Professorerna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag en artikel på DN-debatt där de manar till återupprättelse av politiken i det alltmer individualiserade samhället. Författarna ondgör sig bland annat över den retorik som återfinns bland borgerliga politiker, där det talas om köksbordspolitik och individens makt att själv få bestämma över sitt liv. Dessa metaforer klingar, enligt Bjereld och Demker, falskt och innebär i själva verket ett blytungt ok för medborgaren att bära:
”Ansvaret för livssituationen läggs på individens axlar, vilket i förlängningen leder till att misslyckandet blir en individuell skuld”.
I klartext: lilla vän, om pappa staten klipper navelsträngen med dig och låter dig fatta dina egna beslut, kan du inte bara få för dig att göra alla möjliga tokigheter. Du kan också – ve och fasa – bli tvungen att ta ansvar för konsekvenserna av dessa beslut. Somliga kallar detta att bli vuxen. Författarna däremot, ser uppenbarligen ”ansvaret för livssituationen” som ett högst ödesdigert hot mot Svea rike.
Vilken verklighetsbild av det svenska samhället som artikelförfattarna utgår från, är höljt i visst dunkel. Bjereld och Demker tycks ta avstamp i någon form av libertarianismens utopia där politiken helt utraderats till förmån för en korsning mellan renodlad marknadsekonomi och hardcore-darwinism (tänk att det bara tog 4,5 år för borgerligheten att nedmontera hela statsmakten!). Desto mer tydlig är debattörernas önskan för den svenska samhällsutvecklingen – ett dagiskollektiv med en omhuldande stat som fattar alla de beslut som de lealösa invånarna inte kan ombetros att göra själva. En stat som förstår att det förrädiskt lockande köksbordet i själva verket utgör en militant krigszon:
”För oss framstår köksborden mer som en förhandlingsarena för den marknadsanpassade konsumtionsenhet som familjen tenderar att reduceras till.”
Jag har faktiskt ingen aning om vad en konsumtionsenhet är för något (det låter lite som samma typ av obegripliga - men högst fis-intellektuella - ordkonstruktion som ”arbetarklassens kampenhet”). Men jag förstår att Uffe och Marie tycker att jag är riktigt illa ute i detta järnvägs- och elproduktionsavregleringarnas samhälle. Även om jag fortfarande svävar i stor ovisshet om varför, så inser jag av artikeln att jag borde vara fullkomligt vettskrämd. Om fler känner igen sig i Bjerelds och Demkers verklighetsbeskrivning återstår att se. Men något säger mig att om det är någon pusselbit som gemene svensk inte avsaknat under årens lopp, så är det den statliga klåfingrigheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar