US Intelligence...

Nästan tio år efter 9/11-attackerna har amerikanska säkerhetsstyrkor slutligen lyckats sänka Al Qaeda-ledaren Usama bin Ladin. En stolt president Obama höll i natt ett tal till nationen där han bröstade upp sig som GI Joe och tusentals människor samlades vid Ground Zero för att fira oskadliggörandet av den notoriske terroristledaren.

Obama har självfallet all anledning att vara nöjd. Likvidering av USA-fientliga bad guys är ju som bekant det mest effektiva sättet för en amerikansk president att lyfta dalande opinionssiffror - något som den nuvarande administrationen är i desperat behov av. Men det går ändå inte att låta bli att sticka lite hål på den euforiska bubblan. För ärligt talat, det har tagit nästan tio år att hitta Bin Ladin vilket trots allt måste klassas som riktigt rutten PR för den amerikanska underrättelsetjänsten och jänkarhegemonin i allmänhet.

Strax efter WTC-attackerna i september 2001 deklarerade dåvarande president Bush på sin mest landsfaderliga texaslingo att han skulle göra allt som stod i hans makt för att nita fienden. Trots det skulle det dröja nästan ett decennium innan man lyckades plocka bin Ladin. Däremellan hann USA dessutom med att bedriva ett av historiens mest misslyckade krig i Irak under täckmanteln "massförstörelsevapen".

Det är såklart inte Barack Obama som främst ska lastas för den enorma senfärdigheten. Men jublet över al Qaeda-basens död klingar lite illa och framstår som ganska symboliskt för den amerikanska säkerhetspolitiken som mest liknar en loose cannon. Och det var ju liksom inte alls det som var syftet från början. Det hade t e x bara gått två dagar sedan WTC-attacken när George W. Bush påtalade vikten av att få till stånd ett riktat och beslutsamt svar på angreppet:

"When I take action, I’m not going to fire a $2 million missile at a $10 empty tent and hit a camel in the butt. It’s going to be decisive."

USAs monopol på världshegemonin är givetvis fortfarande relativt ohotat. Men ansvaret som world cop kräver mer än att blunda, skjuta och hoppas på det bästa. Och insikten att det ibland är bättre att sikta noga med ett hagelgevär på kamelröven än att sänka 150 missiler över Bagdad.