Sura rönnbär

Bitterheten har intagit en ny skepnad: den är en medelålders man med lite gråsprängt hår, högt hårfäste och kallar sig själv för Tommy.

World of Håkan

The Juholt Show fortsätter. Den farsartade cirkus där s-ledaren med en imponerande frekvens levererar det ena förvirrade uttalandet efter det andra, har pågått en bra tid nu. Inte mycket tyder på att stormen kommer att lägga sig. Tvärtom tycks Juholt trassla in sig mer och mer för varje offentligt framträdande han gör.

Häromdagen rapporterade flera medier om hur personalen på s-kansliet gör revolt mot partiledaren, till följd av att han skyllt en rad fadäser på sina egna tjänstemän. Att lägga skulden för sina tillkortakommanden på den personal som man själv anställt är inte ett överdrivet klyftigt drag. Denna insikt tycks även ha nått Juholt som nu lägger om strategin för att maskera sin accelererande personkris.

Idag kan man läsa på svt om hur s-ledaren uttalar sig angående den kritik som han nu tror kommer att lägga sig. Inte för de framförda synpunkterna är obefogade. Inte heller för att han har en hel arsenal av bra idéer och utspel på gång. Nej, Juholts hemliga vapen för en socialdemokratisk revansch är istället Alliansen.

"Det är en socialdemokrati som ser att det borgerliga experimentet faller ihop, elpriserna skjuter i höjden och snart kommer vintern och då ska det bli intressant att se hur tågen går. Man väger kissblöjorna för att någon ska tjäna pengar, det kommer att vara mer bestående än andra ämnen den senaste veckan.
Det här kommer att stärka socialdemokratin."

Att ha en partiledare vars främsta strategi för att vinna valet är en tilltro till att den sittande regeringen kommer att klanta till det, måste om något vara ett kvitto på omfattningen av den socialdemokratiska krisen. Om inte annat så ter sig taktiken att sparka motståndarlaget på smalbenen utan att själv skapa anfall som anmärkningsvärt oinspirerad.

Trots de upprepade märkligheter som aldrig verkar ta slut, tycks inte sjukdomsinsikten infinna sig hos Juholt, som parerar sina snedsteg genom att ideligen lägga bollen hos någon annan - oavsett om det är tjänstemän eller de politiska motståndarna. Att tålamodet hos väljarna börjar tryta, vittnar de ständigt dalande opinionssiffrorna om. Frågan är väl nu hur länge S-toppen med värdigheten i behåll orkar backa upp Håkan Juholt och därmed skriva socialdemokratisk fiaskohistoria.

Statskupp 2.0

"Det kändes som en statskupp", sa Marita Ulvskog om den borgerliga valvinsten när det begav sig år 1976. Liknande associationer får man när man ser ovanstående rubriksättning. Att en livskraftig opposition är en förutsättning för en fungerande demokrati råder det inget tvivel om. Men varför denna opposition måste utgöras just av ett starkt Socialdemokratiskt parti är höljt i ett väldigt grumligt dunkel.

Die Mauer

Landstingsmoderaterna har börjat lajva och leker just nu Östtyskland 1981. Den annars så öppna och transparenta våning ett på Landstingshuset har nu delats av en glasfiberisolerad Berlinmur, som går mellan Kd-kansliet och de moderata domänerna.

Denna omotiverade - men fantastiskt underhållande - ängslighet har gett upphov till en imponerande kreativitet i hemgjord signalspaning från övriga politiska kanslier. Vad för sorts snaskig information som tankades in under ovanstående övning är dock givetvis strikt hemligstämplat... tills dess Wikileaks får nys om saken, alltså.

Under det bruna täcket

SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink har skapat rubriker genom ett nytt försök att väcka liv i debatten kring Ingvar Kamprads brunfärgade förflutna. Den nya vinklingen består i avslöjandet att Kamprad uppenbarligen var en mer aktiv medlem i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling än vad han tidigare velat påskina.

Det är givetvis inget litet lik som Ikeagrundaren har i sin garderob. Samtidigt kan man inte låta bli att undra vad syftet med SVT:s skandalreportage egentligen är. Ikea är en lika väl inetsad institution i den svenska nationalsjälen som sill, Volvo och midsommarfylla. Att avslöjandet om Kamprads ungdomsår skulle leda till någon sorts allmän Ikea-bojkott känns därför föga troligt.

Därtill ska man kanske också tillägga att personakten som upprättades av säkerhetspolisen över Ingvar Kamprad är daterad till 1943 - dvs, när Kamprad var 17 år. Ungdomlig naivitet håller kanske inte direkt som en ursäkt i det här fallet, men det skadar inte ta sig en funderare kring preskribtionstiden för diverse överträdelser.

Hur det än är, lär SVT-inslaget knappast ge tillräcklig chockeffekt för att strypa försäljningen av Billy-bokhyllor nämnvärt. Man kan således konstatera att svenska journalister har ett och annat att lära om sin egen bransch och den ädla konsten att sänka en folkkär profil. Nazi-scoop i all ära, men det är en droppe i Mississippi jämfört med den folkstorm som skulle utbryta om någon lyckades rota fram en bild på Ingvar Kamprad rökandes en suspekt pipa...

Pensionärspopulisterna

Göran Hägglund träffade nyligen Expressens Niklas Svensson och pratade kräftskivor, Khadaffi, Miljöpartiet och budgetarbete. På det senare temat dröjde sig Häggis i vanlig ordning kvar vid de ekonomiska förutsättningarna för den yttersta essensen i KD-kärnan - dvs, pensionärerna. Hägglund ojade sig över att vallöftet om sänkt skatt för pensionärer nu fryser inne på obestämd tid.

Lägre skatt för pensionärerna är viktigare än att det ska bli billigare att gå på krogen, deklarerade Hägglund, åsyftandes det faktum att Centerpartiets sänkta restaurangmoms ges priorititet framför KD-förslaget. (Det finns ett uttryck som säger något om rönnbär eller om det var rävar som jag tror skulle kunna passa bra in här... )

Det är inte svårt att förstå Göran Hägglunds bitterhet. Med en svajig balansgång kring 4-procentsstrecket har KD knappast råd att svika sin trognaste skara väljare (intresset från verklighetens folk för performancevrålsretoriken var ju som bekant minst sagt ljummet). Det hindrar dock inte att man kan ställa sig något frågande inför inbuntandet av Sveriges alla 65-plussare till ett homogent kollektiv. Från fattiga damer som kanske aldrig förvärvsarbetat i hela sitt liv och lever på rätt knappa marginaler, till Danderydspenschisarna Doris och Didrik af Stjärtenholz som lever hyfsat fett på sin ålders höst.

Möjligen är det just fattigpensionärerna som Hägglund och KD särskilt värnar om. Det skulle hur som helst bli lättare för partiet att legitimera sin skattesänkarvurm om man slutade tala om pensionärer i gemen. Inte minst för att undvika att hamna i samma populistträskmarker som andra partier gjort före dem. Det gamla högerpopulistpartiet Ny Demokrati drev till exempel i ett sista dödsryck inför valet 2002 frågan om gratis telefon till alla över 75. Inga likheter i övrigt - givetvis - men vad som hände med Bert och Ians parti är ju numera historia...

För mer bakgrundsinfo till detta inlägg se här och här

Konsten att vinkla en nyhet

Danska tidningen Ekstra Bladet bemästrar snaskrubrikernas hantverk till fullo...

Kontroversiell dag i landstingshuset

Politiken är stundtals full av gråzoner. Otaliga är de utspel som politiker gör till höger och vänster, där de lysande förslagen avlöser varandra. Det är alltså inte alltid alldeles lätt för väljaren att skilja partierna åt. Därför kändes det ställningstagande som idag gjordes av Miljöpartiet i SLL på landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd lite som en befrielse:

"Miljöpartiet vill ha en gemensamt finansierad sjukvård av god kvalitet"

Medborgarna i Stockholms län kan onekligen dra en lättnadens suck när Mp nu sätter ner foten i denna vitala fråga. Huruvida övriga oppositionspartier ämnar redogöra för sin ståndpunkt i frågan är dock höljt i ett grumligt dunkel. Tills dess kan vi inte annat än att spekulera om hur de interna diskussionerna går.

Länsinvånarna väntar nu med stor spänning på ytterligare blytunga ställningstaganden från Miljöpartiet. Ett klargörande om att alla barn ska ha rätt till en bra skolgång, att män och kvinnor är lika mycket värda samt att vård ska ges efter behov, vore verkligen på sin plats. To be continued...

Ever heard of "the work line"?

Fredrik Reinfeldts son Gustaf har fått jobb på McDonalds rapporterade den amerikanska nyhetssajten Gawker häromdagen. Det faktum att ett barn till självaste statsministern har tagit ett vanligt kneg, där han ska vända imperialistburgare verkar ha skapat stor fascination hos jänkarna.

Så även Reinfeldt Juniors twitterinlägg där han tydligen utgjutit sig över glädjen att äntligen få ett jobb. "What a socialist!" kommenterar Gawkerartikeln.

Man får alltså konstatera att artikelförfattaren varit ovanligt slö i sin research, eftersom vederbörande uppenbarligen är helt ovetande om fundamentet i den moderata idéläran a.k.a. arbetslinjen. Lill-feldt måste för övrigt vara
en ovanligt foglig tonåring som så lydigt följer päronens exempel.

Allt funkar

Den mediala sommartorka som råder under juli och augusti månader kan utgöra en svår påfrestning för uppmärksamhetstörstande politiker. I takt med att journalisterna droppar av och går på semester, minskar också intresset för vad våra folkvalda säger, gör, äter och har på sig. Därför gäller det att ta väl vara på varje tillfälle till mediautrymme som bjuds.


Så resonerade även KD-riksdagsledamoten Penilla Gunther, som igår skickade ut ett pressmeddelande med anledning av den uppmärksammade händelsen där en SJ-kontrollant slängde ut en 11-åring från ett tåg. När hela Sverige förfasade sig över den obarmhärtige konduktören som strandsatte ett barn på en öde perrong, såg KD-Penilla till att utnyttja detta gyllene tillfälle till max. Med en hastighet som skulle gjort en kobra imponerad lyckades hon turbo-producera ett politiskt förslag som presenterades i pressmeddelandet:


"Barnguider behövs på de långa tvärgående tågsträckorna för ensamresande barn. Med egen erfarenhet vet jag rädslan att skicka barnen själva på tåget, om något skulle hända, oväntade händelser med stopp eller byten."

Ett föredömligt exempel på att man faktiskt kan göra politik på precis allt, om man inte är så himla petig med var man lägger kvalitetsribban för förslagen. Huruvida ett lagförslag är att vänta förtäljer dessvärre inte historien, men den som väntar på något gott väntar aldrig längre än det tar att rafsa ihop en motion.

Bygga om tunnelbanan à la Percy Nilegård

Percy Nilegård var minst 10 år före sin tid när han i sin mobila guide till ett bättre Sverige efterlyste politisk tydlighet i tunnelbanefrågan.

Avsked med klass

Maud Olofsson har massor att vara stolt över. Hon startade och genomförde en välbehövlig förnyelse av Centerpartiet när hon tog över som partiledare 2001 och hon var en starkt bidragande orsak till att Alliansen överhuvudtaget kom till.

Nu när det är dags för förnyelse 2.0 lyckas Maudan lämna över stafettpinnen right on time. Tillräckligt tidigt för att ingen ska hinna ruttna ordentligt på henne och - som hon själv påpekade under dagens presskonferens - tillräckligt tidigt för att hennes efterträdare ska hinna installera sig och bli varm i kläderna till nästa valrörelse.

Snygg sorti, snygg timing, snygg klänning.

Nervös kollektivism

Ingen har väl kunnat undgå den HBT-beef som blossat upp mellan debattörerna Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på bl a Newsmill. Konflikten föranleddes av en SvD-kolumn av Poirier Martinsson där denne förespråkade en KD-bojkott av Pridefestivalen med hänvisning till den - i hans mening - borgerliga idén om separationen mellan privatliv och politik. Sexualiteten hör hemma i sovrummets domäner menade Rolle och fick snabbt mothugg av Norberg, som anklagade honom för att vilja förvisa bögarna tillbaka till garderoben.

Att sexualiteten enbart skulle vara en privatsak är givetvis ett påstående som varken går att tillskriva någon universell "borgerlighet" eller som kan vinna särskilt mycket stöd i dagens samhälle. The private is political är ju ett uttryck som de flesta statsvetare hört till leda och skyfflar man bort sexuell läggning från den politiska agendan, får man nog i konsekvensens namn göra samma sak med exempelvis kvinnofrågor. Det var väl också ungefär vad Johan Norbergs mothugg går ut på.

Det är svårt att hitta energin att förfasa sig över Roland P-M:s försök till reaktionär provokation. Det jag snarare hakar upp mig på är hans tvångsmässiga och krampaktiga tag om "borgerligheten" som ett sätt att legitimera sina åsikter:

"Borgerligheten tycker tvärtom. Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat."

"(...) man bryter mot en traditionell, borgerlig syn på sexualiteten som intimt förknippad med den egna personen och hennes integritet."

Med denna retorik begår alltså såväl moderater som folkpartister, centerpartister och kristdemokrater dagligen rena dödssynder när de sviker sitt ideologiska arv genom att debattera hbt-frågor i olika politiska forum.

Roland Poirier Martinsson är knappast ensam om denna typ av argumentation. Samhällsdebatten präglas stundtals av tendensen att inte kunna uttrycka en åsikt utan att samtidigt tillskjuta "...som liberal måste man ju" eller "jag är socialist/liberal så jag motsätter mig/stödjer...". Att vara ideologiskt konsekvent tycks fungera som någon form av kollektivistisk sköld att gömma sig bakom när det blir för läskigt att tycka något alldeles själv av egen tankekraft.

