Irrationaliteten i partiskepnad

Moderaterna i Stockholms stad säger nej till sprutbyte meddelade man idag. Inte oväntat visserligen, med tanke på att landstingsmodsarna röstade nej när fullmäktige fattade beslut i frågan 2010.

Med några hundra dårars envishet fortsätter Moderaterna att motsätta sig sprutbyte, motiverat av en påstådd brist på vetenskaplig evidens - detta trots att såväl Socialstyrelsen som Smittskyddsinstitutet, WHO och FN rekommenderar införandet av sprutbytesprogram. En och annan debattör har också lagt fram argumentet att tillhandahållandet av rena sprutor är som att ge bantningspiller till en anorektiker - en parallell som är så fantastiskt krystad att den borde få en eloge.

Eftersom evidens-kortet börjar bli väl slitet (vilket har att göra med att det står på en rejält svajig grund) kör man nu på ett nytt spår och satsar istället på att sätta lite skräck i stadens alla småbarnföräldrar. Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr gjorde ett uttalande i dagens DN där hon oroade sig över att barn ska komma till skada av en närliggande sprutbytesklinik:

"Lokalen där sprutbytet sker kan bli en central för langning och jag är orolig för det stora antalet sprutor i närheten av barn"

Huruvida det faktum att Beroendecentrums metadonklinik ligger beläget mitt i latteföräldraghettos epicentrum - Kungsholmen - är föremål för samma oro, framgår inte av artikeln. Dock kan man konstatera att bristen på sakliga argument tycks få moderaterna att famla efter den ena mer långsökta bortförklaringen efter den andra.

Den som har bemödat sig om att läsa på lite kring vad ett sprutbytesprogram faktiskt innebär, vet att det bygger på att brukaren lämnar in en smutsig spruta i utbyte mot en ren. Även om Anna König Jerlmyr tycks leva med föreställningen att den personal som finns på sprutbytesverksamheten slänger smutsiga sprutor omkring sig som andra kastar fimpar och glasspapper, så kan jag personligen intyga att så inte är fallet.

Jag var med och besökte Malmös sprutbytesprogram 2009. Projektet har funnits i många år och den personal som arbetar på kliniken är kunnig inom både hälso- och sjukvård och smittskydd generellt. Därutöver fungerar kliniken i många fall som den enda förtroliga kontakt flera av missbrukarna har med samhällets insatser. Ibland blir det också en sluss in i missbruksvård och rehabilitering.

Beslutet i landstingsfullmäktige om att starta provverksamhet för sprutbyte grundar sig på en omfattande studie från Karolinska Instituet. I studien kan man bland annat läsa att 92 % av de nyupptäckta HIV-fallen bland deltagarna hade delat sprutor eller verktyg med varandra. Som förälder borde alltså man vara långt mer oroad över alla använda sprutor och kanyler som är i omlopp i Stockholm, snarare än att det ligger en sprutbytesverksamhet några kvarter från parken där barnen leker. Jag minns till exempel att jag under dagistiden en gång hittade en spruta i en park med några kompisar. Uppenbarligen var vi ett gäng relativt streetsmarta 5-åringar som lät den ligga, men det hade lika gärna inte kunnat vara så.

Det finns en gräns när ambitionen att värna om en diffus väljargrupps eventuella preferenser överskuggas av en total brist på logik och sunt förnuft. Eller som Sanna Rayman skriver: ”Snälla rara moderater. Ni som berömmer er om att vara pragmatiska. Är det inte dags att uppvisa lite pragmatism i den här frågan?”. Moderaternas tvångsmässiga sprutbytesmotstånd börjar alltmer likna en pubbis som försöker övertyga sina päron om att det egentligen var någon annan som snodde sprit och hade fest hemma i helgen. Det börjar bli ganska pinsamt.