Sahlin. Vid ett tal på Sossarnas förtroenderåd i lördags som redan blivit semi-legendariskt, riktade Måna skarp kritik mot den minoritetsinriktade bidragspolitik som partiet gått till val på. Den klarsynta analys som präglade Sahlins tal, har under helgen hyllats en masse - t o m av de liberala ledarsidorna.

Mindre uppmärksammat blev det lilla passus mot slutet, där Sahlin delade ut en duktig känga mot det egna partiet genom att vädja till partikamraterna att ge hennes efterträdare ett tydligt mandat. Att låta den nya partiledaren "leda och lita på de vägval han eller hon gör" är en förutsättning för en lyckad förnyelse av Socialdemokraterna, uppmanade Måna åhörarna.

Det är väl visserligen ingen som tvistar om det faktum att medan Göran Persson föll på sin pampgubbiga maktfullkomlighet, hade Måna det motsatta problemet. Men ändå ligger det en hel del melankoli i Sahlins lilla spydighet. För frågan är vad som egentligen är mest sorgligt: att Mona Sahlins sista tal blev hennes livs kanske bästa tal; eller att såsseeliten lyckades kuva henne till att driva en politik hon vid sin avgång förkastar. En sorti med långfingret uppsträckt mot såssetoppen var henne minst sagt förunnat.

Lie back and think of the Vatican

När den nuvarande påven - Benedictus XVI - klev upp på påvestolen gjorde han det som vanligtvis är brukligt för påvar: saligförklarade sin företrädare, lärde sig säga god jul/glad påsk på 73 språk samt gjorde ett och annat offentligt förkastande av abort, homosexualitet, preventivmedel och annat snusk som inte hör mänskligheten till. Och som sig bör, rasade naturligtvis stora delar av västvärlden mot dessa bryska uttalandens konservativa karaktär. Så långt hängde alla med.


Betydligt mer otippat var däremot avslöjandet att samme påve uttalat sig - om än försiktigt - positiv till användadet av kondom. Säkerligen var det en och annan som tappade hakan när de hörde detta - påven har ju tidigare gjort sig känd för sin eminenta smittskyddsteori som grundar sig på tanken att kondomer är fel sätt att bekämpa HIV på. Men i en nyligen publicerad bok av den tyske journalisten Peter Seewald citeras alltså påven där han vädrar en rad tämligen icke-påvliga åsikter, däribland om kondomer. Kondom kan enligt Benedictus XVI vara helt okej - dock endast "under vissa omständigheter" och i syfte att skydda sig mot smitta.



Vad som menas med "vissa omständigheter" är dock höljt i ett högst grumligt dunkel. Möjligen tänker sig påven att kådisen kan få åka på när eventuell farhåga för vissa typer av könssjukdomar föreligger - typ, en och annan tomte i trumpeten får man ta, så länge vi inte snackar blodsmittor. Alternativt är tanken att bara utvalda grupper ska omfattas av denna påvliga barmhärtighet.

Vilka dessa lyckliga individer som får påvens kondomvälsingnelse är, kan vi bara spekulera i. Men den som värnar om sin hälsa gör alltså klokt i att suck up to the Pope. För resten är det bara att bita ihop, luta sig tillbaka och tänka på Vatikanen.

Ur led är tiden...

Rakt på med Raggarna

Att vara politiker innebär ofta ett idogt kryssande på ett minfält av potentiella skandaler. Likt höggravida elefanter på lövtunna äggskal måste statsmän och politruker trippa på tå för att till varje pris undvika obehagliga politiska inkorrektheter som kan ge upphov till eventuella mediestormar eller än värre - kränkning. Följaktligen har svensk politik kommit att präglas av ett tvångsmässigt utövande av slingrandets och tvetydigheternas ädla konst, där den som ger det luddigaste icke-svaret vinner.

Konsekvensen av detta retoriska kringelkrokande är ett stundals sövande och aningen skitnödigt politiskt debattklimat, där väljarna blir allt mer förvirrade över vad politikerna egentligen vill. Därför är det en befrielse att kunna konstatera att det faktiskt finns politiska partier som vågar säga som det är - utan krumbukter. "Raggarpartiet" sällar sig till denna sällsynta skara.

Raggarpartiet är en politisk rörelse som riktar sig mot "den vanliga människan" och som har en kraftig sänkning av bensinpriset som sin huvudfråga. Raggaragendan består vidare av en vilja att konsekvent rensa bort "alla betongaschlen som bara förstör för oss raggare" (man får förmoda att det är härifrån sosselandstingsrådet Ilija Batljan hämtat inspiration till sin anti-byråkratikampanj) samt den fasta övertygelsen att miljöförstöringen ska bekämpas där det verkligen skitas ner - det vill säga i Indien och Kina.

Att säga som det är kräver både klarsynthet och politiskt mod; och ära den som äras bör - Raggarpartiet besitter i sanningens namn båda dessa attribut. Begrunda bara dessa rader som är saxade från partiets genuspolitiska program:

Sluta upp med allt vad genusarbete heter. Vi är olika, en del har penis och andra har en vagina. Så är det bara! Vi kan ge lika lön utan att sätta dockor i 4 åringars händer och skrika LEK! Tjejer mekar lika bra som killar men det är bara tjejer som kan ge oss dom barn som världen behöver. Och tjejer är snyggare än killar.

Man kan inte annat än att hysa ett mått av respekt inför denna bryska uppriktighet. Hur många partier skulle med sådan total oräddhet våga ta upp kampen mot den svenska radikalfeminismens moder - Gudrun Schyman - såsom Raggarpartiet gör? Inte ens Riksdagens nytillträdda bruna falang skulle våga brösta upp sig på detta sätt, om ni frågar mig.

Nog skulle politiken bli både rakare och mer underhållande med lite raggare i Riksdagen. I höstens riksdagsval fick partiet emellertid nöja sig med blygsamma tre röster och var därmed tvungna att erkänna sig slagna av både Ödlepartiet, Manligt Initiativ, Jesus och Älgen Hälge. Men med lite listig PR och ihärdigt kampanjande vid din lokala korvmojj, hägrar 4 procentsspärren i horisonten. Sveriges alla Cadillacägare väntar med spänning...

Veronica Palm och Svensson-sossigheten

I dagar som dessa, då Såsserian jagar efter såväl politik som partiledare med blåslampa, kan både det ena och det andra hända. Till exempel att Veronica Palm helt plötsligt seglat upp som den hetaste efterträdaren till Måna. Avsaknaden av både betong-sossig gubbighet, sittfläsk och grådassig Nudersk karisma har fått många att höja på ögonbrynen vid omnämnandet av Palm. Men jag vill hävda att det i själva verket är ett högst tippat val av kandidat.

Veronica Palm är enligt egen utsago ingen tråk-sosse, men enligt somliga en riktig vänster-sosse. Själv skulle jag vilja utnämna Palmskan till ett fullfjädrat praktexemplar av dagens median-sosse. I en intervju i SvD nyligen fick man veta att Veronica tycker det mesta regeringen gör är orättvist och skit, men erkänner samtidigt att väljarna uppenbarligen föredrar skitpolitiken framför såssepolitiken; att hon inte tycker att skatter är ett självändamål, men vill ändå - av princip - återinföra världens i särklass mest samhällsekonomiskt olönsamma skatt -förmögenhetsskatten, samt att hon medger att köp av hushållsnära tjänster underlättar hennes vardag, men inte anser att dessa ska vara statligt subventionerade så att även folk med icke-riksdagslön har råd att köpa dem.

På detta sätt utgör Veronica Palm på alla sätt sinnebilden av the average kontemporära såsse. Denna svensson-såsse karaktäriseras av total politisk och ideologisk förvirring. Hon/han anser att Alliansen för en förödande skattesänkarpolitik, men vill både ha kvar jobbskatteavdrag och sänka skatten för pensionärer. Vederbörande är också med fördel emot det som man egentligen är för (för exempel, se Stockholms-såssarnas butlerförslag kontra RUT-avdraget) alternativt för det som man för 3 veckor sedan var emot (se Afghanistanfrågan). Den minsta gemensamma nämnaren är dock det osvikliga motståndet mot allt som kan tänkas vara orättvist eller eventuellt föremål för en DO-utredning, samt ett allmänt missnöje mot det mesta.

Under de senaste årens post-Persson era har Socialdemokraterna inte krävt mer av sina politiska företrädare än att de kan uttala orden "jobb" och "förnyelse" och upprepa dessa i oändlighet. Nu kan man konstatera att även "ser ung nog ut att lura väljarna att tro att vi har förnyat oss" kan läggas till på arbetsbeskrivningen. Veronica Palm kan därför inte vara annat än den perfekta hövdingen för bevarandet av den nutida sossigheten, med siktet inställt på nya bottennapp i 20 procentstrakten. If it ain't broke, don't fix it, liksom...

...och sen kommer det fågelsång så där mystiskt, som man inte hör riktigt, för att det blir svart, eller nåt sånt. Eller jag vet inte…

Jag instämmer i PJ Anders Linders liknelse idag och ger er Yrrols "Present till direktörn" a k a Sossarna har förnyelse-av-partiet-möte:

Goodbye Måna

Så avgick till slut Måna - två månader efter det förödande sosse-nederlaget. Föga förvånande och säkert oundvikligt. Men med viss eftersmak av bitter ironi. För samtidigt som hela sossokratin skriker efter förnyelse, tycks många ha glömt bort att Mona Sahlin i grund och botten var en representant från den mer mittenorienterade och förändringsbenägna falangen i partiet. Dessvärre med avsaknad av ett förankrat ledarskap. Inte ens Barack Obama hade kunnat få till en kursändring i den bytta av kletig surdeg som utgör navet i socialdemokratin idag.

