Nu är det dags att definitivt ta farväl av Mona Sahlin, som idag lämnar över partiordförarklubban till Håkan Juholt på sossekongressen.Det finns mycket att säga om Måna och en och annan spydighet har skrivits även på denna blogg (som exempelvis affischen från valrörelsen nedan). Men Måna har ändå ett imponerande track record som inte många politiker kan mäta sig med: inträde i Riksdagen som 25-åring, flertalet statsrådsposter, Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare och så slutligen partiets första kvinnliga partiordförande.
Statministerposten var naturligtvis den tilltänkta kronan på verket på Monas politiska karriär. Idag kan vi konstatera att så inte blev fallet. Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin som både politiker och person, men med de förutsättningar hon hade när hon tillträdde som partiledare 2007 tror jag inte ens Barack Obama eller Tage Erlander hade lyckats bli statminister.
Det finns ett avsnitt av tv-serien Vita Huset som heter "Let Bartlet be Bartlet", där president Bartlets stab blir alltmer frusterade över de motgångar som ständigt plågar administrationen. Till slut inser man att de sviktande opinionssiffrorna handlar om en ängslighet att våga fatta tydliga beslut och att låta presidenten släppa loss sitt rätta jag. En ocensurerad president Bartlet visar sig senare vara receptet för ett ökat väljarstöd. 
Mona Sahlin hade aldrig förmånen att ha en crew med samma självinsikt som Josh Lyman, Leo McGarry och co. Istället fick Mona vara Mona först när hon annonserat sitt avsked och inte längre hade något att förlora. Det tal som Sahlin höll på Socialdemokraternas förtroenderåd i december förra året blev en rätt syrlig sorti, där hon passade på att ge partiet en duktig känga för den minoritetsorienterade bidragspolitik man tvingat henne att föra genom oviljan att ge henne ett tydligt mandat.
Få politiker har blivit så kuvade av sitt eget parti som Mona Sahlin. Även om jag inte delar hennes ideologiska uppfattningar, kan jag inte låta bli att undra vad Mona hade kunnat bli om hon bara fått stödet att leda istället för att ägna all sin kraft åt att få ihop det schizofrena kaos som Socialdemokratin utgör idag.
Inget är så förödande för en politikers trovärdighet, som att tvingas propagera för en politik hon eller han inte tror på själv. För det var varken Toblerone eller populisthånglet med RFSL-ordföranden som i slutändan knäckte Måna. Om Håkan Juholt hamnar i samma rävsax återstår att se. Men om jag var såsse hade jag nog sett till att köpa upp mig på ett och annat Vita Huset-avsnitt.
Word!
SvaraRadera