Snart är det val. Med valrörelsen kommer också de traditionsenliga valkickofferna och valkonventen som varje etablerat parti brukar ordna i valtider. Dessa sker uteslutande i gemenskapens tecken, med allsång av partidängor, skanderande av politiska budskap, uppladdning och allmänt pepp. Kort sagt: valkonventen är den socialistfolkliga samhörighetens högsäsong.
Med andra ord är det föga förvånande när man ser såssar gunga hand i hand till tonerna av Internationalen. Eller när betongkommunisterna jazzar loss till "Knutna nävar". Något motsägelsefullt blir det däremot när diverse Allianspartier stämmer in i samma kollektivistiska anda.
På vilken borgerlig kick-off eller konvent som helst, handlar det mesta om hur Partiet ska verka för att uppnå (social-)liberalismens nirvana. I dagarna två (eller tre) sjungs individualismens lov och vikten av den fria människan. Paradoxalt är därför bara förnamnet, när samma liberalmaniska deltagare senare dansar runt och sjunger i partistisk yra, dyrkandes Führ..förlåt, partiledaren, på ett sätt som påminner om de personkulter som återfinns i diverse totatlitära stater. Det ska skålas för partiledaren, kramas med partiledaren, göras filmer med partiledaren och sjunga om den aldrig döende kärleken till partiledaren. Gemensamt och tillsammans.
Arrangemangen ter sig på så sätt som kollektivistiska orgier, där väckelsemöten bleknar i jämförelse. Den utomstående vet liksom inte riktigt om man bör ropa Halleluja eller Hell Caesar. Och inte heller var den oberoende fria individen, som det nyss vurmades för, tog vägen.
Nåväl, ingen har väl hittills vunnit ett val på egen hand. Och kanske är det just denna typ av vulgo-socialism som krävs för att uppnå resultat. Kanske är den oinvigde individualisten blott en avundsjuk åskådare som längtansfullt beskådar sekteuforin. Eller kanske är det så att de, när allt kommer omkring, är såssar allihopa.
