Fredrik Reinfeldt påstod häromdan i ett replikskifte med Lars Ohly under Riksdagens partiledardebatt att det är "svårt att hitta en enda vänsterpartist som varit glad sedan 70-talet". Detta med hänvisning till Ohlys anförande, som tog sin utgångspunkt i det karga och hårda samhälle som skapats av den borgerliga politikens framfart.
I kamrat Ohlys fall anser jag att Reinfeldts kommentar känns lite orättvis - se bara på bildbevisen ovan. Däremot är det svårt att förstå hur Lasse kan upprätthålla denna glada uppsyn, trots att han lever i ett land där verkligheten är så överjävligt orättvis och hård.
Den som i riksdagsdebatten (eller vilken annan debatt som helst) lyssnade till den ohlyska retoriken, förstod nämligen snabbt att Sverige är ett land där de flesta medborgare ligger och kravlar i rännstenen till följd av ett gäng välgödda moderata adelsmän som får sin livsnäring av utslagna fattiglappar och svår misär.
Det är förvånansvärt hur ett land kan raseras så totalt från välfärdsstat till feodalt eländessamhälle på bara fyra år. Hur det gick till vet nog bara Vpks partistyrelse. Men huruvida "klyftorna" ökat eller minskat under Alliansregeringens tid, kan det säkert tvistas om i all evighet och handlar naturligtvis mest om hur man väljer att räkna. Däremot går det att konstatera att förmögenhetskoncentrationen ökade en hel del under sossarnas 12-åriga styre. En och annan långtidssjukskriven hanns också med.
Men säg för allt i världen ingenting till Lasse hans bistra gäng, vars ideologi uteslutande bygger på existensen av en evig konflikt. Var landets alla vänsterpartister skulle kanalisera sin missnöjesenergi när milimeterrättvisans nirvana är uppnått kan vi bara spekulera i. Kanske en samlad emigration till marxist-leninismens högborg Nordkorea kan vara lösningen? Det tål att tänkas på...