Författaren Christer Isaksson, som skrivit flera böcker om socialdemokratin, kommenterade i morse Sahlins avhopp med konstaterandet att det saknas givna efterträdare. Ungefär som för tre år sedan, då Mona Sahlin valdes till ordförande alltså. Då som nu höjdes röster om förnyelse. Dessvärre fick man nöja sig, inte ens med andrahandsvalet, utan med kanske det femte eller sjätte alternativet.

Partiet efterlyser nu en ordförande som å ena sidan uppfyller de traditionella kraven på stabil förankring inom partitoppen och som å andra sidan har karisma och förmågan att förändra. Antalet personer som stämmer in på de kriterierna går att räkna på ena handens fingrar. Uppgiften ter sig alltså minst sagt ganska knivig.

Bodström och Margot W är två kandidater som kan tänkas uppfylla ovannämnda krav. Inte helt otippat har dock båda två redan avböjt. Snacket tycks istället kretsa mestadels kring Svempa Österberg, Östros och Per Nuder, vilket känns ungefär lika spännande som tanken på att en valiumstinn Bosse Lundgren skulle göra comeback som partiledare för Moderaterna.

Den stora frågan är därför om den förnyelselängtan som tycks vara så eftertraktad i socialdemokratin, inte är viktigare än en partiordförande med en väletablerad pampstatus? Risken är nämligen att såssarna måste nöja sig med antingen det ena eller det andra.

YES we can!

I have a dream!

Change!

Kvinnogöra

Aftonbladet passar på att vädra lite gammalt hederligt människoförakt genom att ägna en hel artikel åt det förkastliga faktum att Jimmie Åkesson anställt en 20-årig fotomodell som sekreterare. Sekreteraren - Alexandra Brunell - är sedan länge aktiv i SD:s ungdomsförbund och driver bland annat en egen modeblogg. Artikeln låter oss bland annat veta att Alexandra inte bara en sån där som hänger på Stureplan, utan har också ”shopping, resor, mode, skönhet, hälsa och party” som sina främsta intresseområden.

Undertonerna i artikeln är övertydliga på gränsen till det vulgära: Jimmie har anställt en party-bimbo vars intressesfär kretsar kring brudigheter som skönhet och mode. Texten är utformad med en minutiös pedagogisk noggrannhet, så att ingen läsare kan undgå att förstå att detta är den perfekta anledningen att hata SD ännu mer. Liksom Stureplansbarbies, givetvis.

Om det är på detta sätt som kvällspressen ämnar granska Sverigedemokraterna under mandatperioden, har SD segern i valet 2014 som i en liten ask. Men frågan är om inte den idiotiskt vinklade dumjournalistiken övertrumfas av det unkna kvinnoförakt som präglar artikeln. Sättet traditionellt "kvinnliga" intressen ständigt hängs ut som hjärndöda och lite skämmiga, samt den daterade kopplingen mellan snygga tjejer och spånighet, är så old-school gubbchauvinistiskt att det nästan är långtråkigt. Var är Gudrun när man som bäst behöver henne?

Slussen - Stockholms svar på ett vitryskt ghetto

Kulturhistorisk estetik när den är som bäst.

Riksdagens muntergökar

Fredrik Reinfeldt påstod häromdan i ett replikskifte med Lars Ohly under Riksdagens partiledardebatt att det är "svårt att hitta en enda vänsterpartist som varit glad sedan 70-talet". Detta med hänvisning till Ohlys anförande, som tog sin utgångspunkt i det karga och hårda samhälle som skapats av den borgerliga politikens framfart.

I kamrat Ohlys fall anser jag att Reinfeldts kommentar känns lite orättvis - se bara på bildbevisen ovan. Däremot är det svårt att förstå hur Lasse kan upprätthålla denna glada uppsyn, trots att han lever i ett land där verkligheten är så överjävligt orättvis och hård.
Den som i riksdagsdebatten (eller vilken annan debatt som helst) lyssnade till den ohlyska retoriken, förstod nämligen snabbt att Sverige är ett land där de flesta medborgare ligger och kravlar i rännstenen till följd av ett gäng välgödda moderata adelsmän som får sin livsnäring av utslagna fattiglappar och svår misär.

Det är förvånansvärt hur ett land kan raseras så totalt från välfärdsstat till feodalt eländessamhälle på bara fyra år. Hur det gick till vet nog bara Vpks partistyrelse. Men huruvida "klyftorna" ökat eller minskat under Alliansregeringens tid, kan det säkert tvistas om i all evighet och handlar naturligtvis mest om hur man väljer att räkna. Däremot går det att konstatera att förmögenhetskoncentrationen ökade en hel del under sossarnas 12-åriga styre. En och annan långtidssjukskriven hanns också med.

Men säg för allt i världen ingenting till Lasse hans bistra gäng, vars ideologi uteslutande bygger på existensen av en evig konflikt. Var landets alla vänsterpartister skulle kanalisera sin missnöjesenergi när milimeterrättvisans nirvana är uppnått kan vi bara spekulera i. Kanske en samlad emigration till marxist-leninismens högborg Nordkorea kan vara lösningen? Det tål att tänkas på...

Klasskamp på ICA

Pravda presenterar idag en artikel med en verkligt djuplodande klassanalys av fredagsmysvanorna i Sverige. Artikeln, som baserar sig på en egenhändigt utförd studie där matvaruinköpen ställts i relation till medelinkomst och socioekonomiskt område, visar på chockerande resultat. Bland annat får läsaren veta att det moffas mazariner, saft och bea i Vårberg medan finfolket i Bromma går loss på skaldjur och avokado. Fredagsmyset - denna svenskhetens helgedom - är alltså i själva verket en tung klassfråga.

Upprörande är bara förnamnet! Vad som bör göras åt dessa klassbetingade mysklyftor förtäljer dessvärre inte historien. Möjligen kan man tänka sig inkvoterade hummerleveranser till ICA Vårberg varje fredag. Alternativt sänkt skatt på BOBs blandsaft i välbeställda områden, för att främja inköpen av arbetarklass-mysprodukter bland mer förmögna familjer.

Matkvotering eller inte - andemeningen är naturligtvis att de flesta skillnader mellan "grupper" (för att förtydliga: alla som bor i Vårberg är en grupp och alla som bor i Bromma är en annan) är per definition av ondo. Således är det faktum att de lägre klasserna uppenbarligen föredrar att knapra på tacoskal framför räkfrossa, där det senare av tidningen på alla sätt betraktas som finare, en skrämmande konsekvens av klassamhällets skiljelinjer.

"Vi gillar olika" deklarerade Pravda stolt i en anti-homogen kampanj nyligen. Olika så länge det är lika, alltså. Så beware alla fredagsmysare! Klasskonflikterna lurar bakom varje hörn och skrymsle - till och med i din ICA-kasse.

Bert Ljung äntrar Riksdagens pressrum

SD:s ekonomiske talesperson Johnny Skalin försökte verkligen se jättestor, jättesjälvsäker och jättestatsmannaaktig ut när han idag presenterade Sverigedemokraternas skuggbudget. Tråkigt nog för SD, bar Johnnys karisma mer drag av Lille Skutt än Leviathan. Associationen till en post-pubertal Bert Ljung var liksom oundviklig.

Bert Ljung?

Johnny Skalin?

Nobbad av Nobel

Stackars Jimmie Å fick idag veta att han, trots sin nyvunna riksdagsplats, inte är inbjuden att delta i årets nobelfestligheter. Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen, förklarar beslutet med att Jimmies och hans gelikars åsiktsagenda inte stämmer överens med stiftelsens värderingar. Jimmie Å blir därmed den ende av riksdagens partiledare som inte får nobelsupera den 10 december.

Än så länge har Åkesson varit knäpptyst i frågan. Men den som väntar på något gott, väntar inte längre än vad det tar att fylla i en DO-anmälan. Jimmie, som säger sig vilja förvalta det svenska kulturarvet, bör i svenskhetens namn göra det som situationen påkallar att en riktig svensk ska göra: bli kränkt. DO-kansliet måste ju fullkomligt svämma över av kränktbrottsprejudikat som passar i sammanhanget. "Diskriminering av individs rätt att sörpla ostron med knugen" återfinns således garanterat i någon pärm.

En framgångsrik DO-process skulle verkligen vara en praktfull kröning av Jimmies nationalsexuella position i svensk politik. Långt mer svennecreddig och respektingivande än den där larviga folkdräkten. Och helt i linje med kränkthetsdramat under riksdagens öppnande för några veckor sedan. Ska Åkesson och SD-klicken ta detta gyllene tillfälle i akt? Den som lever får se. Fortsättning följer...

We were on a break!

En rödgrön skuggbudget presenterades igår på världshistoriens tröttaste presskonferens. Budgeten, som var en copy-paste-produkt från valmanifestet, var troligtvis den mest krystade uppgörelse som producerats sen Måna bjöd in V till samarbete under fackligt pistolhot hösten 2008. Samma nötta gnäll från samma ruttna gäng: Mickan Valtersson, Ulla Andersson samt Tomas Östros och hans numera varumärkesskyddade uppsyn av en infekterad blemma med långt framskriden förstoppning.

Inte helt otippat visade sig detta vara sista dödsrycket för den rödgröna sörjan. Imorse meddelade Måna efter förhandlingar med Bildt och Reinfeldt att S, V och Mp tar "en paus" i samarbetet. Med tanke på den svidande valförlusten var beskedet knappast särskilt överraskande.

I förhållandetermer är uttrycket "ta en paus" lika klassiskt som klichéartat. Nästan alltid innebär det en fegislösning på en önskan om att dra sig ur helt och hållet och/eller brist på ork att ta tag i befintliga problem. I de rödgrönas fall stämmer båda påståendena, med tillägget att ingen idag (utom kanske Lasse Ohly) egentligen fattar vad rödgrönheten skulle vara bra för från början.

