Förnuft eller känsla

Omvalet i Västra Götaland och Örebro blev lite av ett fiasko i termer av valdeltagande. Endast 43,1 % av den röstberättigade befolkningen i Västra Götaland orkade släpa sig till valurnorna i söndags, vilket står i stark kontrast till de dryga 80 % som röstade i september.

Ur ett legitimitetsperspektiv är det naturligtvis en besvikelse. Men den astronomiska soffliggarfrekvensen är föga förvånande. Landstingsvalet är sedan länge klassat som "det glömda valet" - den tredje valsedeln som väljaren trycker ner i kuvertet av slentrian och pliktskyldighet, typ. Att en omtagning av ett val som så få tycks ta notis av och där medierapporteringen minst sagt varit sval, inte framstått som särskilt hot stuff borde därför inte komma som en chock.

Vad som däremot kan framstå som lite paradoxalt är varför landstingsvalet bortprioriteras, trots att sjukvård är den fråga som - näst efter jobben - väljarna i en SIFO-undersökning från förra året ansåg vara absolut viktigast för dem i valet 2010.

Självklart skulle man kunna dra slutsatsen att gemene man tror att sjukvården sköts av staten eller kommunen. Men det tycks inte vara fallet. Enligt exempelvis en undersökning från Stockholms läns landsting, visste över 85 % av de tillfrågade att landstingen har huvudansvaret för vården.

Svaret bottnar förmodligen istället i det faktum som visserligen inte är en hemlighet för någon, men som alla politiker ändå helst vill undvika att kännas vid. Nämligen att det ofta finns ett stort glapp mellan vad väljaren anser borde ligga till grund för partival och vad som faktiskt får oss att rösta på ett visst parti.

För den krassa sanningen är ju att det inte spelar någon större roll hur mycket partiet x än försöker förklara allt bra de gjort, så länge partiet y - oförtjänt eller ej -framstår som trovärdigare, modernare och lyckas förmedla en allmänt soft känsla. Det är ungefär lika tröstlöst som för ägarna av Vademecum att få folk att förstå att det är samma gegga i deras tandkrämstuber som Colgates - konsumenterna betalar ändå gladeligen 10 spänn mer för en Colgatetub.

Nu är inte politik lika konkret som tandkräm. Men sanningen är att den breda massan har lika lite tid att lusläsa partiprogram och årsredovisningar som innehållsföreteckningen på baksidan av en tandkrämsförpackning. Utmaningen är såklart därför paketeringen. Att klämma in så mycket information man bara kan i en partilogga eller varumärke, som gör att man automatiskt tänker "vita tänder", "sjukvård" eller "regeringsduglig". Ett förnuftsvidrigt sätt att välja måhända. Men ärligt talat - vilken regering skulle palla med ett land av 9 miljoner politiska nördar?