Naturligtvis är det både bra och viktigt att ha koll på ideologier och politiska teorier. Men att slänga fram det idehistoriska kortet varje gång man ska framföra en synpunkt ter sig ganska osjälvständigt och aningen räddhågset. Och inte minst - som kan bevittnas i matchen Poirier-Martinsson vs. Norberg - riskerar man klistra på andra "borgare"/"socialister"/"konservativa" etiketter som de kanske inte alls känner igen sig i.

Kollektivt engagemang i all ära, men det kanske inte skulle skada om den borgerligt trogne då och då påminde sig själv om att den traditionella, liberala synen på människan trots allt karaktäriseras av den egenrådige och självständige individen...

Revolutionen som kom av sig

Inte ens den mest ståndaktige revolutionär klarar av att stå pall för naturens våldsamma och obetvingliga krafter. Regnet 1 - Gratisåkarna 0

Veckans pubbis v. 24

Veckans "ahmen ni fattar ju ingentiiiing!!" står tidigarenämnda planka.nu:s manifestation för. Varför nöja sig med att kräva en eller två personers avgång, när man kan vara superradikal och be alla att dra åt fanders? Enad front mot allt och alla is the way forward. Denna genuina tonårsanda kvalificerar plankeriet till en topplacering på veckans pubbislista. Grattis!

Upp till camp

Plankarorganisationen planka.nu har slagit upp läger utanför landstingshuset. Det är tydligen någon form av protestaktion mot Alliansens förslag till en höjning med en hunka av SL-kortet.

Jag sitter alltså i detta nu och dividerar med mig själv om jag ska ta bakvägen ut eller helt enkelt ladda vattenpistolen och inta krypskytteposition i högra flygeln (tror jag har tittat på för många avsnitt av Band of Brothers på sistone...)

Kan ändå inte låta bli att undra lite över logiken i aktionen. Själva grejen med att planka är ju att inte betala alls i kollektivtrafiken. Är det någon grupp i samhället som därför verkligen inte borde bry sig om SL-kortet höjs en hundring hit eller dit, så är det plankarna. För gemene plankare är väl snarare bötesbeloppet det intressanta.

Ok jag vet, det finns ett underliggande kall. Plankaridkarna anser sig kämpa tappert under parollen "För en avgiftsfri kollektivtrafik". Om de ens själva tror på detta nånannanismernas utopia är högst oklart. Men eftersom det inte finns något parti i landstinget som delar deras ambition, känns missionen ungefär lika realistisk som att bedriva nykteriströrelse på en Finlandsfärja.

Men men vem vet, jag kan ha fel. En handfull campande kids kanske trots allt får landstingsledningen att tänka om. Nån annan kan ju trots allt alltid betala...

Inte helt hundra...

När fan blir gammal...

...så blir han lite feg och skyller ifrån sig på någon annan. Särskilt effektivt när syndabocken - som i detta fall - råkar vara död.

PR-effekten som uteblev

Läste idag att den österrikiska staden Amstetten - mest känd för att ha varit hemvist åt den notoriske Josef Fritzl - beslutat att upphäva Adolf Hitlers hedersmedborgarskap. Beslutet föregicks av en het debatt, där det högerpopulistiska partiet FPÖ motsatte sig förslaget med motiveringen att en persons medborgarskap per definition upphävs när vederbörande trillar av pinn.

Man kan ju ha viss förståelse för detta lätt desperata försök från den politiska ledningen i Amstetten att höja stadens i botten körda anseende. Att öka turistströmmarna till Josef Fritzl-town måste ju vara ungefär lika lätt som att locka folk till ett beachparty i Novosibirsk i februari. Men även om tanken var god, kan man ändå inte låta bli att undra hur tusan det kan ha tagit 66 år för Amstetten att inse att det kanske kan vara dags att dra in hedersmedborgarskapet från en av världshistoriens mest ökända figurer. På något sätt känns det därför som att detta lilla pr-trick inte riktigt kommer att slå igenom.

Turistbyrån i Amstetten kan nog räkna med långledigt den här sommaren också...

Veckans pubbis v. 21

Veckans pubbisutmärkelse går till YouTube-trubaduren Jonas, som med själ och hjärta lever ut sina testosterongenererade aggressioner mot Anders Borg, borgarsvinen och Janne B:s stackars gudsförgätna glugg. Notera särskilt slutet då sångaren går in en slags tungtalande socialistisk extas till bilderna av Håkan Juholts mustasch och ett manipulerat stapeldiagram. Mycket underhållande!

Ex-bloggare

Veckans pubbis

Lars von Trier har blivit bannlyst från festivalen i Cannes rapporterar media idag. Anledningen är att von Trier dragit några mindre genomtänkta nazistskämt under en presskonferens, där han bland annat sagt sig förstå Hitler och beundra Albert Speer. Som att trycka på en knapp gick filmvärlden givetvis i taket. Till följd av detta formidabla sumohopp i klaveret höll filmfestivalens styrelse igår ett extrainsatt möte, där man alltså beslutade att förklara Lars von Trier persona non grata i Cannes från och med nu.

Ok, vissa saker är mindre strategiska att skämta om än andra. Men kom igen - hur kan någon låta sig provoceras av en person som så uppenbart försöker testa gränserna på ett sätt som är värdigt en tvättäkta tonårsrebell?

I detta nu går det förmodligen omkring ungefär hundra miljoner fjortonåringar som försöker dra åt sig uppmärksamhet på samma osofistikerade sätt som Lars von Trier (illustreras bl a av bilden ovan). Men festivalstyrelsen och media lyckas ändå gå rakt in den planerade fällan. Och tur är väl det. Den dag folk börjar rycka på axlarna lär det bli en och annan von Trier/såpastjärna/bloggare som går in i väggen...

Förnuft eller känsla

Omvalet i Västra Götaland och Örebro blev lite av ett fiasko i termer av valdeltagande. Endast 43,1 % av den röstberättigade befolkningen i Västra Götaland orkade släpa sig till valurnorna i söndags, vilket står i stark kontrast till de dryga 80 % som röstade i september.

Ur ett legitimitetsperspektiv är det naturligtvis en besvikelse. Men den astronomiska soffliggarfrekvensen är föga förvånande. Landstingsvalet är sedan länge klassat som "det glömda valet" - den tredje valsedeln som väljaren trycker ner i kuvertet av slentrian och pliktskyldighet, typ. Att en omtagning av ett val som så få tycks ta notis av och där medierapporteringen minst sagt varit sval, inte framstått som särskilt hot stuff borde därför inte komma som en chock.

Vad som däremot kan framstå som lite paradoxalt är varför landstingsvalet bortprioriteras, trots att sjukvård är den fråga som - näst efter jobben - väljarna i en SIFO-undersökning från förra året ansåg vara absolut viktigast för dem i valet 2010.

Självklart skulle man kunna dra slutsatsen att gemene man tror att sjukvården sköts av staten eller kommunen. Men det tycks inte vara fallet. Enligt exempelvis en undersökning från Stockholms läns landsting, visste över 85 % av de tillfrågade att landstingen har huvudansvaret för vården.