Men misströsta icke - det går såklart att fortsätta vara polare med gamla ex. Ibland råkar man till och med bli ihop igen. För att dörren ska hållas öppen för denna lilla eventualitet, kan det vara klyftigt att inte frispela alltför mycket. Typ dundra på med lite extra styrkor i Afghanistan eller gulla för öppet med moderater och annat löst folk. Detta kan nämligen skapa lite svårreparerade friktioner om man väljer att slå sina påsar ihop igen. Argumentet "we were on a break" brukar tyvärr vara ganska svårköpt. För empiriskt exempel, se avsnitt 15 säsong 3 av "Vänner".

Små knegare

Usch va jobbigt det är att jobba!

Alltså, verkligen. Är det ingen mer än jag som känner att 40 timmar i veckan (ibland mer!) liksom bara är för mycket? Varje morgon rycks jag ur nattsömnen av väckarklockan, som med sitt genomträngande oljud manar om att det är dags att släpa min tärda, 26-åriga lekamen ur sängen för att gå till arbetet och slita i mitt anletes svett. Detta fortgår i 5(!) dagar tills jag äntligen - förlamad av veckans vedermödor - får vila till helgen.

Samtidigt som vi i den ledbrutna arbetsföra befolkningen uthärdar denna till synes obrytbara träldom, är det många som inte ens har ett jobb. Dessa människor står utanför arbetsmarknaden och får därmed inte ta del av den gemensamma jobbkaka som regeringen anser endast ska vara förbehållen några slitande få. Lösningen på detta är lika uppenbar som den är solidarisk: låt oss i medmänsklighetens anda dela broderligt på bördorna! 20 timmar + 20 timmar = 40 timmar. Problem solved!

Det snackas om jobbskapande åtgärder. Blotta tanken på att det finns människor i maktens hierarki som - av pur ondska - vill piska fler till att trä den kedja om halsen som en 40-timmarsvecka innebär, gör mig riktigt skrämd. Mörkrädd. Kränkt. Likt en samling kapitalismens feodalherrar tvingar de en ökad ström av hederliga medborgare att bli självförsörjande (läs: livegna kontorsträlar), medan vi andra i vår vanmäktighet bara kan se på.

Skola, vård och omsorg och jättemycket pengar till all offentlig verksamhet ska vi naturligtvis också ha. En hel befolkning som går ner i arbetstid skulle kanske kunna innebära mindre skatteintäkter. Men med tanke på att detta land formligen kryllar av miljonärer och rika överklassgubbar som inte gör annat än torka sina tryffelgödda bakdelar med 1000-lappar, är det såklart bara att låta dem betala den skatt som vi övriga skulle ha betalat. Med andra ord: låt Sveriges krösusar bära kostnaden för merparten av den gemensamma välfärden. Rättvist, solidariskt och medmänskligt!

Ibland är det den enklaste lösningen som är svårast att se. Låt oss nu alla skriva på en petition på pravda.se och leverera till den nytillträdda regeringen! Vi knegare har inget annat att förlora än våra bojor, så låt ropen skalla: proletärer i landet, förena er! Jag fattar inte att ingen kommit på detta förut...

Snillet och (fin)smaken

ÄNTLIGEN!!

När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund klockan 13 idag tillkännagav att årets nobelpristagare i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, var vi många som drog en lättnadens suck. Äntligen får denna litteraturens gigant av giganter, vars verk lästs och älskats av miljoner människor världen över, den utnämning han i sanning förtjänar!

Eller kanske inte. Och tur är väl det. En sådan reaktion från allmänheten hade nämligen med all säkerhet skrämt slag på Akademiens ledamöter, som förvandlat nobelpriseriet till en exklusiv klubb enbart för insvurna i den förnäma kultureliten.

Under de senaste decennierna har De Aderton ägnat stor tidsmöda åt att försöka bevisa för omvärlden att de verkligen - på riktigt - läser jättedjup, intellekktell och finkulturell litteratur. Med en närmast patologisk tvångsmässighet har nobelpriset nästan uteslutande tilldelats kategorin "pretto-författare med jättekonstiga namn som ingen utom Horace Engdahl har läst ".

Det är lätt att föreställa sig att det hovrande hotet att någon bland kreti och pleti mot all förmodan skulle känna till, eller ännu värre - läst, den tilltänkte pristagarens böcker, får akademiens ledamöter att resa runt världens alla hörn för att hitta en lämpligt perifer författare. Hittar dom en östmongolisk Haikupoet eller en exil-sibirier som skriver hermeneutiska elegier med post-daktyliskt versmått, är det jackpot och mission complete.

Möjligen är det jag som är sällsynt obevandrad i litteraturen - omvärlden kanske myllrar av hängivna läsare av Jaroslav Seifert, Wole Sylinka, Naguib Mahfouz, Gao Xingjian, V S Naipaul, Kenzaburo Oe eller någon annan av de senaste 25 årens nobelpristagare. Men någonting säger mig ändå att såna som Astrid Lindgren, Leo Tolstoj, Joyce Carol Oates, Bob Dylan eller Vilhelm Moberg lästs och uppskattats av långt många fler människor.

Poängen med böcker och egentligen all form av konst eller kultur, måste väl ändå vara att på olika sätt beröra. Definitionen av vad som är bra konst borde följaktligen variera. Självklart kan inte nobelpristagaren varje år vara en person med universell genomslagskraft. Men att akademien på ett kvarts sekel inte lyckats presentera en enda pristagare som man med fog kan säga läses av människor i gemen, känns rätt orimligt.

Årets medicinpris gick till forskaren Robert Edwards som utvecklade provrörsbefruktningen - en upptäckt som möjliggjort att tusentals kvinnor kunnat få barn. Det är alltså rätt enkelt att förstå att hans arbete haft en direkt påverkan på läkarvetenskapen och människors liv. Med andra ord, ett väldigt motiverat nobelpris.

Om Svenska Akademien hade baserat sina val av nobelpristagare på samma premisser som nobelförsamlingen vid Karolinska institutet, hade exempelvis Astrid Lindgren fått nobelpriset för längesen. Problemet är bara att finkulturen tappar sitt värde i samma skede som den blir populärkultur.

Lösningen måste därför vara att göra en ordenlig utrensning bland de arton stolarna i Svenska Akademien, vars dynor sedan länge är nernötta av gammal professorsröv. Varför inte plocka bort till exempel Kicki Lugn och slänga in Leffe G-W på hennes plats? Det skulle vitalisera Den Distingerade Skitnödighetens Ädla Akademi med lite hederlig, gubbig folklighet. Peace.

Moralpanikens väktare

Så äntligen är spekulationerna över och Reinfeldts 24-mannaregering har till slut blivit utsedd. Bland ministrarna syns några nya ansikten, bland annat Uffe Kristersson, Stefan Attefall och landstingsbossen Catharina Elmsäter-Svärd. Därutöver har ett och annat departement tillkommit för den Alliansäktenskapliga fredens skull.

Vis av 2006 års förargliga statsrådsfadäser har Freddan denna gång tagit det säkra före det osäkra och tvingat samtliga statsråd att bekänna alla förbrytelser mot lagens och moralens rättesnöre, som kan tänkas skräpa i garderoberna. I millimeterrättvisans högborg Sverige väger naturligtvis brott som involverar ekonomiska fördelar för ogärningsmannen, allra tyngst. En obetald tv-licens kan betyda slutet på karriären. Däremot struntar de flesta högaktningsfullt i otrohet och skilsmässor - sånt lämnar vi åt de stackars jänkarpolitikerna.

Av de vid dagens datum erkända överträdelserna att döma, har vi att göra med ett gäng rätt oskyldiga små ministrar. Men likväl kan inte Pravda låta bli att gotta sig lite i ministrarnas moralkriminella förflutna. "Knark, svartlön och trafikbrott" lyder rubriken till en snaskartikel som finns att läsa på webben idag.

Med "Knark!" åsyftas att integrationsminister Erik Ullenhag erkänt att han rökt lite maja i sin ungdom (jag har hört att knark var jättepoppis bland kidsen på 70-talet, vilket skulle innebära att säkert 90 % av alla 40- och 50-talister inklusive en stor del av dagens politiker knarkat, men vad vet jag?). "Svartlönen" är Uffe K. som under ett halvår år 2001 betalade sin städhjälp svart. Men den verkliga bomben är ändå infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, som inte bara kört för fort år 1994 (dvs ett år innan Måna åkte dit för att ha bränt över 50 000 i privatinköp på statens kontokort) utan också öppet medger att hon använt snus. Se skräckrubrik nedan:

skärmdump från Aftonbladet.se

Ja, vad säger man? Vill vi ha statsråd som trampat för mycket på gasen för en dryg byxmyndighetsålder sedan? Toppolitiker som petar in giftfyllda nikotinbakelser under läppen? Eller en socialförsäkringsminister som med en dåres och miljöbrottslings envishet vägrar kompostera?

Det är alltså dessa kvinnor och män som ska härja i maktens korridorer under de kommande fyra åren. Man blir mörkrädd...

Om blickar kunde döda...

Bidragslinjen the Tory way

Medan hela politiker-Sverige är strängt upptaget med att oja sig över talmansvalet samt den brinnande frågan om hur deras kanslier ska uppnå en sverigedemokratsfri arbetsmiljö, är den nytillträdda Tory-LibDemregeringen i Storbritannien i full färd med att röja upp i den lidande brittiska ekonomin.

Finanskrisen gjorde att den avgående Labourregeringen efterlämnade ett digert budgetunderskott när Conservatives och Liberal Democrats tog över i maj. Följaktligen har inte den nya Cameronledda regeringen ödslat någon tid med att dra frågan om obekväma saneringsåtgärder i långbänk.

