Idag är det Internationella kvinnodagen och eftersom jag är kvinna, klappar jag mig givetvis på axeln och säger grattis till den där extra x-kromosomen. Traditionellt sett är inte kvennodan en sån där härlig kommersdag (som typ mors dag eller en födelsedag) då man får håva in presenter och vältra sig i kapitalismens blomstring. Materialist som jag är beklagar jag givetvis detta, men man kan ju inte få allt. Min önskan för kvinnodagen blir istället av politisk art - nämligen att få en höjning av den feministiska debatt som fortfarande till större delen förs på männens planhalva.
Oavsett om det är kvotering, könsroller eller kvinnligheten som socialt kontra biologiskt fenomen som diskuteras, används nästan alltid kvinnan som ett slags motsatsbegrepp till mannen. Binära oppositioner kallas det på pretto-genusspråk. Kvinnor definieras fortfarande i termer av hur lika eller olika de är i förhållande till män. Så är även fallet när det kommer till vilka parametrar som används för att mäta jämställdhet.
Ett populärt sätt att kontrollera temperaturen på jämställdheten i ett land är att se till hur väl kvinnor matchar män på arbetsmarknaden. Andelen kvinnliga styrelseledamöter i svenska börsbolag är omkring 20 %, fick vi bland annat veta i morgonens SVT-nyhetssändning. Inte alldeles oväntat hade därför SVT valt att bjuda in två gäster för att debattera kvoteringens vara eller icke-vara.
Principen bakom kvotering är ungefär densamma som när president Lyndon B. Johnson introducerade Affirmative Action-policies i 1960-talets USA - dvs, bryta upp solida, manliga, vita nätverk för att få fart på mångfalden i styrelser och politiska församlingar. Säkerligen ligger det också en hel del i detta, på så sätt att män i vissa fall är mer benägna att anställa män, vilket i så fall skapar en reproduktiv ond cirkel. Men det är egentligen inte det som är mitt problem med vare sig börsbolagskvotering eller statlig reglering av hur föräldraförsäkringen används.
Det som irriterar mig är snarare att hela tanken som underbygger kvoteringsprincipen är en föreställning om att kvinnor alltid vill ha och bör sträva efter det som män traditionellt sett alltid eftersträvat: makt, pengar och inflytande.
Jag kan - lika lite som någon annan - omöjligt säga om det faktum att 80 % av föräldraledigheten används av kvinnorna, är ett resultat av inlärda sociala mönster eller om det faktiskt finns en biologisk tendens bland könen att dra åt det ena eller det andra hållet. Men det går ändå att konstatera att det finns personer som tror sig vara så bergsäkra på att kvinnor i sina könsdesillusionerade tillstånd egentligen skulle vilja jobba lite mer och ägna lite mindre tid åt kidsen, att de är villiga att lagstifta om saken. Och att om vi bara lyckades undanröja alla hinder, så skulle alla företagsledningar till hälften utgöras av kvinnor.
Kanske är det så att könet inte alls är avgörande för hur mycket vi trånar efter chefsskap, toppositioner och makt. Och att anledningen till den sneda fördelningen är en svårgenomtränglig arbetsmarknad och alltför djupt rotade könsbetingade mönster. Men det kan i mina ögon lika gärna vara så att kvinnor i gemen eftersträvar något annat och att de jämlika resultat som kvoteringsivrarna vill nå, inte är något annat än att påtvinga kvinnorna en manlig norm. Troligen får vi aldrig veta vilket.
Men poängen är att en sann, modern feministisk debatt borde ha ett mer mångsidigt perspektiv än idag. En sådan debatt borde även ta in i dagsläget alltför sällsynta synviklar som att det kanske är ok med olikheter eller att det rent av är män som har lite att lära av kvinnor. För visst är det väl ändå kvinnorna som ska "ta för sig mer" i lönesamtalen, högstadietjejerna som ska ta mer plats i klassrummen, bloggbrudarna som borde skämmas över att de skriver om smink, kläder och andra brudigheter, de kvinnliga styrelseproffsen som ska bli fler och småflickorna som till varje pris ska hållas undan från dockor och allt som är rosa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar