ÄNTLIGEN!!
När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund klockan 13 idag tillkännagav att årets nobelpristagare i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, var vi många som drog en lättnadens suck. Äntligen får denna litteraturens gigant av giganter, vars verk lästs och älskats av miljoner människor världen över, den utnämning han i sanning förtjänar!
Eller kanske inte. Och tur är väl det. En sådan reaktion från allmänheten hade nämligen med all säkerhet skrämt slag på Akademiens ledamöter, som förvandlat nobelpriseriet till en exklusiv klubb enbart för insvurna i den förnäma kultureliten.
Under de senaste decennierna har De Aderton ägnat stor tidsmöda åt att försöka bevisa för omvärlden att de verkligen - på riktigt - läser jättedjup, intellekktell och finkulturell litteratur. Med en närmast patologisk tvångsmässighet har nobelpriset nästan uteslutande tilldelats kategorin "pretto-författare med jättekonstiga namn som ingen utom Horace Engdahl har läst ".
Det är lätt att föreställa sig att det hovrande hotet att någon bland kreti och pleti mot all förmodan skulle känna till, eller ännu värre - läst, den tilltänkte pristagarens böcker, får akademiens ledamöter att resa runt världens alla hörn för att hitta en lämpligt perifer författare. Hittar dom en östmongolisk Haikupoet eller en exil-sibirier som skriver hermeneutiska elegier med post-daktyliskt versmått, är det jackpot och mission complete.
Möjligen är det jag som är sällsynt obevandrad i litteraturen - omvärlden kanske myllrar av hängivna läsare av Jaroslav Seifert, Wole Sylinka, Naguib Mahfouz, Gao Xingjian, V S Naipaul, Kenzaburo Oe eller någon annan av de senaste 25 årens nobelpristagare. Men någonting säger mig ändå att såna som Astrid Lindgren, Leo Tolstoj, Joyce Carol Oates, Bob Dylan eller Vilhelm Moberg lästs och uppskattats av långt många fler människor.
Poängen med böcker och egentligen all form av konst eller kultur, måste väl ändå vara att på olika sätt beröra. Definitionen av vad som är bra konst borde följaktligen variera. Självklart kan inte nobelpristagaren varje år vara en person med universell genomslagskraft. Men att akademien på ett kvarts sekel inte lyckats presentera en enda pristagare som man med fog kan säga läses av människor i gemen, känns rätt orimligt.
Årets medicinpris gick till forskaren Robert Edwards som utvecklade provrörsbefruktningen - en upptäckt som möjliggjort att tusentals kvinnor kunnat få barn. Det är alltså rätt enkelt att förstå att hans arbete haft en direkt påverkan på läkarvetenskapen och människors liv. Med andra ord, ett väldigt motiverat nobelpris.
Om Svenska Akademien hade baserat sina val av nobelpristagare på samma premisser som nobelförsamlingen vid Karolinska institutet, hade exempelvis Astrid Lindgren fått nobelpriset för längesen. Problemet är bara att finkulturen tappar sitt värde i samma skede som den blir populärkultur.
Lösningen måste därför vara att göra en ordenlig utrensning bland de arton stolarna i Svenska Akademien, vars dynor sedan länge är nernötta av gammal professorsröv. Varför inte plocka bort till exempel Kicki Lugn och slänga in Leffe G-W på hennes plats? Det skulle vitalisera Den Distingerade Skitnödighetens Ädla Akademi med lite hederlig, gubbig folklighet. Peace.