På måndagsmorgonen kungjorde finansminister George Osborne ett beslut om att dra in barnbidraget från de hushåll där någon av parterna tjänar £44 000/år (=ca 484 000 kr) eller mer. Från 2013 får dessa, företrädesvis medelklasspäron, istället betala tillbaka barnbidraget genom en motsvarande ökning via skattsedeln. Åtgärden beräknas spara miljarder enligt Osborne, som motiverar beslutet med att det inte är rättvist att låginkomsttagare ska sponsra bidrag till höginkomstfamiljer.

Förutom att det har ett visst mått av politisk kamikazevarning, är det ett ganska smart drag. Barnbidraget är ett av de få typer av försörjningsstöd som är helt universella och därmed inte baseras på inkomst. I klassamhällets England kan det dessutom vara ganska motiverat att låta bidraget vara förbehållet familjer med mindre marginaler.

Indraget barnbidrag för välbeställda hushåll borde därför vara en klockren fråga för Sossarna 2.0 a k a Moderaterna. Om man bortser från att det säkert skulle uppstå vissa administrativa problem känns förslaget helrätt för Reinfeldt och co. Det är 1) verkligen jättesossigt, 2) helt i enlighet med den moderata anti-bidragslinjen och 3) ger utrymme för en massa roligheter, typ skattesänkningar och rasta-hunden-avdrag = som en gåva från den moderata himlen.

Cameron har länge vurmat för den svenska friskolemodellen. Reinfeldt kan därför med gott samvete apa efter lite bidragspolitik à la Tory. Saltisfruarna lär löpa amok, men va fasen, en marginell minskning av den lokala köpkraften i trakterna omkring Nathalie Schuterman-affären står nog den svenska ekonomin pall för.

Månas amnesi

"Jag kommer inte göra mig beroende av Sverigedemokraterna, förutom när jag gör mig beroende av Sverigedemokraterna."

Så tycks Månas devis lyda. Löftet om att inte sätta SD i en vågmästarposition lyckades Måna nämligen bara hålla i 12 dagar efter valet. Sen fick hon hjärnsläpp och nominerade Kent Härstedt (S) till talmanskandidat och utmanar därmed sittande talmannen Per Westerberg (M). Förre talmannen och givne kandidaten Björn von Sydow (S) hade visserligen avböjt sin kandidatur med hänvisning till att han inte ville bli framröstad av Sverigedemokraterna. Sådana reservationer har tydligen inte Kenta Härstedt. Och uppenbarligen inte Måna heller. Smart.

Det blir en bra helg för Jimmie Å...

Arkeltyper och hisspjuck

För en dryg timme sedan höll Fredrik Reinfeldt pressmöte för att presentera Moderaternas nya partisekreterare, till följd av att Schlingeling aviserat sin avgång. Valet föll på Sofia Arkelsten -miljöpolitisk talesperson för (M) och på alla sätt en perfekt arketyp för Nya vi-bryr-oss-faktiskt-om-miljön Moderaterna.

Noterade genast att den annars så pondulöse och myndige Reinfeldt såg aningen fjuttig ut brevid den gängliga Arkelstenen. Inte bra. Den machiavelliske statsmannen gör sig bäst i en alfahannes resliga skepnad.

Freddan verkade dock munter och konstaterade glatt att Sofia A. får den stora äran att bli den första kvinnliga måderata partisekretararen någonsin. Taraaa! För en tiondels sekund trodde vi alla att blomsterbudet från Gudrun Schyman var nära. Ända tills Reinfeldt i nästa andetag la till att det också är första gången partisekreterarskapet blir delat mellan en ordinarie och en vice sekreterare.

Tur. Gängliga kvinnor med en massa makt ter sig inte som smakfulla komplement till kostymnissar med ännu mera makt*. Följaktligen borde Reinfeldt ta ett och annat tips från mästaren i förnekelse-av-blygsam-kroppslängd - Tom Cruise. Under äktenskapet med den betydligt längre Nicole Kidman, satte Tompa i system att alltid stå minst två trappsteg över frugan under fotograferingar. Häromdan kunde man dessutom läsa i onämnbar kvällsblaska att Cruise skaffat ett par specialgjorda s k "hisskor" inför premiären av sin senaste film "Knight and Day", där han tvingades stå brevid ex-modellen Cameron Diaz.

Bakom varje framgångsrik man finns en smart kvinna, säger man ju. En smart kvinna och ett par foträta hisskor (hur funkar dom? trycker man på en knapp som hissar upp en till önskvärd längd? jag vill veta!). Hur som helst så hoppas jag att Sofia tar ut en gruvlig hämnd år 2018, när hon i egenskap av statsminister ger den avdankade Fredrik R. posten som delad utrikesminister med valfri moderatgubbe.



*Alltså, jag måste ju få raljera lite eftersom det har uppstått ett ekande tomrum efter valrörelsen och blogginspirationen därmed inte är på topp. Men tänk efter: auktoritära män eskorteras alltid av pygmékvinnor - I only say Anitra Steen, Hillary Clinton, Laura Bush och hon som är gift med Kinas president. Ja, ni förstår ju liksom vilka problem som skulle uppstått om Paggan Pagrotsky hade blivit statsminister när det begav sig.

Upp till kamp emot medelklassen

Det har nu gått en vecka sedan Alliansen vann valet och det rödgröna samarbetet led ett svidande nederlag, med Socialdemokraternas femprocentiga tapp som det främsta fiaskot. Så här lite retrospektivt kan man alltså konstatera att Vänsterpartiets bröstpumpspolitik inte riktigt gick hem i stugorna. Liksom att modsarnas socialdemokrati tycks vara mer populär hos väljarna än sossarnas egen.

Somliga på den rödgröna kanten väljer att se valförlusten för vad den är: ett misslyckande. Måna erkände på valnatten, utan undanflykter och modifikationer, att Socialdemokraterna hade gjort ett "uruselt val". Det var både ärligt och en förutsättning för partiet att gå vidare och ta tag i det som orsakat de senaste årens dalande (S)-stöd.

Andra väljer att ta ett annat grepp i sviterna av förlusten. Exempelvis Aftonbladets egen Rosa Luxemburg - Åsa Linderborg - som tillsammans med såssedebattören Daniel Suhonen bestämde sig för att ta i med hårdhandskarna och varumärkesskydda klasskampen ® (som synes tar jag tar det säkra före det osäkra och lägger till ett ® för att undvika eventuella obehagliga reprissalier). Med detta lilla förnämliga "R" som markerar att klasskampen® står under Patent- och Registreringsverkets moderliga beskydd, ska den bortskrämda väljarskaran vinnas tillbaka från högerns vassa klor är det alltså tänkt.

Smart. Den duperade och förvirrade väljaren som vilseletts av Moderaternas förföriska prat om "arbetarparti", "vanliga knegare" och "välfärdens kärna", får med detta veta att klasskampen tillhör vänstern och vänstern only. Arbetarklassen hör hemma i de socialistiska domänerna och ska jävlarimej inte tilltalas av någon flottig Djursholmsmoderat - oavsett politikens faktiska innehåll (somliga brukar kalla detta för "fanatism" men nevermind).

Hur varumärkesskyddet ska fungera i praktiken (får ordet endast användas av registrerade medlemmar i VPK eller Såssarna ?) framgår inte av artikeln, men jag litar på att duon Lindeborg-Suhonen har klurat ut något klyftigt sätt.

Med en svulstig marxistdramatisk ton manar alltså författarna till KAMP! mot högerns skamlösa stöld av vänsterns paroll. "Det är dags att fylla lungorna" och "Om klasskampen® fortsatt ska vara en angelägenhet enbart för de privilegierade, är vi alla förlorade." Ah! Man kan riktigt höra det förtryckta proletäriatet resa sig till tonerna av Röda Arméns sovjetjazz.

Vi får anta att "de privilegierade" som åsyftas är den medel- och arbetarklass som bevisligen flytt framför allt Socialdemokraterna och istället valt att rösta blått i årets val. Kanske är det undersköterskan med 19 000:- i månadslön som tack vare jobbskatteavdraget får nästan 1 400 :- mer över i månaden (= drygt 7 % av lönen). Jämfört med den stackars underprivilegierade direktören som drar in 75 000:-, men där jobbskatteavdraget endast gett vederbörande 4 % mer över per månad. (se http://www.jobbskatteavdrag.se/).

Möjligen har Åsa Linderborg förirrat sig i en rollspelsomgång där lajvarna leker Ryssland anno 1915. Eller så saknar hon helt enkelt lite drama i sitt liv. Hur som helst, så är svårigheten för Åsa densamma som det rödgröna blocket dragits med under hela mandatperioden: man talar om fiktiva problem genom att använda sig av utnötta, daterade vänsterklyschor. Den s k missgynnade underklass som gång på gång adresseras är i själva verket ett gäng sjuksyrror som fått mer pengar i plånboken än vad någon avtalsrörelse hittills fixat. De har liksom lite svårt att känna igen sig i retoriken om klassförtryck, klyftor och elände.

Det är inte lätt att inse att någon annan helt plötsligt blivit strået vassare i den paradgren man tidigare varit överlägsen i. Det tyckte säkert också Brasilien när de efter två raka VM-guld inte ens tog sig till kvartsfinal i fotbolls-VM 1966. Ett försök från brassarna att varumärkesskydda VM-bucklan hade troligen stött på en och annan protest från FIFA. Men framför allt hade det inte gjort någonting för att fixa till det som gjorde att man misslyckades.

