Med dryga tre veckor kvar till valet har opinonsläget aldrig varit så jämnt, sägs det. Alliansen har ett litet försprång mot de rödgröna, men det är så fjuttigt att det knappt är statistiskt signifikant, menar dom-som-vet. Att läget ser ut som det gör borde dock knappast förvåna någon. För medan det sällan skådats ett så öppet upplopp i en svensk valrörelse, har likformigheten bland partierna heller aldrig varit mer påtaglig.
Det är svårt att idag hitta något parti som inte vill strössla pengar över penschisarna, ha "ordning och reda i ekonomin", värna om välfärden (alternativt den mystiska moderata välfärdskärnan), satsa mot ungdomsarbetslösheten eller bevara jobbskatteavdraget. Vissa partier sträcker sig t o m så långt att de numera är för de frågor som de egentligen är emot. Såssarnas inbitna motstånd till RUT där de i själva verket visade sig vara smyg-rutisar i butlerförklädnad, är paradexemplet på detta. Samtidigt gör Moderaterna allt de kan för att verka så sossiga de bara kan med Reinfeldt i spetsen - ivrig att framstå som den trygge, erlanderske folkhemsfadern.
Hela det politiska etablissemanget tycks ha hamnat i en homogen gråzon. När en valvinst verkar hänga på decimaler, handlar det mesta om att köpslå om väljarnas gunst genom att kopiera varandras löften rakt av. Valrörelsen har på så sätt kommit att likna en enda stor Hötorgsmarknad där överbuden flyger i luften över huvudena på de allt mer förvirrade väljarna.
Valfläsk hör valrörelsen till. Men när partierna fegar ur och bildar en politisk von Trappfamilj, börjar fläsket kännas lite härsket. Allt åt alla är mottot. Alla som tror att denna devis har en giltighetstid efter 19 september räcker upp en hand.
