Det har nu gått en vecka sedan Alliansen vann valet och det rödgröna samarbetet led ett svidande nederlag, med Socialdemokraternas femprocentiga tapp som det främsta fiaskot. Så här lite retrospektivt kan man alltså konstatera att Vänsterpartiets bröstpumpspolitik inte riktigt gick hem i stugorna. Liksom att modsarnas socialdemokrati tycks vara mer populär hos väljarna än sossarnas egen.
Somliga på den rödgröna kanten väljer att se valförlusten för vad den är: ett misslyckande. Måna erkände på valnatten, utan undanflykter och modifikationer, att Socialdemokraterna hade gjort ett "uruselt val". Det var både ärligt och en förutsättning för partiet att gå vidare och ta tag i det som orsakat de senaste årens dalande (S)-stöd.
Andra väljer att ta ett annat grepp i sviterna av förlusten. Exempelvis Aftonbladets egen Rosa Luxemburg - Åsa Linderborg - som tillsammans med såssedebattören Daniel Suhonen bestämde sig för att ta i med hårdhandskarna och varumärkesskydda klasskampen ® (som synes tar jag tar det säkra före det osäkra och lägger till ett ® för att undvika eventuella obehagliga reprissalier). Med detta lilla förnämliga "R" som markerar att klasskampen® står under Patent- och Registreringsverkets moderliga beskydd, ska den bortskrämda väljarskaran vinnas tillbaka från högerns vassa klor är det alltså tänkt.
Smart. Den duperade och förvirrade väljaren som vilseletts av Moderaternas förföriska prat om "arbetarparti", "vanliga knegare" och "välfärdens kärna", får med detta veta att klasskampen tillhör vänstern och vänstern only. Arbetarklassen hör hemma i de socialistiska domänerna och ska jävlarimej inte tilltalas av någon flottig Djursholmsmoderat - oavsett politikens faktiska innehåll (somliga brukar kalla detta för "fanatism" men nevermind).
Hur varumärkesskyddet ska fungera i praktiken (får ordet endast användas av registrerade medlemmar i VPK eller Såssarna ?) framgår inte av artikeln, men jag litar på att duon Lindeborg-Suhonen har klurat ut något klyftigt sätt.
Med en svulstig marxistdramatisk ton manar alltså författarna till KAMP! mot högerns skamlösa stöld av vänsterns paroll. "Det är dags att fylla lungorna" och "Om klasskampen® fortsatt ska vara en angelägenhet enbart för de privilegierade, är vi alla förlorade." Ah! Man kan riktigt höra det förtryckta proletäriatet resa sig till tonerna av Röda Arméns sovjetjazz.
Vi får anta att "de privilegierade" som åsyftas är den medel- och arbetarklass som bevisligen flytt framför allt Socialdemokraterna och istället valt att rösta blått i årets val. Kanske är det undersköterskan med 19 000:- i månadslön som tack vare jobbskatteavdraget får nästan 1 400 :- mer över i månaden (= drygt 7 % av lönen). Jämfört med den stackars underprivilegierade direktören som drar in 75 000:-, men där jobbskatteavdraget endast gett vederbörande 4 % mer över per månad. (se http://www.jobbskatteavdrag.se/).
Möjligen har Åsa Linderborg förirrat sig i en rollspelsomgång där lajvarna leker Ryssland anno 1915. Eller så saknar hon helt enkelt lite drama i sitt liv. Hur som helst, så är svårigheten för Åsa densamma som det rödgröna blocket dragits med under hela mandatperioden: man talar om fiktiva problem genom att använda sig av utnötta, daterade vänsterklyschor. Den s k missgynnade underklass som gång på gång adresseras är i själva verket ett gäng sjuksyrror som fått mer pengar i plånboken än vad någon avtalsrörelse hittills fixat. De har liksom lite svårt att känna igen sig i retoriken om klassförtryck, klyftor och elände.
Det är inte lätt att inse att någon annan helt plötsligt blivit strået vassare i den paradgren man tidigare varit överlägsen i. Det tyckte säkert också Brasilien när de efter två raka VM-guld inte ens tog sig till kvartsfinal i fotbolls-VM 1966. Ett försök från brassarna att varumärkesskydda VM-bucklan hade troligen stött på en och annan protest från FIFA. Men framför allt hade det inte gjort någonting för att fixa till det som gjorde att man misslyckades.
Vägvalet inför mandatperioden 2010-2014 är, åtminstone för Socialdemokraterna, väldigt tydligt. De kan antingen välja att på Linderborgskt vis fortsätta att försöka ivra en motvillig väljargrupp till att kämpa mot den regering som på fyra år lyckats förbättra deras privatekonomi avsevärt och som dessutom fört Sverige ut ur en hård finanskris. Eller så kan partiets nytillsatta kriskommission ta tillfället i akt att rannsaka sig själva och inse det som den svenska väljarskaran förstått sedan länge: att socialdemokrati numera gör sig bäst i Alliansskepnad.
Om Sossarna på allvar vill ta upp kampen med Moderaterna om vem som är det statsbärande partiet, rekommenderas det sistnämnda alternativet. Dåliga förlorare brukar nämligen oftast förbli just förlorare.