Vägvalet inför mandatperioden 2010-2014 är, åtminstone för Socialdemokraterna, väldigt tydligt. De kan antingen välja att på Linderborgskt vis fortsätta att försöka ivra en motvillig väljargrupp till att kämpa mot den regering som på fyra år lyckats förbättra deras privatekonomi avsevärt och som dessutom fört Sverige ut ur en hård finanskris. Eller så kan partiets nytillsatta kriskommission ta tillfället i akt att rannsaka sig själva och inse det som den svenska väljarskaran förstått sedan länge: att socialdemokrati numera gör sig bäst i Alliansskepnad.

Om Sossarna på allvar vill ta upp kampen med Moderaterna om vem som är det statsbärande partiet, rekommenderas det sistnämnda alternativet. Dåliga förlorare brukar nämligen oftast förbli just förlorare.

Demokratins snäva gränser

Jaha, nu när Sverigedemokraterna har säkrat en stabil majoritet i riksdagen kan vi ju säga hej då till turkkiorren på hörnan, Zlatan och sån där mat som blattarna äter, typ kebab, bulgur och pizza å sånt. Men eftersom demokrati bara gäller när det går bra för partier som vi tycker om, går det bra att hänga ut SD-sympatisörer på Facebook, sabotera deras möten och förvägra dem utskottsplatser.

Det är i alla fall så man kan tro att valda delar av populationen verkar resonera. Sverigedemokraterna har blivit inröstade i riksdagen och många av oss tycker att det känns sådär. Och ja – vi har fattat att majoriteten ”gillar olika” och att Jimmie Åkesson är islamofob.
Men kom igen nu – 95 % av den röstberättigade befolkningen har inte röstat på SD. Trots detta kan man av de enorma dramaqueen-reaktioner som syns runt om i landet, tro att Sverigedemokraterna intagit regeringsmakten och att en etnisk rensning är att vänta. Samtidigt syns alarmerande tendenser att vilja underkänna den femprocentiga SD-väljargruppens beslut.

Alltsedan natten den 19 september har det funnits en mobb som inte gjort annat än att i diverse forum skräna över hur mycket de "skäms över Sverige". Men att dryga fem procent av svenska folket valt att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti, är inget annat än en effekt av den allmänna rösträtten. Det riktigt skamliga ligger i hur delar av svenska folket och den politiska eliten den senaste veckan visat prov på antidemokratiska handlingar som inte hör hemma i Sverige.

Somliga har liksom lite svårare än andra att acceptera demokratins konsekvenser. Delar av vänstereliten har länge gjort sig kända för detta, vilket flertalet uttalanden på valnatten också vittnade om. ”Vi har inte lyckats nå ut med vår politik”, menade många såssar, medan två till synes komplett verklighetsfrånvända SSU-brudar skyllde Alliansens seger på de högervridna medierna (är Aftonbladet Kultur informerade om detta epitet?).

Alla valresultat som inte utfaller ”rätt” (d v s åt vänster) måste alltså per definition vara en direkt följd av att folket genom mediemanipulation eller illa kommunicerad politik, inte riktigt förstått sitt eget bästa. Men det är en stor skillnad på att tycka att folket röstar fel och att på olika sätt försöka justera valresultatet.

Demokrati-inom-utstakade-gränser tycks helt plötsligt ha blivit en vedertagen inställning, tyvärr också inom det politiska etablissemanget. Somliga allianspartiers förslag om att begränsa antalet utskottsplatser för att på så sätt stänga ute SD, är ett smuts-fifflande som känns misstänkt Mugabiskt. Det är riktigt skrämmande att folkvalda representanter är beredda att ogiltigförklara 5,7 % av väljarnas röster, för att de inte passar in i mallen för vad ett parti får tycka.

”Vem facking rösta?”, undrade någon på ett plakat under en manifestation mot demokrat...förlåt, Sverigedemokraterna i veckan. Ungefär 85 % av den röstberättigade befolkningen, enligt Valmyndigheten. För den som inte tycker att detta duger, finns det fortfarande lediga flighter till utvalda perifera diktaturer, med hyfsat liberal inställning till rösträkning och demokrati.

The freakshow goes on...

Det enda som slår Lasse Ohlys smaklösa populistagiterande om bröstpumpar och skattelättnader för fotbollsspelare, är att se Lasse Ohly be sin sambo göra honom "till en ärbar man" och sedan hångla upp henne i strålkastarljuset från direktsänd TV. Ohly och VPK:s kampanjstab för en propagandaoffensiv som skulle gjort Goebbels stolt.

Partisekreteraren låter för övrigt hälsa att kamrat Ohly i eftermiddag ämnar besöka ett dagis (kommunalt givetvis) för utdelning av röda små karameller till alla ungar som lyckas rabbla hela "Mao:s lilla röda" utantill. Nazdrovje!

(Bilden är från valaffish.se)

Personliga Persson

Nä okej, jag ändrar mig: det är lite synd om Måna ändå. Onsdagens framträdande med ärkefienden nummer ett måste ha svidit ordentligt. Jag syftar på evenemanget på Centralen häromdan, när Såsse-staben bestämde sig för att det nog vore bäst om Måna fick lite draghjälp från lite mer patriarkaliska krafter. Följaktligen trädde farbror Ingvar och farbror Göran fram på scenen i onsdags för att hålla lilla Måna i handen.

Det har knappt gått fyra år sedan Erik Fichtelius föga smickrande porträtt av Göran P. i dokumentären "Ordförande Persson" visades i SVT. I en sekvens i filmen får tittarna bland annat höra Göran - ex-statsminister tillika PhD i buffelchauvinism - skrockande säga om Mona Sahlin att "tänkandet väl inte är hennes starka sida". På fyra år kan man tänka sig att majoriteten av allmänheten glömt GP:s sågning av Måna. Men för säkerhets skull bestämde sig Göran för att påminna oss alla om denna dräpande kommentar, genom att under onsdagens framträdande säga sig "ta tillbaka" vad han sagt.

Ingen kan vara mer nöjd än Göran Persson över Socialdemokraternas låga opinionssiffror och Mona Sahlins sviktande förtroende. Det här måste vara den ultimata bekräftelsen på det som proffsnarcissisten himself alltid vetat: att hela Såsseapparaturen faller samman utan den store despotens autokratiska styre. Att Göran nu tvingas "rycka in" i valrörelsens akuta skede måste få hans redan våldsfeta ego att svämma över sina breddar.

Det måste alltså ha skavt ordentligt därbak på Måna när hon äntrade scenen med godsägare Persson. Ingen människa med någon promille av självaktning tar frivilligt hjälp av en person som reducerat en till "dum-men-söt"-kategorin och som dessutom har vänligheten att återigen påminna offentligheten om detta.

Så det är inte speciellt svårt att räkna ut att framträdandet med Göran Persson knappast var Månas egen idé. Det är ett sånt uppenbart sätt att återigen underminera av hennes ledarskap på att man nästan undrar om det är en medveten strategi från såsseklicken.

I slutet av "Ordförande Persson" visas en missnöjd - men synnerligen proppmätt - Göran Persson skylla det socialdemokratiska nederlaget på de övriga partikamraternas misslyckanden. Hade han bara fått gehör för sina idéer, hade sossarna haft valvinsten som i en liten ask, menade den modeste Göran och lyckades med detta eliminera allt vad verklighetsförankring heter. Måna, däremot, skulle vid en eventuell valförlust med viss grund kunna hävda samma sak. Sättet som hennes eget parti förhållit sig till hennes ordförandeskap, kan mycket väl vara det som får Måna att ryka från partiledarposten den 19 september.

Los Desperados

Med fem dagar kvar till valet och ett opinionsläge som pekar åt Alliansseger, är paniken i såsserian ett faktum. Att det fortfarande är många väljare som ännu inte bestämt sig, tycks inte göra sossarnas nattsömn lugnare. Desperationen på S-högkvarteret har drivit fram ett digert populistartilleri som saknar historiskt motstycke. Ja, you know the story: SL-butlers, idrottsminister Stefan Holm och könsneutrala dass.

Det senaste greppet från despo-sossarna är "stackars-Måna-kampanjen". Media mobbar Måna. Göran Persson mobbade Måna. Alliansen mobbar Måna. När SVT:s retorikexpert kritiserade Måna (liksom hon kritiskt granskat alla andra partiledare) var det vuxenmobbning. Och naturligtvis är alla också ute efter Måna för att Måna är kvinna. Måd och Maria W är visserligen också kvinnor, men Måna är alltså ett särskilt utsatt offer för kvinnoförtryckets fasor.

Om man ska tro Socialdemokraterna, ingår egentligen hela Sverige i en konspiration för att nita den stackars värnlösa Måna. Den som till äventyrs trodde att väljarna kunde bilda sig en självständig uppfattning om S-ledaren, får således veta att alla Måna-kritiska personer i detta land har blivit hjärntvättade av konspirationsteorier och kvinnohatande makthavare. Därför fick också två dussin såsse-pampar rycka in nyligen för att visa svenska folket att de stödjer sin partiordförande genom en debattartikel i DN.

När inget annat hjälper tar man alltså till den gamla beprövade offerkoftan. Problemet som sossemaskineriet tycks vara totalt omedvetna om är att de för varje sluta-mobba-Måna-utspel de skjuter ut, förstärker bilden av Mona Sahlin som en svag ledare som inte klarar att stå på egna ben. På så sätt förkroppsligar också Måna sinnebilden av av den gemene svensk som den nuvarande såsse-politiken tar sin utgångspunkt i: svag, inkapabel och gör sig bäst i såssestyrd livegenskap.

Nope, offerkofte-kortet går sällan hem. Det är inte mer än fyra år sedan Socialdemokraterna röstades bort för att svenskarna lessnat på en regering som talade om för dem hur små och hjälplösa de var utan det socialistiska järngreppet. Man undrar därför vad det är som får S-ledningen att tro att Sverige vill ha en statsminister som är till synes lika svag?

