En rödgrön skuggbudget presenterades igår på världshistoriens tröttaste presskonferens. Budgeten, som var en copy-paste-produkt från valmanifestet, var troligtvis den mest krystade uppgörelse som producerats sen Måna bjöd in V till samarbete under fackligt pistolhot hösten 2008. Samma nötta gnäll från samma ruttna gäng: Mickan Valtersson, Ulla Andersson samt Tomas Östros och hans numera varumärkesskyddade uppsyn av en infekterad blemma med långt framskriden förstoppning.
Inte helt otippat visade sig detta vara sista dödsrycket för den rödgröna sörjan. Imorse meddelade Måna efter förhandlingar med Bildt och Reinfeldt att S, V och Mp tar "en paus" i samarbetet. Med tanke på den svidande valförlusten var beskedet knappast särskilt överraskande.
I förhållandetermer är uttrycket "ta en paus" lika klassiskt som klichéartat. Nästan alltid innebär det en fegislösning på en önskan om att dra sig ur helt och hållet och/eller brist på ork att ta tag i befintliga problem. I de rödgrönas fall stämmer båda påståendena, med tillägget att ingen idag (utom kanske Lasse Ohly) egentligen fattar vad rödgrönheten skulle vara bra för från början.
Men misströsta icke - det går såklart att fortsätta vara polare med gamla ex. Ibland råkar man till och med bli ihop igen. För att dörren ska hållas öppen för denna lilla eventualitet, kan det vara klyftigt att inte frispela alltför mycket. Typ dundra på med lite extra styrkor i Afghanistan eller gulla för öppet med moderater och annat löst folk. Detta kan nämligen skapa lite svårreparerade friktioner om man väljer att slå sina påsar ihop igen. Argumentet "we were on a break" brukar tyvärr vara ganska svårköpt. För empiriskt exempel, se avsnitt 15 säsong 3 av "Vänner".
