Med fem dagar kvar till valet och ett opinionsläge som pekar åt Alliansseger, är paniken i såsserian ett faktum. Att det fortfarande är många väljare som ännu inte bestämt sig, tycks inte göra sossarnas nattsömn lugnare. Desperationen på S-högkvarteret har drivit fram ett digert populistartilleri som saknar historiskt motstycke. Ja, you know the story: SL-butlers, idrottsminister Stefan Holm och könsneutrala dass.
Det senaste greppet från despo-sossarna är "stackars-Måna-kampanjen". Media mobbar Måna. Göran Persson mobbade Måna. Alliansen mobbar Måna. När SVT:s retorikexpert kritiserade Måna (liksom hon kritiskt granskat alla andra partiledare) var det vuxenmobbning. Och naturligtvis är alla också ute efter Måna för att Måna är kvinna. Måd och Maria W är visserligen också kvinnor, men Måna är alltså ett särskilt utsatt offer för kvinnoförtryckets fasor.
Om man ska tro Socialdemokraterna, ingår egentligen hela Sverige i en konspiration för att nita den stackars värnlösa Måna. Den som till äventyrs trodde att väljarna kunde bilda sig en självständig uppfattning om S-ledaren, får således veta att alla Måna-kritiska personer i detta land har blivit hjärntvättade av konspirationsteorier och kvinnohatande makthavare. Därför fick också två dussin såsse-pampar rycka in nyligen för att visa svenska folket att de stödjer sin partiordförande genom en debattartikel i DN.
När inget annat hjälper tar man alltså till den gamla beprövade offerkoftan. Problemet som sossemaskineriet tycks vara totalt omedvetna om är att de för varje sluta-mobba-Måna-utspel de skjuter ut, förstärker bilden av Mona Sahlin som en svag ledare som inte klarar att stå på egna ben. På så sätt förkroppsligar också Måna sinnebilden av av den gemene svensk som den nuvarande såsse-politiken tar sin utgångspunkt i: svag, inkapabel och gör sig bäst i såssestyrd livegenskap.
Nope, offerkofte-kortet går sällan hem. Det är inte mer än fyra år sedan Socialdemokraterna röstades bort för att svenskarna lessnat på en regering som talade om för dem hur små och hjälplösa de var utan det socialistiska järngreppet. Man undrar därför vad det är som får S-ledningen att tro att Sverige vill ha en statsminister som är till synes lika svag?