Miljöpartister för bättre folkhälsa

Att tänka själv

Ända sedan han i valrörelsen 2006 kom ut som nybliven moderat, har Wille Crafoord upphållit en viss idolstatus i mina ögon. Med tanke på det lätt fascistoida vänsterobligatorium som tycks råda i kulturbranschen, var det naturligtvis en och annan som förfasade sig över Crafoords övergång to the dark side. Reaktioner som i mångt och mycket illustrerade själva poängen: den förbehållslösa hängivelsen åt gruppspecifika mainstream-åsikter, utan reflektion eller eftertanke.

Folk som inte gör eller tycker det som förväntas av dem är alltid lite intressanta. Oavsett om det gäller en vänsterpartist med backslick, barbourjacka och röda chinos eller som i detta fall - en kulturarbetare som kommit på att han är moderat. Tråkigt nog, tycks dock de flesta ha en stark fäbless för förutsägbara package-deals och sväljer hela vänster/höger-konceptet med hull och hår utan att egentligen fundera över varför.

Somliga tänker efter själva, medan andra låter någon annan göra det åt dem. När Andrés Estéche och Wille Crafoord - upphovsmän till Vänsterpartiets respektive Moderaternas vallåtar -möttes i tv4:s Kvällsöppet, blev denna skiljelinje extra tydlig.

Som en förprogrammerad robot rapade Andrés Estéche ordagrant upp Ung vänsters slogan "överklassen har haft all anledning att fira". Överklassen och moderater, tillade han. Moderater är alltså per automatik överklass, fick vi veta.

Att sätta stämpeln "överklass" i pannan på varenda moderat vittnar inte bara om förakt, utan också om ren okunskap. Och om en vilja att placera in alla andra i den typ av fack som man själv stoppat in sig i. "Dom har snott vår flagg", ojade sig Andrés Estéche. Well...yes. Men är det inte då ganska skumt att Estéche (och många med honom) trots detta inte låta bli att vältra sig i förkastelse över den s k överklassfrämjande politik som förts de senaste fyra åren?

Mot slutet av klippet lyckas Wille Crafoord få in en kommentar som träffsäkert prickar in det faktum som varken vänstersvängen eller sosserian ännu vågat inse. Nämligen att den politiska situationen idag egentligen är ganska praktisk oavsett om man är höger eller vänster, eftersom vi har en regering som "för tidernas bästa socialdemokratiska politik".

Ganska talande är nog att Estéches replik på detta var "vi håller inte med". Kritiskt tänkande kan nog leda till en del besvärliga insikter, inte minst för den vars behov av att identifiera sig med en grupp väger tyngre än viljan att köra sitt eget race. Wille Crafoord är säkert på intet sätt den enda personen som en gång gick med i arbetarrörelsen, men som på senare år känt sig ganska obekväm i ett parti som - med hans egna ord - tycks förakta arbete.

En dag kanske även Andrés Estéche vågar ändra "vi" till "jag". Vad än det må innebära. Om två före detta fjuniga nyliberaler som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fann modet att erkänna att de är sossar, finns det säkert hopp för dig med, Andrés.

Pumpa mera!

Just när vi inte trodde att det kunde levereras fler grodor från freakshowen Ohly, fick vi ett helt magasin av ammunition under gårdagens SVT-utfrågning. Kommentaren om att kvinnor ska använda bröstpumpar för att möjliggöra en jämlik delning av föräldraförsäkringen, är redan en klassiker som lär gå till hall of fame av Ohlyismer.

Vänsterpartiets kreativitet när det gäller den statliga klåfingrigheten tycks liksom inte veta några gränser. Inte ens bröst får uppenbarligen längre vara fredade från statens vakande öga. Smärtsamt eller inte: här gäller det att pumpa loss för kung och fosterland, allt för att uppnå farbror Lasses jämställdhetsvision. Fader Ohly vet nämligen alltid vad som är bäst - oavsett om det gäller amning eller barnuppfostran. Det känns härligt totalitärt!

Män som vill bestämma över kvinnors privata angelägenheter finns det gott om exempel på i historien. Att en av dessa män råkar vara ordförande för ett parti som kallar sig feministiskt kan tyckas vara motsägelsefullt. Men Lars Ohly - som vi alla känner som en man som inte tar alltför hårt på att leva efter sina egna ideal - är å andra sidan vänsterhyckleriet förkroppsligad.

Men - milimeterrättvisa till varje pris ska det vara. För säkerhets skull kommer därför Vänsterpartiet vid en eventuell valvinst att tillhandahålla särskilda jämställdhetsagenter i vart hushåll, för att säkerställa att Ronny står med händerna i diskbaljan exakt lika länge som Maggan gjorde igår. Eller att Bengan verkligen utnyttjar sin statssubventionerade månatliga lekkvot med Tindra och Kevin, som mamma Doris gör.

Tidgränser för hur länge kvinnor kan få amma är således ett måste i Lars Ohlys socialistiska projekt. Det gäller även sänkta straff för våldtäkter, fick vi höra igår. Att det råkar vara kvinnor som ammar och nästan uteslutande män som döms för våldtäkter, är måhända en märklig liten tillfällighet. Men Ohly vet i sanning hur man prioriterar i kampen för det jämställda samhället.

Battle of the flosks

Ärligt talat - tröttnade man inte på valaffischernas floskulösa budskap med tillhörande övermejkad Fullmäktige-Fia eller narcissistflinande Politik-Pelle redan samma dag de sattes upp? Utseendemässigt ser de flesta ut att vara gjorda av nån finnig gymnasieelev på reklamlinjens första år. Somliga partier (Fp) har t o m valt att strunta i allt och köra enligt mottot "samma gamla fantasilösa skräp från förra valrörelsen". Men mest störiga är ändå texterna på affischerna, som med sina klyschtyngda budskap fejkar fram nån slags låtsas-polemik som inte finns:

"Vi vill ha ett mänskligare Sverige" - Ah spännande, själva vill vi ha ett inhumant neandertalarghetto där alla ger sig hän åt sina djuriska reptilinstinkter, slår ner varandra med träklubbor och grisar loss riktigt ordenligt.

"Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb" - Nä men vi softar lite med jobben hörni. Vi låter folk vara arbetslösa liiite längre, så blir det ju så mycket roligare för dem sen när vi väl kommer på att vi vill trolla fram lite jobb. Det ska för övrigt tilläggas att vi är det enda partiet som har hittat universalformeln för hur man kliniskt kan framställa jobb i arbetsmarknadsdepartementets laboratorium och sedan klona dem i 100 000 exemplar.

Eller varför inte de totalt motsägelsefulla valaffischerna, som exempelvis där en slogan som "modernisera Sverige" trängs brevid en cykelskylt? Typ: bilarna är yesterdays news och har funnits i 100 år - vi lanserar nu den revolutionerande supermoderna uppfinningen "cykeln" som ska bära Sverige in i framtiden.

Eller dom som bara är fullkomligt obegripliga: "Ge oss Sverige tillbaka" ...eftersom Sverige gick på export 1976 och sedermera köptes av en saudisk oljeshejk?

Osv osv. De personer i partiapparaterna som sitter och knåpar ihop dessa mästerliga slogans måste ha en bild av Sveriges röstberättigade befolkning som en skock gravt intelligensutmanade dummerjönsar, med tanke på den totala bristen på fantasi i budskapen. Som att just detta parti är det enda som vill att folk ska ha ett jobb och att skolan ska vara bra.

Så för att vara lite härligt pubbis-rebellisk såhär på fredagseftermiddagen, avslutas denna vecka med en valaffisch som får illustrera den tilltänkta motståndaren som partiaffischmakarna tycks ha i åtanke. Infantilt - ja. Men vem hade förväntat sig något annat från en blogg som denna?

Socialismens strålande slutsatser

Dagens bidrag i kategorin logisk kortslutning kommer från DN:s kulturskribent Johan Croneman, som i sin tv-krönika idag hyllar gårdagens Uppdrag granskning som "stor journalistik". Om inte KPML-r har en pressekreterare så har dom en het kandidat nu...

Programmet som visades igår innehöll ett gripande reportage om de östeuropeiska barn som blir kvarlämnade i hemlandet när föräldrarna av ekonomiska skäl tvingas söka arbete utomlands. Tittarna fick bland annat följa flera kvinnor som nödgats lämna sina barn för att åka från finanskrisens Lettland och ta städjobb i Sverige.

Uppdrag Granskning - känt som Uppdrag vinkling i dagligt tal - valde märkligt nog att i slutet på programmet rikta udden mot RUT-avdraget. Man menade bland annat att många av de övergivna barnens föräldrar arbetar för oseriösa städföretag med dåliga villkor och svarta löner. Ett något motsägelsefullt grepp kan tyckas, då RUT-avdraget riktar sig mot just den problematiken och har med framgång gjort otrygga svarta städjobb till vita.

Denna lilla som från den socialistiska himlen fallna vinkling tog alltså herr Croneman fasta på. "Hur skulle Maud och Göran se på saken om 100 000 svenska barn lämnades utan mamma och pappa i åratal därför att mamma skulle städa i Warszawa(...)", dundrar han och passar på att fläska på med att barnen lider för att svenska höginkomsttagarföräldrar (läs: borgarbrackor) ska få umgås mer med sina barn. Så att vi verkligen ska förstå hur vilket svineri som RUT-avdraget har lett till.

Den totala brist på logisk slutledningsförmåga som Johan Croneman visar prov på, är ett litet mästerverk i den ideologiska fördumningens ädla konst. Östeuropeer har kommit till Sverige för att utföra arbeten företrädesvis inom tjänstesektorn sedan många år tillbaka. Anledningen är kärva ekonomiska förhållanden och låga löner i det gamla östblocket, som nu förstärkts av den globala finanskrisen.

