Den skarpaste valanalysen i efterdyningarna av Socialdemokraternas valnedelag, levererades av ingen mindre än Mona Sahlin. Vid ett tal på Sossarnas förtroenderåd i lördags som redan blivit semi-legendariskt, riktade Måna skarp kritik mot den minoritetsinriktade bidragspolitik som partiet gått till val på. Den klarsynta analys som präglade Sahlins tal, har under helgen hyllats en masse - t o m av de liberala ledarsidorna.
Mindre uppmärksammat blev det lilla passus mot slutet, där Sahlin delade ut en duktig känga mot det egna partiet genom att vädja till partikamraterna att ge hennes efterträdare ett tydligt mandat. Att låta den nya partiledaren "leda och lita på de vägval han eller hon gör" är en förutsättning för en lyckad förnyelse av Socialdemokraterna, uppmanade Måna åhörarna.
Det är väl visserligen ingen som tvistar om det faktum att medan Göran Persson föll på sin pampgubbiga maktfullkomlighet, hade Måna det motsatta problemet. Men ändå ligger det en hel del melankoli i Sahlins lilla spydighet. För frågan är vad som egentligen är mest sorgligt: att Mona Sahlins sista tal blev hennes livs kanske bästa tal; eller att såsseeliten lyckades kuva henne till att driva en politik hon vid sin avgång förkastar. En sorti med långfingret uppsträckt mot såssetoppen var henne minst sagt förunnat.