Svaret bottnar förmodligen istället i det faktum som visserligen inte är en hemlighet för någon, men som alla politiker ändå helst vill undvika att kännas vid. Nämligen att det ofta finns ett stort glapp mellan vad väljaren anser borde ligga till grund för partival och vad som faktiskt får oss att rösta på ett visst parti.

För den krassa sanningen är ju att det inte spelar någon större roll hur mycket partiet x än försöker förklara allt bra de gjort, så länge partiet y - oförtjänt eller ej -framstår som trovärdigare, modernare och lyckas förmedla en allmänt soft känsla. Det är ungefär lika tröstlöst som för ägarna av Vademecum att få folk att förstå att det är samma gegga i deras tandkrämstuber som Colgates - konsumenterna betalar ändå gladeligen 10 spänn mer för en Colgatetub.

Nu är inte politik lika konkret som tandkräm. Men sanningen är att den breda massan har lika lite tid att lusläsa partiprogram och årsredovisningar som innehållsföreteckningen på baksidan av en tandkrämsförpackning. Utmaningen är såklart därför paketeringen. Att klämma in så mycket information man bara kan i en partilogga eller varumärke, som gör att man automatiskt tänker "vita tänder", "sjukvård" eller "regeringsduglig". Ett förnuftsvidrigt sätt att välja måhända. Men ärligt talat - vilken regering skulle palla med ett land av 9 miljoner politiska nördar?

Verkligast vinner

DN rapporterar att kungen och Silvia gjort ett antal skeptiska uttalanden beträffande verklighetsförankringen bland svenska deckaralster under ett statsbesök i Polen nyligen. Anledningen till kungaparets betänkligheter är att de enligt utsago anser att den världsbild svenska deckarförfattare målar upp i sina romaner, med tillhörande kallblodiga mord och allmän brutalitet, inte stämmer med deras egen. Således sågas såväl Millennium-trilogins som Sjöwall-Wahlöö och Mankell-böckernas Sverigeskildringar längs med fotknölarna av monark-duon.

"(...)ni måste förstå att svenska krimböcker är produkt av ren fantasi”, sa bland annat drottningen vädjande till studenterna vid en högskola i Warszawa.

Detta till synes oförargliga utspel hade kunnat avfärdas som ett litet släng av kunglighetens diskreta charm. Men kungaparets uttalande lyckades reta upp brottmåladvokaten, tillika ordföranden för republikanska föreningen, Peter Althin (Kd) ordentligt:

”De skulle bara behöva öppna fönstret och titta ut från sitt torn, Det [om kriminaliteten] finns där ute – inte överallt och hela tiden – men likväl finns det"

Man får väl ge Peter Althin rätt - även om det inte springer omkring en massa pyromaniska 10-åriga tjejer som tänder eld på sina tungt kriminella fäder överallt. Men lika mycket som kungen och tyskan skulle behöva kika ut från Drottningholms tinnar och torn, skulle det säkert inte skada om pöbeln då och då fick en och annan reality-check från hovet.

Bara för att gemene svenne-banan aldrig träffat en kaffeflicka och förmodligen aldrig kommer göra det heller, betyder det inte att de inte finns. Således kunde kanske ett och annat studiebesök hos Noppes eller lite myshäng med Maddis i Troppan vara på sin plats för kreti och pleti. Det finns ju onekligen dem som anser att tiaror, kaffeflickor och slutna gubbsällskap är produkter av ren rojalistisk fantasi. That oughtta shut them up...

Gratisreklam

Gothia Towers satsar på det gamla härliga "trycka-på-daterade-könsstereotypa-uppfattningar"-reklamkonceptet i sin senaste annonskampanj. Funkar alltid. När folk inte uppskattar humorn finns det nämligen alltid någon reklamombudsman eller etiskt råd som kan rycka in och göra reklamen känd snabbare än DO kan säga "kränkt!".

Det är vad vi kallar sjukt smart PR.

Vems...?

Jobbar man på en politisk arbetsplats och hittar koppar som denna i fikarummet, undrar man ju naturligtvis vem den kan tänkas tillhöra. Antalet potentiella ägare är otaliga...

Gaypride KD-style

Efter åratal av bojkott har nu Kristdemokraterna beslutat att slutligen uppfylla den allmänna regnbågsplikten och ställa upp med ett eget tält på årets Pridefestival. Det är distriktsstyrelsen i Stockholm som har fattat beslutet och förhoppningen är att bilden av KD som ett HBT-frånvänt parti ska ändras, enligt distriktsordföranden Caroline Szyber.

Att delta i Pride är ju lite av ett obligatorium för politiska partier som är måna om sin överlevnad. På så sätt är beslutet ett både smart och strategiskt val av KD, som för tillfället kämpar för att hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Man kan såklart tycka att det är i senaste laget som KD:sarna hoppar på pridetåget. Men oavsett vad man anser om deras HBT-politik, har den kristdemokratiska frånvaron kanske inte varit alldeles obefogad.

Att leva upp till adekvat pridestatus innebär - lite krasst uttryckt - att köpa hela RFSL-agendan med både homoadoption och kyrkliga bröllop. Den som uttrycker tveksamhet kring frågorna kan alltså räkna med att bli lite paria i regnbågssammanhang. Om man spekulerar fritt kan man kan förmoda att detta kan ha varit anledningen exempelvis till att Göran Hägglund bojkottade partiledardebatten under förra årets Pridevecka. Då hängdes Häggis ut som en HBT-fientlig syndare med en symbolisk tom stol på klassiskt "dom som inte är med oss är emot"-manér.

Jag har tidigare bloggat om att Pride-festivalen stundtals urartar till en hetsig tävling mellan partierna på temat "vem är mest ok med gay". Förslag på HBT-borgarråd och könsneutrala toaletter från ett onämnbart parti vittnade bland annat om detta under förra sommarens Pride. Även om KD aldrig kommer att komma i närheten av denna populistkaliber, är lite konservatist-hbt:are kanske just precis vad som behövs för att bredda Pride-spektrat och ge den politiska delen den seriositet den förtjänar. After all, så ska ju Pride -åtminstone enligt den egen värdegrunden - vara ett öppet forum som "rymmer många olika röster". Vem vet, en vacker dag får vi kanske se Jimmie Å. hångla loss med Häggis. Den som lever får se...

Ingen alfahanne, honey

Eftersom synen om "riktiga män" - av den här debattören definierat i termer av såna som inte är "mjuka mesar" och "som bär ögonskugga till rosa byxor" - uppenbarligen ännu florerar fritt, känner man att jämställdhetsutvecklingen regredierat både ett och fem decennier. Kommer helt osökt att tänka på den här gamla Snook-låten:

Upp till kamp för helgdagsmångfalden!

Carin Jämtin tycker att muslimerna ska få en egen röd dag i almanackan, meddelade hon i sitt första maj-tal på söndagen. Sverige är ett heterogent land med massor av muslimer, ansåg Carin och föreslog högtiden Eid al-fitr (typ muslimernas julafton) som lämplig nationell helgdag.