Cronemans eminenta teori är däremot att det är RUT-avdraget som är den verkliga boven i dramat. Likt en kapitalistisk magnet drar reformen på ett mystiskt sätt både pengar och arbetskraft ur Lettland, och lämnar en hel befolkning fattig och föräldralös. Alltså: avskaffar vi bara RUT och svenskarna slutar anlita lettisk städhjälp så har vi löst hela Östeuropas ekonomiska kris i ett nafs.

Det skulle vara intressant att veta vilket alternativ det är som Croneman istället förespråkar. Ska vi kanske, i enlighet med de främlingsfientliga partiernas protektionistiska linje, helt stänga Sveriges gränser för arbetskraftsinvandring? Eller ska vi gå tillbaka till ett system där en stor del av städjobben var svarta och de anställda i praktiken stod utan alla former av anställningstrygghet?

Att ekonomin är så körd i botten i ett land att delar av befolkningen inte kan försörja sina egna barn med mindre än att de söker jobb i andra länder, är djupt tragiskt. Det är också en påminnelse om att Sverige och EU måste fortsätta att hjälpa de krisdrabbade länderna att komma på fötter igen. Fram till dess är lösningen inte att avvisa de människor som i dag inte har någon annan utväg än att söka sig hit.

Man kan tycka att den internationella solidariteten som Croneman och hans gelikar så varmt brukar omhulda, ska sträcka sig längre än så....

Skenheligt system

"Ökat supande utan Systembolaget" lyder rubriken i artikeln på svt:s hemsida på temat om vad som skulle hända om vi avskaffade vårt ärade Systembolag. Artikeln berättar om en ny studie som utförts av Stockholms universitet (får man gissa att beställaren är ett anonymt systematiskt bolag?), som visar att spritkonsumtionen skulle öka med 17 % om de 400 systembolagen i landet ersattes av 800 privata försäljare.

Dessutom lyckades studien visa att 770 fler personer skulle dö, att det skulle bli 8.500 fler fall av polisrapporterat våld, 2.700 fler rattfulla samt 4,5 miljoner fler sjukdagar per år. Med andra ord: ett skrotat systembolagsmonopol skulle orsaka ett smärre hälsoinferno, om man ska tro SU:s forskningsrapport.

Jag är ingen förespråkare för ett avskaffande av alkoholmonopolet, men kan ändå inte låta bli att undra hur i hela världen forskarteamet kom fram till allt detta? Logiken säger mig att det enda sättet att ta reda på vad som skulle hända vid ett slopande av monopolet, är att omsätta det i praktiken och följa utvecklingen under en längre tid. Allt annat måste ju rimligen bara vara fria spekulationer och lösa antaganden baserade på andra länders eventuella erfarenheter.

Artikeln anger visserligen att studien delvis "bygger på gamla erfarenheter av försök med starkölsförsäljning i vanliga butiker på 1960-talet". Ur vetenskaplig synvinkel känns det dock lite sådär att använda sig av ett 50 år gammalt temporärt försök som ett statistiskt underlag.

Systembolaget kör med jämna mellanrum diverse skrämselpropagerande kampanjer, som med all önskvärd tydlighet illustrerar allt hemskt som skulle hända om dom inte fick behålla ensamrätten på alkoholförsäljning. SU:s studie kommer garanterat finnas med i nästa kampanj, för att verkligen pränta in i medborgarnas skallar hur otroligt statsmoderligt mån Das System är om allas vår hälsa. Därför skulle det vara extra intressant att höra lämplig representant från Systemet förklara varför man - trots att det bevisligen resulterat i en högre alkoholkonsumtion - valt att fortsätta med lördagsöppet.

Systemets monopol är och lär förbli relativt ohotat i Sverige ett bra tag framöver. Man undrar därför varför bolaget tycks vara så ivrigt att legitimera sin existens genom b-stämplade reklamkampanjer och illa utförda rapporter.

Om man är ens hälften så orolig för svenskarnas spritvanor som man utger sig för att vara, borde det väl i konsekvensens namn egentligen vara bäst att damma av de gamla motböckerna igen? Såväl kräftor som sill och en vanlig lördagskväll kräva kanske dessa drycker, men Systemet tycker att er hälsa är långt viktigare än lukrativa affärer. Var det nån som sa söndagsöppet?

Valrörelsens roligaste

Haha - någon hos Sverigedemokraterna har en underbart självironisk humor!

Någon annan förklaring till SD:s valfilm kan helt enkelt inte finnas. En liten späd och skakig tant som släpar sig fram i rullator, samtidigt som hon jagas av en hord av burkaklädda morsor som kör formel1-race med sina barnvagnar.

Japp, där satte SD verkligen tummen på de värsta mardrömmarna som håller oss etniskt jättesvenska svenskar vakna av skräck om nätterna. Sjukt kul!

Ohlyrens eller överens?

Så här i valtider nalkas det för partiledarutfrågningarna och debatterna i TV. Igår var det SVT som rullade igång sina traditionsenliga grillningar av partiledarna. Först ut var Mona Sahlin som frågades ut under en timme.

När hon inte snäste av Anna Hedenmo likt en hormonstinn tonårspubbis till sina päron, var Måna faktiskt stundtals ganska giftig och rapp. Lite tillbaka till sitt forna pre-Toblerone-jag. Men vad som kanske imponerade mest var Sahlins förmåga att odla myten om sig själv som den starka oppositionsledaren. På frågor om oenigheten i det rödgröna blocket samt hennes egen sviktande ledarroll svarade Måna kort och gott: "Jag leder det rödgröna samarbetet, och vi är helt överens".

Något paradoxalt blev det därför när dagens tidningar dominerades av rubriker om att oppositionen nu uppenbarligen är överens om att lämna Afghanistan. Därmed rök också ytterligare ett område för Såssarna, där Sahlinskan fått ge vika för Ohly och miljömupparna.

Månas verklighetsfrånvända illustration av det egna ledarskapet blir därför inte mer än en slags omvänd projicering. Vad Freud skulle ha att säga om detta kan vi bara spekulera i. Men den som önskar fyra år av S-politik lär löpa viss risk att köpa en och annan vänsterpartistisk gris i säcken

Valfläsket brinner

Med dryga tre veckor kvar till valet har opinonsläget aldrig varit så jämnt, sägs det. Alliansen har ett litet försprång mot de rödgröna, men det är så fjuttigt att det knappt är statistiskt signifikant, menar dom-som-vet. Att läget ser ut som det gör borde dock knappast förvåna någon. För medan det sällan skådats ett så öppet upplopp i en svensk valrörelse, har likformigheten bland partierna heller aldrig varit mer påtaglig.

Det är svårt att idag hitta något parti som inte vill strössla pengar över penschisarna, ha "ordning och reda i ekonomin", värna om välfärden (alternativt den mystiska moderata välfärdskärnan), satsa mot ungdomsarbetslösheten eller bevara jobbskatteavdraget. Vissa partier sträcker sig t o m så långt att de numera är för de frågor som de egentligen är emot. Såssarnas inbitna motstånd till RUT där de i själva verket visade sig vara smyg-rutisar i butlerförklädnad, är paradexemplet på detta. Samtidigt gör Moderaterna allt de kan för att verka så sossiga de bara kan med Reinfeldt i spetsen - ivrig att framstå som den trygge, erlanderske folkhemsfadern.

Hela det politiska etablissemanget tycks ha hamnat i en homogen gråzon. När en valvinst verkar hänga på decimaler, handlar det mesta om att köpslå om väljarnas gunst genom att kopiera varandras löften rakt av. Valrörelsen har på så sätt kommit att likna en enda stor Hötorgsmarknad där överbuden flyger i luften över huvudena på de allt mer förvirrade väljarna.

Valfläsk hör valrörelsen till. Men när partierna fegar ur och bildar en politisk von Trappfamilj, börjar fläsket kännas lite härsket. Allt åt alla är mottot. Alla som tror att denna devis har en giltighetstid efter 19 september räcker upp en hand.

Statistical failure

Näste man till rakning i följetongen "nu är jag stursk och tar debatten med SD" blev FI:s talesperson och Politrukens egen darling - Gudrun Schyman - som gick head-to-head med Jimmie Åkesson i gårdagens Agenda. Smart drag av FI, vars opinonssiffror alltjämt ligger på samma våglängd som medeltemperaturen i Novosibirsk. Klyftigt också av Jimmie och hans crew, som behöver varje liten promille de kan få i jakten på riksdagsspärren.

Temat för debatten var tänkt att kretsa kring det ökade antalet anmälda våldtäkter i Sverige. Problemet var bara att kombatanterna inte riktigt kunde enas om vad som skulle debatteras. Gudrun ville prata genusstrukturer, medan Jimpan ville prata immigranter. Gudrun fick emellertid in en och annan känga mot den föga genusbeläste Jimmie, som blev så ivrig att få till en comeback att han körde över programledaren.

Resultatet blev med andra ord ungefär lika rörigt som en syd-uzbeckisk riksdag under belägring.

Men faktum är att det kan konstateras att t o m Gudrun Schyman kan sälla sig till gänget etablerade politiker som torskat i en debatt mot Jimmie Å. Helt i onödan enligt min mening, eftersom det går att sticka hål på SD-argumentationen lätt som en plätt, bara man vågar ta i den illa beryktade integrationsfrågan.

Svennedemokraterna använder som bekant invandrares "överrepresentation" inom vissa brottskategorier - däribland våldtäkt - som argument mot invandring. Sedan förra året har man dock tvingats backa från påståendet att muslimer begår fler våldtäkter än andra religiösa grupper, eftersom ingen hittills kunnat påvisa existensen av en svensk myndighet som för statistik över brottslingars religiösa tillhörighet.

