Pensionärspopulisterna

Göran Hägglund träffade nyligen Expressens Niklas Svensson och pratade kräftskivor, Khadaffi, Miljöpartiet och budgetarbete. På det senare temat dröjde sig Häggis i vanlig ordning kvar vid de ekonomiska förutsättningarna för den yttersta essensen i KD-kärnan - dvs, pensionärerna. Hägglund ojade sig över att vallöftet om sänkt skatt för pensionärer nu fryser inne på obestämd tid.

Lägre skatt för pensionärerna är viktigare än att det ska bli billigare att gå på krogen, deklarerade Hägglund, åsyftandes det faktum att Centerpartiets sänkta restaurangmoms ges priorititet framför KD-förslaget. (Det finns ett uttryck som säger något om rönnbär eller om det var rävar som jag tror skulle kunna passa bra in här... )

Det är inte svårt att förstå Göran Hägglunds bitterhet. Med en svajig balansgång kring 4-procentsstrecket har KD knappast råd att svika sin trognaste skara väljare (intresset från verklighetens folk för performancevrålsretoriken var ju som bekant minst sagt ljummet). Det hindrar dock inte att man kan ställa sig något frågande inför inbuntandet av Sveriges alla 65-plussare till ett homogent kollektiv. Från fattiga damer som kanske aldrig förvärvsarbetat i hela sitt liv och lever på rätt knappa marginaler, till Danderydspenschisarna Doris och Didrik af Stjärtenholz som lever hyfsat fett på sin ålders höst.

Möjligen är det just fattigpensionärerna som Hägglund och KD särskilt värnar om. Det skulle hur som helst bli lättare för partiet att legitimera sin skattesänkarvurm om man slutade tala om pensionärer i gemen. Inte minst för att undvika att hamna i samma populistträskmarker som andra partier gjort före dem. Det gamla högerpopulistpartiet Ny Demokrati drev till exempel i ett sista dödsryck inför valet 2002 frågan om gratis telefon till alla över 75. Inga likheter i övrigt - givetvis - men vad som hände med Bert och Ians parti är ju numera historia...

För mer bakgrundsinfo till detta inlägg se här och här