Nu ska man ju inte vara besser, men 5 % av Sveriges befolkning utgörs trots allt av finnar, så i den multikulturella konsekvensens namn borde ju såssarna även propagera för att Finlands nationaldag blir en allmän helgdag. Men hur som helst så måste man ändå medge att Carin Jämtins helgdagsutspel är en riktigt smart manöver för att förleda uppmärksamheten från första majledighetens bristande existensberättigande.

Socialdemokraterna gjorde i höstas sitt sämsta val sedan 1911 och är numera endast med en hårfin marginal riksdagens största parti. Arbetarrörelsen har en väletablerad otrohetsaffär med Alliansen och sedan några år springer det omkring en massa moderater och kallar sig Sveriges nya arbetarparti. Till råga på detta inföll första maj i år förrädiskt nog på en söndag, till alla valborgsslitnas förtret.

Sossarna är naturligtvis inte dummare än att de inser att legitimiteten för en fortsatt rödmarkerad första maj börjar bli ganska urholkad. Och eftersom de varit med förr, vet de också att anfall alltid är bästa försvar:

"Eftersom Sverige är heterogent borde helgdagarna faktiskt spegla någon slags känsla av att vi är olika. Det gör de inte i dag."

Precis, Carin. Vi är ju faktiskt alla olika - röda, blå, gröna och en och annan brun. Faktum är att politiken är mer heterogen än någonsin nu när bara knappt 30 % av den röstberättigade befolkningen räknar sig som regelrätta såssar (plus några promille syndikalister). Ändå är almanackan sorgligt likriktad. Alltså vore det inte på något sätt fel att haka på Jämtins lovvärda intiativ och låta exempelvis trettondagen eller någon perifer annandag falla offer till förmån för en högborgerlighetens helgdag. Förslagsvis i samband med hummerpremiären eller varför inte Stockholmsveckan?. Låt mångfalden spira!

Nya tuffa Aftonbladet

Partiets egen tidning testar gränserna för vad man kan skriva utan att anklagas för hyckleri...

US Intelligence...

Nästan tio år efter 9/11-attackerna har amerikanska säkerhetsstyrkor slutligen lyckats sänka Al Qaeda-ledaren Usama bin Ladin. En stolt president Obama höll i natt ett tal till nationen där han bröstade upp sig som GI Joe och tusentals människor samlades vid Ground Zero för att fira oskadliggörandet av den notoriske terroristledaren.

Obama har självfallet all anledning att vara nöjd. Likvidering av USA-fientliga bad guys är ju som bekant det mest effektiva sättet för en amerikansk president att lyfta dalande opinionssiffror - något som den nuvarande administrationen är i desperat behov av. Men det går ändå inte att låta bli att sticka lite hål på den euforiska bubblan. För ärligt talat, det har tagit nästan tio år att hitta Bin Ladin vilket trots allt måste klassas som riktigt rutten PR för den amerikanska underrättelsetjänsten och jänkarhegemonin i allmänhet.

Strax efter WTC-attackerna i september 2001 deklarerade dåvarande president Bush på sin mest landsfaderliga texaslingo att han skulle göra allt som stod i hans makt för att nita fienden. Trots det skulle det dröja nästan ett decennium innan man lyckades plocka bin Ladin. Däremellan hann USA dessutom med att bedriva ett av historiens mest misslyckade krig i Irak under täckmanteln "massförstörelsevapen".

Det är såklart inte Barack Obama som främst ska lastas för den enorma senfärdigheten. Men jublet över al Qaeda-basens död klingar lite illa och framstår som ganska symboliskt för den amerikanska säkerhetspolitiken som mest liknar en loose cannon. Och det var ju liksom inte alls det som var syftet från början. Det hade t e x bara gått två dagar sedan WTC-attacken när George W. Bush påtalade vikten av att få till stånd ett riktat och beslutsamt svar på angreppet:

"When I take action, I’m not going to fire a $2 million missile at a $10 empty tent and hit a camel in the butt. It’s going to be decisive."

USAs monopol på världshegemonin är givetvis fortfarande relativt ohotat. Men ansvaret som world cop kräver mer än att blunda, skjuta och hoppas på det bästa. Och insikten att det ibland är bättre att sikta noga med ett hagelgevär på kamelröven än att sänka 150 missiler över Bagdad.

Kreativ stadsparkering

Man kan lacka till ordentligt på det här med bristen på parkeringsplatser i Stockholm. Vissa har dock ruttnat mer än andra uppenbarligen, åtminstone att döma av denna radikala parkering vid Årstaviken. Känns stabilt på något sätt.

Kulturfanatism

Jag och mitt fotbollsintresse har blivit grundligt analyserade av den bloggande KD-kollegan. Att kristdemokrater inte förstår sig på kultur blev uppenbart redan när Häggis började gaffla om "performancevrål" och kultureliten. Men så länge det finns Allsvenskan finns det hopp. Ska ta den kristne demokraten under armen vid tillfälle och traska till Stadion för att insupa den huligankulturella atmosfären.

Inget sketet arbete

Unga ska inte ”tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision”, meddelade Stockholms-såssarnas nya toppnamn Karin Wanngård i en intervju häromdan, på tal om ungdomsarbetslöshet. Ganska så iskall kommentar för att komma från en företrädare från arbetarnas eget parti, kan tyckas



Lite extra skum framstår ambitionen att befria kidsen från "skitjobben", om man tänker på att det just nu råkar vara en del unga som saknar jobb. Att utradera hela telefonförsäljarbranschen kan eventuellt ge visst negativt eko på arbetsmarknaden (såvida det inte finns någon annan grupp som Karin Wanngård avser överlåta skitjobben till), men vad vet jag.



Hur som helst vill jag ändå mana alla knegare därute att ta sig i akt. Eftersom definitionen av skitjobb ännu inte specificerats av Wanngård, är det nämligen ännu högst oklart exakt vilka som kan tänkas bli entledigade från sina skitgöror vid en potentiell framtida S-valvinst. Fram till att en gängse precisering av skitjobbsbegreppet utarbetats kan man alltså bara spekulera. Ryktet gör dock gällande att en och annan byråkrat, kamrer och tingsnotarie hänger jäkligt löst...

Pubbisar och deras känsla för proportioner

Kravlösa krav

En sosse i opposition är en trött sosse. 70 år av mer eller mindre oavbrutet politiskt monopol har skapat ett majoritetsberoende som tycks vara svårt att bryta på bara en mandatperiod. Följakligen är de flesta såssar fortfarande ganska kassa på att sitta i opposition. Chocken över ännu ett ruttet val i kombination med en väl tilltagen maktabstinens gör dem liksom lite slöa och paralyserade. Därför tyckte länssossarna i Stockholm idag att det var dags att aktivera sig lite:



Alla vårtrötta oppositionspolitiker ute i landet kan med fördel ta efter detta strålande exempel på den gamla klassikern "Konsten att koka soppa på obefintlig politik genom allmängiltiga flosklelcitat". En synnerligen gångbar taktik som går att tillämpa på såväl kommunal, landstingsk som riksnivå. Här följer några kreativa förslag att copy-pasta till kommande pressmeddelanden(klistra in valfri partilförteckning):

"(X) kräver färre sjuka och fler friska"

"Kommunalråd X anser att skolorna ska bli bättre i X kommun"

"(X): Dags att vi skapar fred på jorden"

"Riksdagsledamot X: jag kräver ett slut på konflikten i Mellanöstern"

"Närsjukvården ska utvecklas inte avvecklas"
(ok, förlåt - den här snodde jag från sossarnas pressmeddelande men det är faktiskt det bästa jag hört sen "mångfald - allt annat är enfald").

