Författaren Christer Isaksson, som skrivit flera böcker om socialdemokratin, kommenterade i morse Sahlins avhopp med konstaterandet att det saknas givna efterträdare. Ungefär som för tre år sedan, då Mona Sahlin valdes till ordförande alltså. Då som nu höjdes röster om förnyelse. Dessvärre fick man nöja sig, inte ens med andrahandsvalet, utan med kanske det femte eller sjätte alternativet.
Partiet efterlyser nu en ordförande som å ena sidan uppfyller de traditionella kraven på stabil förankring inom partitoppen och som å andra sidan har karisma och förmågan att förändra. Antalet personer som stämmer in på de kriterierna går att räkna på ena handens fingrar. Uppgiften ter sig alltså minst sagt ganska knivig.
Bodström och Margot W är två kandidater som kan tänkas uppfylla ovannämnda krav. Inte helt otippat har dock båda två redan avböjt. Snacket tycks istället kretsa mestadels kring Svempa Österberg, Östros och Per Nuder, vilket känns ungefär lika spännande som tanken på att en valiumstinn Bosse Lundgren skulle göra comeback som partiledare för Moderaterna.
Den stora frågan är därför om den förnyelselängtan som tycks vara så eftertraktad i socialdemokratin, inte är viktigare än en partiordförande med en väletablerad pampstatus? Risken är nämligen att såssarna måste nöja sig med antingen det ena eller det andra.
YES we can!
I have a dream!
Change!
