Sökes: 10 000 fotbollsbögar

Sedan fotbollsspelaren Anton Hysén gick ut i tidningen Offside häromveckan och berättade att han är gay, har en livlig debatt tagit fart på sportsidorna i både svenska och utländska tidningar.

Anton - som hade modet att säga precis som det är: att den osannolikt ultrastraighta frizonen som fotbollen utgör är "helt fucked up" - lyckades med sitt uttalande glänta på en av de mer välmurade garderobsdörrarna. Detta har alltså gett eko även i utländsk media, bland annat i brittiska BBC och The Guardian. I den senare dök den återkommande kolumnen The Secret Footballer upp med en krönika på ämnet gaykillar inom fotbollen. Föga förvånande - tyvärr - följdes kolumnen av diverse förlöjligande kommentarer som "Good column as usual from Wayne Rooney". Höhöhö Wayne Rooney är fjolla - ja, you get the picture.

Idrotten - och fotbollen i synnerhet - är i de allra flesta länder en slags grabbkulturens högborg, där England utgör ett paradexempel. I engelska Premier League kommer spelarnas proffskontrakt oftast med en testosteronstinn package-deal: den obligatoriska troféflickvännen, en och annan fylleskandal, gärna inblandning i något krogslagsmål, häng på lite strippklubbar samt en trimmad Batmobile som bara är aningen dyrare än att stoppa ner 5 par tubsockor i kalsongerna. Det lär väl knappast vara en överdrift att påstå att den som i en sån miljö träder fram som gay, kan räkna med att bli omklädningsrummets paria.

Därför framstod också Barcabossen Pep Guardiolas kommentar på ämnet homofobi inom fotbollen, som ganska löjeväckande. Guardiola, som på en presskonferens i lördags tillfrågades om vad han ansåg om Anton Hyséns uttalande, levererade ett rätt floskulöst pk-svar där han plikttroget klämde fram att "var och en får välja hur man vill leva sitt liv i detta land och den friheten finns även inom fotbollen". För alla de gay-fotbollskillar som rimligen fortfarande går och mörkar sin sexualitet, ter sig troligen beskrivningen om fotbollen som en fri arena som ganska verklighetsfrånvänd.

Jag tror inte Guardiola, lika lite som Hamrén eller Sir Alex, är mer homofob än gemene man. Men att klamra sig fast vid en laissez-faireattityd till problemet ger ungefär (med viss överdrift) samma effekt som när sexualmoralismens mästarinna, queen Victoria, ansåg att man inte behövde lagstifta mot kvinnlig homosexualitet, för att hon helt enkelt inte trodde att det existerade.

Att förneka existensen av ett problem - även om det inte finns något bakomliggande ont uppsåt - har oftast en mer bakåtsträvande effekt än att öppet deklarera sin homofobi, främlingsfientlighet eller vad det nu kan vara. Men det säger ju liksom sig självt att om 10 % av befolkningen är gay eller bi, så verkar det lite misstänkt att 99,9 % av alla fotbolls- eller hockeyspelare skulle vara straighta.

Varför just idrotten ska tillåtas fortsätta i samma homogena hjulspår, där alla killar som inte kvalificerar sig till straight-facket får spela heteroteater resten av karriären eller lägga av, är en gåta. Som Sportbladets Simon Bank skriver: "(...)fotbollen kan inte kan kalla sig demokratisk eller ens folksport så länge som den är så uppenbart exkluderande." Svensk fotboll är än så länge en vip-klubb för straighta män. Jag gissar därför att Anton Hysén gjort mer för HBT-rörelsen än alla Tiina Rosenbergare och Jonas Gardellar tillsammans.