"And I wish for world peace"

Dagens lunch

Ibland händer det att man råkar bli bortglömd av serveringspersonalen när man är ute och äter. Då går det bra att nöja sig med garnityren som blåst av andra lunchgästers mat. Fräscht, grönt och väldigt luftigt. Absolut inga konstigheter.

Moralfilosofiska pretentioner

En doktorshatt och lite pretto-termer kan fungera som ett perfekt alibi för att säga lite vad som helst, erfar man om man läser DN debatt idag. Två docenter i filosofi ger sig i kast med att föra ett abstrakt resonemang kring lättvindigheten i den nuvarande abortlagen. Debattörerna menar att abortlagstiftningen bör moderniseras:

"(...) 60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets."

Synpunkten att kvinnor tappar rätten att bestämma över sina egna kroppar i samma ögonblick de blir gravida har använts av abortmotståndare sedan urminnes tider. Och även om abortfrågan inte är enkel, så framstår försöket att göra en känslomässig fråga till en akademisk metadiskussion som ganska kallsinnigt. Man kan diskutera om det är det ofödda barnets respektive kvinnans rättigheter som ska beaktas, men att dra in Kant, Mill, Rawls och gubbarna känns både irrelevant och pretentiöst. Att debattartikeln dessutom skrivits av två personer som av biologiska skäl aldrig behöver konfronteras med frågan om att fullfölja en graviditet, gör inte direkt saken mindre provocerande.

I gotta feeling...

... att de ekonomiska debatterna framöver kommer bli så sjukt sjukt passionerat spännande.

Bränna burkor

Frankrike blev igår det första europeiska landet att införa ett förbud mot burka och niqab på allmän plats. Det innebär att den som traskar omkring på gator och torg med ansiktet dolt av tyg riskerar att bötfällas. Samma dag som lagen trädde i kraft greps två niqabklädda kvinnor av polisen för otillåtna demonstrationer.

Syftet med förbudet är framförallt att främja kvinnors rättigheter. Och man kan givetvis förstå tankelogiken - kvinnor iklädda heltäckande slöja kan te sig ganska oförenligt med den västerländska synen på män och kvinnor som jämlikar.

Genom den nya lagen tänker man sig naturligtvis att kvinnorna befrias från religionens och makens krav att skyla sig. Kanske kommer detta också att innebära en stor lättnad för de kvinnor som inte vill annat än att slippa burkan/niqaben. Problemet är bara att förbudet utgår ifrån att alla kvinnor som klär sig i heltäckande slöja per definition inte gör det av eget val. Eftersom flera franska muslimska kvinnor protesterat för att försvara sin rätt att bära niqab eller burka, underkänner man därmed deras fria vilja.

Frågan är naturligtvis inte lätt. Dels för att det moderna samhället i mångt och mycket bygger på möjligheten att kunna identifiera sig - på banken, när man ska skriva prov, på körkortet etc. Men också att tanken att män går omkring och är så sjukt sugna att kvinnor bara måste täcka varje liten kvadratmeter av sina kroppar, liksom känns aningen passé. Synen på män och kvinnors lika värde är en av de viktigaste grundpelarna i västerländska demokratier. Men det innebär också att aspekten om kvinnans fria val i burkadebatten måste ses som relevant i sammanhanget.

Enligt den franska regeringen är burkaförbudet till för att lösa upp de religionsbetingade spänningarna som finns i landet. Men det är tveksamt om odlandet av myten om muslimska kvinnor som en enkom förtryckt grupp är rätt sätt harmonisera religiösa motsättningar. Och frågan är egentligen vilken demokratisk aspekt som är viktigast: rätten att få gå klädd som man vill eller vikten av att kvinnor inte ska klä sig i klädedräkter som symboliserar en förlegad kvinnosyn.

Frågan om burkaförbud är på så sätt både lite av en juridisk och moralisk snårskog. Utgångspunkten borde därför vara att låta den som vill bränna sin burka eller bh göra det - och vice versa för dem som vill behålla dem på. Burkadebatten lär med all säkerhet fortsätta ett tag till.

Dagis revival

Professorerna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag en artikel på DN-debatt där de manar till återupprättelse av politiken i det alltmer individualiserade samhället. Författarna ondgör sig bland annat över den retorik som återfinns bland borgerliga politiker, där det talas om köksbordspolitik och individens makt att själv få bestämma över sitt liv. Dessa metaforer klingar, enligt Bjereld och Demker, falskt och innebär i själva verket ett blytungt ok för medborgaren att bära:


”Ansvaret för livssituationen läggs på individens axlar, vilket i förlängningen leder till att misslyckandet blir en individuell skuld”.


I klartext: lilla vän, om pappa staten klipper navelsträngen med dig och låter dig fatta dina egna beslut, kan du inte bara få för dig att göra alla möjliga tokigheter. Du kan också – ve och fasa – bli tvungen att ta ansvar för konsekvenserna av dessa beslut. Somliga kallar detta att bli vuxen. Författarna däremot, ser uppenbarligen ”ansvaret för livssituationen” som ett högst ödesdigert hot mot Svea rike.

Vilken verklighetsbild av det svenska samhället som artikelförfattarna utgår från, är höljt i visst dunkel. Bjereld och Demker tycks ta avstamp i någon form av libertarianismens utopia där politiken helt utraderats till förmån för en korsning mellan renodlad marknadsekonomi och hardcore-darwinism (tänk att det bara tog 4,5 år för borgerligheten att nedmontera hela statsmakten!). Desto mer tydlig är debattörernas önskan för den svenska samhällsutvecklingen – ett dagiskollektiv med en omhuldande stat som fattar alla de beslut som de lealösa invånarna inte kan ombetros att göra själva. En stat som förstår att det förrädiskt lockande köksbordet i själva verket utgör en militant krigszon:


”För oss framstår köksborden mer som en förhandlingsarena för den marknadsanpassade konsumtionsenhet som familjen tenderar att reduceras till.”


Jag har faktiskt ingen aning om vad en konsumtionsenhet är för något (det låter lite som samma typ av obegripliga - men högst fis-intellektuella - ordkonstruktion som ”arbetarklassens kampenhet”). Men jag förstår att Uffe och Marie tycker att jag är riktigt illa ute i detta järnvägs- och elproduktionsavregleringarnas samhälle. Även om jag fortfarande svävar i stor ovisshet om varför, så inser jag av artikeln att jag borde vara fullkomligt vettskrämd. Om fler känner igen sig i Bjerelds och Demkers verklighetsbeskrivning återstår att se. Men något säger mig att om det är någon pusselbit som gemene svensk inte avsaknat under årens lopp, så är det den statliga klåfingrigheten

Irrationaliteten i partiskepnad

Moderaterna i Stockholms stad säger nej till sprutbyte meddelade man idag. Inte oväntat visserligen, med tanke på att landstingsmodsarna röstade nej när fullmäktige fattade beslut i frågan 2010.