Däremot struntar Åkersorken&co fortfarande konsekvent i att nämna att det rör sig om den procentuella - inte den totala - andelen brottslingar. Liksom det i sammanhanget mest relevanta faktumet att personer av utländsk härkomst i större utsträckning än svenskar befinner sig i en marginaliserad och socialt utsatt position i samhället. And as we all know: "socialgrupp tre" är ofta mer synliga i brottsstatistiken jämfört med resten av befolkningen.

Att säga att invandrare per definition är mer brottsbenägna är alltså ungefär lika statistiskt genialiskt som att säga att alla män är talibaner. Om invandrare är överrepresenterade inom vissa brottskategorier är detta ett integrationsproblem - inte ett immigrationsproblem.

Att knäcka Jimmie och hans Sverigedemokrater skulle kunna vara så enkelt som att erkänna att integrationen av invandrare i Sverige har misslyckats på flera punkter. Man har inte lyckats fullt ut att ge varken första eller andra generationens invandrare verkligt lika möjligheter att få ett bra liv. Detta beror säkert på en mängd olika faktorer. En av dem är bristande språkligt stöd, där Svenska För Invandrare (SFI) måste utgöra det största paradfiaskot. En annan faktor är att människor bosatt sig i områden där det helt enkelt inte finns jobb. Osv osv.

Hur som, så lär Sverigedemokraterna leta sig in i riksdagen fortare än kvickt om ingen hittar ett nytt grepp. Som det ser ut idag på den integrationspolitiska kartan finns FP som skjuter ut ett och annat obegripligt populistutspel. Resten av partierna har moralpanik. Och sen "vi-som-inte-gick-ut-högstadiet-och-tycker-att-det-är-blattarnas-fel-att-livet-e-skit". Det börjar bli rätt långtråkigt...

bilden är från valaffisch.se

Maria och lantisarna

Veckans valaffisch, Copyright Politruken

Björklund vs. kulturelitisterna

Kulturvänstern förnekar sig icke. Jan Björklunds utspel om att införa elitklasser för särskilt duktiga elever i grundskolan möttes av en strid ström förutsägbara förfasanden från allsköns vänsterläger. Under veckan som gått har de turats om att förkasta detta skändliga förslag som skiljer de små pluggisagnarna från det medelmåttiga vetet.

"Jag känner avsky inför Jan Björklunds uttalande(...)", skriver signaturen "pensionerad lärare" i lill-pravda a k a Arbetarbladet. "Så många av våra far- och morföräldrar som kämpade för alla barns lika rätt till god utbildning(...)" fortsätter samme skribent och avslutar med att poängtera att han/hon minsann definitivt inte ska rösta på Björkis eller FP.

Att alla barn ska ha rätt till en god utbildning, skriver nog de flesta under på. Den stora frågan är dock om det kan klassas som god utbildning när en understimulerad elev får rulla tummarna på lektionerna, eftersom klasskamraterna ligger fyra steg efter i matten eller svenskan eller vad det nu kan vara.

Det är troligtvis lika givande för en matematiskt begåvad unge som redan löser andragradsekvationer att räkna bråktal, som det är för ett musikaliskt barn att sitta på musiklektion med 25 andra halvt tondöva och ointresserade kids. Skillnaden är bara att det sedan länge finns musikskolor från 10 års ålder att söka till. Matteklasser eller naturvetenskapsklasser på grundskolenivå lyser däremot med sin frånvaro.

Det finns drama- och litteraturklasser, dansklasser, musikklasser och bild- och formklasser som går att söka till från och med mellanstadiet. Konstigt nog höjs inga moralpaniska röster när det gäller kulturelitistiska klasser, trots att dessa sållar ut elever på löpande band genom mönstring och intagningsprov.

Nope, vänstern drar sig inte för att lyfta fram eliten. Larsa Ohly sträckte sig som bekant i ett uttalande t o m så långt att han erkände att han kan tänka sig att införa skattelättnader för fotbollsspelare. Detta för att lyfta kvaliteten på idrotten och bibehålla konkurenskraftiga löner åt spelarna.

Så budskapet är givet: premiera gärna eliten. Men det ska vara rätt sorts elit. För resten av oss gäller devisen - om inte alla kan vara bäst, ska alla vara lika dåliga.
Var är Göran performancevrålet Hägglund när man som bäst behöver honom??

Stockholmspolitik à la Såssarna.

"När ska vi stockholmare få tid att skratta och älska?!", utbrister de barmhärtiga Stockholmssamariterna Carin Jämtin och Ilija Batljan på DN Debatt idag. Lösningen för denna depraverade stad är inte - som man skulle kunna tro - en såsseomsvängning i RUT-frågan. Debattörerna föreslår istället skattesubventionerad kemtvätt, butlers och handlingsservice i Stockholms tunnelbana.

Ah, what a bliss! Den RUT-berövade småbarnsföräldern som under ett potentiellt rödgrönt styre förvisso får ta SMS-lån för att ha råd med städhjälp 2 gånger i månaden, kan med detta strålande förslag åtminstone trösta sig med att få kaffet serverat av en skattefinansierad butler på väg till jobbet varje morgon.
Jag tror dom har det nu...

Veckans sista...

Såssarna har i skenheligt pacifistisk anda deklarerat att de vill att årets valrörelse ska vara fri från smutskastning. Klyftigt då att låta satellitorganisationen LO med Lill-Mao a k a Wanja "Det är ett hån mot demokratin"* Lundby-Wedin i spetsen, fixa biffen.

Att S förlorade makten 2006 bland annat för att folket var trötta på dels Göran P:s buffel-image, men kanske framförallt just denna typ av såssetotalitära fenomen, tycks vara ett faktum som är som bortblåst från den socialdemokratiska näthinnan. Minnet är kort ibland...



* Citat från Wanja om Ericssonchefen Carl-Henric Svanbergs uttalande om att det vore bra med ett maktskifte i Sverige.
Kuriosa: Wanja Lundby-Wedin deklarerade efter Alliansens valseger 2006 att hon skulle göra allt hon kunde för att göra det så svårt som möjligt för regeringen att införa sina planerade reformer.

Säg vem som bittrast i landstinget är?

Sedan en tid tillbaka kan den som besöker en McDonalds-restaurang i landet få ett brickunderlägg som pryds mrs Sjukvård herself, a k a Filippa Reinfeldt. På underläggen kan man läsa om hur Donken som första restaurang blivit certifierad av Astma- och Allergiförbundets kampanj "Tryggare Mat".

Kampanjen, som syftar till att ge utförlig information om matens innehåll, är tänkt att bidra till att minimera riskerna för uteätande allergiker. I egenskap av moderat talesperson i sjukvårdsfrågor samt päron till allergiska barn, utgjuter sig Fillan följaktligen på McD-underläggen över det fantastiskt och fullkomligt formidabla i burgarkedjans certifiering.

Oskyldig ömsesidig PR kan tyckas. Men, som sig bör när statsministerhustrun tillika sjukvårdslandstingsrådet gör något medialt, var oppositionen i Stockholmslandstinget inte sena att hugga på detta guldläge:

"Det är stötande att på detta sätt samarbeta med snabbmatsindustrin, samtidigt som man säger sig vilja verka för hälsofrämjande i Stockholms läns landsting.!", utbrast genast oppositionslandstingsrådet Raymond Wigg (MP) som drabbats av akut (mat-)moralpanik. Det dramatiska uttalandet gjordes i ett pressmeddelande, som föga förvånande möttes av en strid ström av surt-sa-räven-kommentarer.

Och det är väl bara att stämma in. Börja grina liksom, Raymond. Varför så bitter? Det finns med all säkerhet fortfarande vakanser för brickunderläggsmodeller åt både Burgarkungen, Max och Sibylla. Kedjor som säkert trånar efter att någon som Raymond kan tänkas pryda deras underlägg med sin fryntliga nuna.

I den händelse Raymonds brickunderläggsdröm besannas, lovar jag dessutom dyrt och heligt å mina och mina politrukkollegors vägnar att inte förfasas över landstingspolitikerns stöd åt en snabbmatskedja. Happy Meal can ju nowadays som bekant beställas enligt tallriksmodellen...

Politruken goes Donald Draper

Att göra egna valaffischer är kul. Här är mitt eget bidrag till Månas personvalskampanj. Enkelt och snärtigt budskap om jag får säga det själv. Jag väntar mig ett samtal från Baylan när som helst nu...

Näe..alltså jag måste hem och mata katten

Dåliga ursäkter i stundens hetta. We've all been there. Även Karlsborgs kommuns centerpartistiske kommunalråd, Kjell Sjölund uppenbarligen.

I ett nyhetsinslag igår rapporterade SVT om den sneda fördelningen när det gäller mottagandet av flyktingar bland Sveriges kommuner. Kommuner som Sorsele och Södertälje har under de senaste fem åren tagit emot en jämn ström av asylsökande, medan Vellinge, Askersund och Lekeberg når bottenplaceringar. Sämst i klassen var den västgötska kommunen Karslborg, som mellan 2005 och 2010 inte tagit emot en enda flykting.

På frågan vad denna blygsamma ickesiffra kommer sig av, svarade Kjell Sjölund att motivet handlade om att Karlsborg, i egenskap av militärort, utgör en potentiell traumatisk trigger för eventuella krigsflyktingar. Kommunen tycker således att det är bättre för alla parter om flyktingarna skyddas mot bullret och smällandet och säger därmed nej till alla - krigsflyktingar och icke-krigsflyktingar.

Ja du Kjelle. Det är inte lätt när man blir tagen på sängen av snask-suktande journalister. Resonemanget förefaller naturligtvis klockrent. Buller och smäll kan vara både störande och traumatiskt. Bättre då att mota iväg flyktingarna till Rosengård - där är det som bekant både lugnt, stillsamt och garanterat bullerfritt.

Vaska skattepengar...

valaffisch.se