Politrukbloggen är tillbaka efter en tids mer eller mindre välförtjänt semester. Det må ha varit stiltje på inläggssidan, men icke desto mindre har sommartorkan bjudit på diverse saftiga ämnen att ondgöra sig över.
Förra veckan gick i gaystolthetens tecken och det bjöds på sedvanliga debatter, parader och allehanda regnbågsfärgade jippon. Prideveckan - som går av stapeln i augusti varje år -är naturligtvis också den perfekta arenan för det politiska etablissemanget att plocka valpoäng på. På senare år har dock evenemanget kommit att utvecklas till en studie på temat "exakt hur långt kan man få politiker att sträcka sig för lite pk-pr?". Och svaret är: precis hur långt som helst.
Vad sägs exempelvis om förslag om könsneutrala toaletter och att införa ett särskilt HBT-borgarråd? Eller statsråd i catwomandräkt och riksdagsledamöter i rödglittrig stass? Tätt följda av den ena politiska broilern efter den andra - allihop ivrigt viftandes med regnbågsflaggor iförda t-shirts med jag-e-så-jäkla-okej-med-gay-tryck. Alla vill synas som den som är mest HBT-vurmande och mest gay. Helst mer gay än gaysen själva.
Alla utom Göran Hägglund, det vill säga.
Häggis lyckades nämligen ytterligare befästa sin position på RFSL:s shitlist genom att tacka nej till den årliga partiledardebatten under Pride. Debatten tycks - till skillnad från debatter i alla andra typer av forum - vara av strikt obligatorisk art och Hägglund fick försvara sig via sin pressekreterare både en och två gånger. Skadan var dock redan skedd. RFSL deklarerade genast att föreningen inte trodde på bortförklaringarna från lilla Göran, som likt en skolkande 7-åring fick duktigt med smäll på fingrarna från läderpiskan.
När det kommer till HBT-frågor tycks de PR-tröstande politikerna, RFSL och Pridearrangörerna leva i en slags hets-symbios som når sin kulmen under Prideveckan. Den som inte infinner sig på arrangemangen när Das Pride und Der RFSL kallar har inte fullgjort sin plikt och hängs därför ut som gay-fientliga syndare. Eller med en symbolisk tom stol som i fallet med Hägglund. Lite "dom som inte är med oss är emot oss" à la George Bush anno 2001.
HBT-rättigheter är viktiga. Lika viktiga är rättigheterna för allsköns etniska grupper, barn, religiösa samfund etc. etc. Liksom dessa förtjänar HBT-frågorna mer seriositet än vad Prideveckans tvångsmässiga politiska vem-är-mest-gayfriendly-tävling erbjuder.
Så länge politiska partier konkurrerar med varandra i det ena mer bisarra förslaget efter det andra, kommer Prideveckan att fortsätta vara en kamp om vem som kan skrika regnbåge högst. Men i ärlighetens namn: why bother? Den tävlingen är nämligen, som vi alla vet, redan avgjord. Hur mycket det än viftas med fjäderboarna och fladdras med lösögonfransarna, kan ingen någonsin slå Månas legendariska upphångling av RFSL:s vice ordförande förra året. Touché.