Med några hundra dårars envishet fortsätter Moderaterna att motsätta sig sprutbyte, motiverat av en påstådd brist på vetenskaplig evidens - detta trots att såväl Socialstyrelsen som Smittskyddsinstitutet, WHO och FN rekommenderar införandet av sprutbytesprogram. En och annan debattör har också lagt fram argumentet att tillhandahållandet av rena sprutor är som att ge bantningspiller till en anorektiker - en parallell som är så fantastiskt krystad att den borde få en eloge.

Eftersom evidens-kortet börjar bli väl slitet (vilket har att göra med att det står på en rejält svajig grund) kör man nu på ett nytt spår och satsar istället på att sätta lite skräck i stadens alla småbarnföräldrar. Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr gjorde ett uttalande i dagens DN där hon oroade sig över att barn ska komma till skada av en närliggande sprutbytesklinik:

"Lokalen där sprutbytet sker kan bli en central för langning och jag är orolig för det stora antalet sprutor i närheten av barn"

Huruvida det faktum att Beroendecentrums metadonklinik ligger beläget mitt i latteföräldraghettos epicentrum - Kungsholmen - är föremål för samma oro, framgår inte av artikeln. Dock kan man konstatera att bristen på sakliga argument tycks få moderaterna att famla efter den ena mer långsökta bortförklaringen efter den andra.

Den som har bemödat sig om att läsa på lite kring vad ett sprutbytesprogram faktiskt innebär, vet att det bygger på att brukaren lämnar in en smutsig spruta i utbyte mot en ren. Även om Anna König Jerlmyr tycks leva med föreställningen att den personal som finns på sprutbytesverksamheten slänger smutsiga sprutor omkring sig som andra kastar fimpar och glasspapper, så kan jag personligen intyga att så inte är fallet.

Jag var med och besökte Malmös sprutbytesprogram 2009. Projektet har funnits i många år och den personal som arbetar på kliniken är kunnig inom både hälso- och sjukvård och smittskydd generellt. Därutöver fungerar kliniken i många fall som den enda förtroliga kontakt flera av missbrukarna har med samhällets insatser. Ibland blir det också en sluss in i missbruksvård och rehabilitering.

Beslutet i landstingsfullmäktige om att starta provverksamhet för sprutbyte grundar sig på en omfattande studie från Karolinska Instituet. I studien kan man bland annat läsa att 92 % av de nyupptäckta HIV-fallen bland deltagarna hade delat sprutor eller verktyg med varandra. Som förälder borde alltså man vara långt mer oroad över alla använda sprutor och kanyler som är i omlopp i Stockholm, snarare än att det ligger en sprutbytesverksamhet några kvarter från parken där barnen leker. Jag minns till exempel att jag under dagistiden en gång hittade en spruta i en park med några kompisar. Uppenbarligen var vi ett gäng relativt streetsmarta 5-åringar som lät den ligga, men det hade lika gärna inte kunnat vara så.

Det finns en gräns när ambitionen att värna om en diffus väljargrupps eventuella preferenser överskuggas av en total brist på logik och sunt förnuft. Eller som Sanna Rayman skriver: ”Snälla rara moderater. Ni som berömmer er om att vara pragmatiska. Är det inte dags att uppvisa lite pragmatism i den här frågan?”. Moderaternas tvångsmässiga sprutbytesmotstånd börjar alltmer likna en pubbis som försöker övertyga sina päron om att det egentligen var någon annan som snodde sprit och hade fest hemma i helgen. Det börjar bli ganska pinsamt.

Kulturskymning

En anonym kollega - vars identitet enligt egen utsago absolut inte får röjas - ondgjorde sig idag över beslutet att upphöra utgivningen av Ture Sventon-böcker. Utgivningsstoppet kommer sig av att det numera mindre gångbara ordet "neger" förekommer på flera ställen i boken "Ture Sventon i Paris". Denna foglighet till pk-lobbyn var alltså föremålet för den anonyme källans upprördhet. I boken, som utkom 1953, klär Ture Sventons assistent Omar ut sig till ”negern Jean" och målar ansiktet med svart skokräm. Karaktären beskrivs enligt följande:

”Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré (...)

Jean var tvungen att hålla sig vid bilen, för det väcker lätt onödiga misstankar, om man upptäcker en neger som står och undersöker avloppsledningarna i en fastighet.”

Man förstår ju att förlaget kan ha haft vissa betänkligheter kring ovanstående citat (även om bilden av en skokrämsinsmetad arab iklädd vitt livré - hur icke-rumsrent det än är -faktiskt låter oerhört roligt). Men samtidigt som ordet neger inte funkar sådär jättebra idag, så var det ett vedertaget uttryck när det begav sig. På så sätt öppnar detta censurprejudikat upp för en smärre masskövling av barnböcker publicerade före 1965. Det går liksom inte att undvika att fundera kring vilka konsekvenser det skulle få om det barnlitterära kulturarvet tvingades ge vika för dagens normer:

Pippi Långstrump skröt som bekant med att hon hade en far som stoltserade med epitetet "negerkung". Hur detta kunnat överleva flera utgåvor i modern tid är en gåta, men gissningsvis kände förlaget att "min pappa är en afro-amerikansk monark" helt enkelt lät lite stelt.

På tal om Pippi, så skulle jag även vilja hävda att hästen "Lilla gubben" ligger väldigt illa till. Inte nog med att hästkraken uppenbarligen är en genetiskt defekt avkomma till en dalmatinerhund och en åsna - han tvingas dessutom dras med det högst nedsättande namnet "lilla gubben". Hade Tommy kallat Annika för lilla gumman, hade han för längesedan varit omcensurerad till en manhaftig shemale vid namn Tammy.

Barnsångerna är för övrigt ett kapitel för sig, där visan "Herr Krokodil" måste kvalificera sig in på hall of fame av censurbenägna låtar. Sången handlar om en krokodilfamilj bosatta i "Nigger-landet" som till följd av att de gäspat käkarna ur led, tvingas söka vård hos "nigger-doktor Pillerman" (jag vet inte hur ni andra resonerar, men personligen känner jag att titeln "leg nigger-doktor" inte direkt borde falla i god jord hos Socialstyrelsen). Bamse - som regelbundet stärker sig med en honung som uppenbarligen innehåller duktiga mängder anabola och uppåttjack - är en levande propagandamaskin för drogliberalism. Och Trollmor måste ju ha brutit mot alla tänkbara punkter i barnkonventionen när hon i ett sado-masochistiskt ryck brutalt knöt samman sina 11 små trollbarn i svansarna.

Som synes kan det bli en och annan barnbok som riskerar falla offer för denna upprensning i litteraturen. Den som i framtiden vill kunna erbjuda sina kottar någon annan kulturell stimulans än ett gäng färgglada rymd-bäbisar som tycks befinna sig i en permanent LSD-dimma, gör därför klokt i att plasta in alla gamla böcker och sånghäften. Snart ryker best of Astrid Lindgren-samlingarna och Bamse all världens väg och istället för Idas sommarvisa och Herr Krokodil, blir det "Bananer i pyjamas" på repeat. Ur led är tiden.

Ni ska få se att allt blir bra om vi får bomba

Min bloggande kollega Mats ger sin syn på beslutet att skicka Gripen-plan till Libyen. Han är kristdemokrat så ni får ursäkta det aningen frireligiösa anslaget. Obs - klippet har inget att göra med min egen schweizerhållning i frågan *smile-gubbe*

Same old

Lyssnar på Juholts första tal som partiordförande, som hålls inför S-kongressen. Mycket snack om solidaritet, dela med sig och hur alla i hela världen egentligen är sossar om de bara tänker till lite. Även om man inte har barn, gagnas alla av att det finns dagis och fritids, säger Juholt och fortsätter:


"Och den som har ett jobb kommer att må mycket bättre om den som är arbetslös inte lever i fattigdom."


För bråkdelen av en sekund trodde jag faktiskt nästan att han skulle avsluta meningen med "...får ett jobb". Men där glömde jag ju att dagens sossar fortfarande ser arbetslöshet, liksom sjukskrivning, som ett permanenttillstånd i vilket man ska skapa trygghet. Sociala skyddsnät är givetvis en förutsättning för ett stabilt samhälle, men så länge det står s-ledare och pratar om "de arbetslösa" som en fixerad grupp och som inte ser arbetslösheten eller sjukskrivningen för vad den bör vara - ett övergångstillstånd - lär Socialdemokratin få fortsätta att klafsa runt i 30 procentsträsket ett bra tag till.

Snark

Rise and fall

Nu är det dags att definitivt ta farväl av Mona Sahlin, som idag lämnar över partiordförarklubban till Håkan Juholt på sossekongressen.

Det finns mycket att säga om Måna och en och annan spydighet har skrivits även på denna blogg (som exempelvis affischen från valrörelsen nedan). Men Måna har ändå ett imponerande track record som inte många politiker kan mäta sig med: inträde i Riksdagen som 25-åring, flertalet statsrådsposter, Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare och så slutligen partiets första kvinnliga partiordförande.

Statministerposten var naturligtvis den tilltänkta kronan på verket på Monas politiska karriär. Idag kan vi konstatera att så inte blev fallet. Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin som både politiker och person, men med de förutsättningar hon hade när hon tillträdde som partiledare 2007 tror jag inte ens Barack Obama eller Tage Erlander hade lyckats bli statminister.

Det finns ett avsnitt av tv-serien Vita Huset som heter "Let Bartlet be Bartlet", där president Bartlets stab blir alltmer frusterade över de motgångar som ständigt plågar administrationen. Till slut inser man att de sviktande opinionssiffrorna handlar om en ängslighet att våga fatta tydliga beslut och att låta presidenten släppa loss sitt rätta jag. En ocensurerad president Bartlet visar sig senare vara receptet för ett ökat väljarstöd.

Mona Sahlin hade aldrig förmånen att ha en crew med samma självinsikt som Josh Lyman, Leo McGarry och co. Istället fick Mona vara Mona först när hon annonserat sitt avsked och inte längre hade något att förlora. Det tal som Sahlin höll på Socialdemokraternas förtroenderåd i december förra året blev en rätt syrlig sorti, där hon passade på att ge partiet en duktig känga för den minoritetsorienterade bidragspolitik man tvingat henne att föra genom oviljan att ge henne ett tydligt mandat.

Få politiker har blivit så kuvade av sitt eget parti som Mona Sahlin. Även om jag inte delar hennes ideologiska uppfattningar, kan jag inte låta bli att undra vad Mona hade kunnat bli om hon bara fått stödet att leda istället för att ägna all sin kraft åt att få ihop det schizofrena kaos som Socialdemokratin utgör idag.

Inget är så förödande för en politikers trovärdighet, som att tvingas propagera för en politik hon eller han inte tror på själv. För det var varken Toblerone eller populisthånglet med RFSL-ordföranden som i slutändan knäckte Måna. Om Håkan Juholt hamnar i samma rävsax återstår att se. Men om jag var såsse hade jag nog sett till att köpa upp mig på ett och annat Vita Huset-avsnitt.

Bilden av självömkan

Absolut mysfylla

Vidar Aronsson - förbundsordförande för Ungdomens nykterhetsförbund - uppmanar i en artikel på Newsmill till revolt mot vad han anser är mediernas romantisering av alkohol. Som exempel tar han vinprovandet i Nyhetsmorgon och "riksmys-fyllot" Plura som i sitt matlagningsprogram struttar runt och dricker vin medan han rör i grytorna. Synen på alkoholen som en idealisk inramning för alla typer av sociala tillställningar måste utmanas i grunden, menar Vidar:

"Rödvinet på den romantiska middagen, nubben vid midsommar och ölen framför fotbollsmatchen på tv är alla hårt inpräglade bilder i våra medvetanden. (...)Men det farliga med alkoholen som kulturskapare är att man romantiserar en beroendeframkallande och skadlig drog."

Att alkohol är en beroendeframkallande drog som orsakar skada i samhället skriver nog de flesta under på. Problemet med Vidar, Gudrun Schyman och de flesta andra nykterhetslobbyister är bara att de ignorerar de 90 % som klarar av att dricka utan att fastna i skadligt beroende. Och som känner att Systembolagets icke-liberala öppettider redan är nog i form av statliga spritpekpinnar.

Vidar Aronsson har givetvis helt rätt i att alkohol genom reklam och media framstår som något trevligt. Och för majoriteten är faktiskt är vin, öl och sprit både gott och förknippat med bra saker. Att angripa media/reklambranschen utifrån deras tendens att romantisera saker som kan vara skadliga faller platt - dels för att det är en omöjlig fight att vinna, men också på sin egen totala inkonsekvens. Ta som exempel:

Ipren - en tablettformad pygméman som spelar gitarr försöker få ett tablettmissbruksframkallande preparat att framstå som intelligent.

Ahlgrens bilar - konsumenterna uppmanas av en flinande tecknad bil att äta syntetiska och sockerstinna godisbitar som fungerar som en fribiljett till fetma, sockerberoende, celluliter och allmän misär.

"Plötsligt händer det" - ja efter att du har hängt vid den enarmade banditen på finlandsfärjan i fem dygn i sträck och spelat bort hela din lön, kanske du lyckas skramla in 75 spänn.

För att inte tala om alla filmer som borde söndercensureras för sitt förhärligande av övervåld, knark och nikotin. Konstigt därför att inte alla människor går runt och sparkar varandra i huvudet, skjuter heroin till frukost och sköljer munnen med Aquavit varje kväll. Och att på Albert Engströms tid - trots frånvaron av både reklamfilmer och plufsiga, vinpimplande medelålders gubbar som lagar mat i TV - så höll halva befolkningen ändå på att supa sig sönder och samman.

Avancerad lobbyism