Det är nyårsafton och Politruken är tillbaka efter en kortare vacazione uppe i urskogens insnöade snår. Istället för att summera det år som har gått som sig bör, tänker jag sia lite om det år som kommer. Det är ju trots allt decennieskifte och storslaget trevliga händelser måste följaktligen vara att vänta. Här följer listan på topp tio events som ni kan passa på att förbereda er på redan nu:
1. Det är valår. Ända fram till maj, ungefär, kommer Alliansens siffror se lika kassa ut som idag. Men vändningen kommer när det uppdagas att Jimmie Å i själva verket är oäkta (bortadopterad) son till Måna och Björn Ranelid. Båda partiledarna tvingas avgå och Pravdareporten som tagit smyg-DNAprovet vinner stora journalistpriset.
2. Anders Borg blir statsminister efter att alla insett att han är mannen bakom Reinis och att Pettson-looken is the shit på 10-talet.
3. Folket gör revolt under ledning av Abba-Björn och störtar monarkin den 18 juni. Följaktligen tvingas Vickan och Maddis gifta sig på något dassigt stadshotell i valfri håla i Sverige, iförda haute couture från Lindex, superandes a la carte från den lokala korvmojjen med tillhörande HB-drinkar de luxe.
4. Colin Nutley kommer att göra minst film starring Helena Bergström, som i samma rulle kommer bli hysterisk, näcka och grina.
5. Gordon Brown åker ur House of Commons med huvudet före, Tories tar makten och Maggie Thatcher gör en storslagen comeback som premiärminister.
6. Maggan T., Angela M. och Tarja H. bildar en girl power-allians och kör över Obama, ryssarna och kineserna och styr upp ett golden klimatavtal
7. Henke L. kommer annonsera sin comeback i landslaget och hinna sluta ca 2-3 ggr.
8. Knugen kommer rasa, Linda Rosing kommer bröstchocka, Kicki D. kommer bli kränkt och Anna Book kommer fälla bittra tårar.
9. Feministiskt Initiativ kommer in i Riksdagen efter Gudruns bejublade salsamoves i Let's Dance.
10. Ingvar Kamprad köper Småland och bildar en egen skattefri stat.
Gott Nytt år!
torsdag 31 december 2009
torsdag 17 december 2009
Socialbidragstagaren bär rosa
Det här med dekonstruktion av könsroller var länge ett favoritämne i den allmänna samhällsdebatten i Sverige. Ett tema som, efter att ha nått sin kulmen vid releasen av Nina Björks "Under det rosa täcket", sedan ett tag känns aningen passé. Men hur det nu är så har nu även våra grannar anglosaxerna väckt den slumrande genustrenden till liv.
Organisationen "Pink Stinks", som fått en del uppmärksamhet i media de senaste dagarna, är den nya uppkomlingen i kategorin "Vi-som-hittat-roten-till-all-ojämställdhet". Här är det ett gäng självutnämnda genusexperter som anser sig hittat den slående kopplingen mellan den s k "rosifieringen" av småflickor och tjejer som senare väljer lågstatusjobb. Tanken är alltså att den som gillade att frottera sig bland rosa ting som barn, är predestinerad till ett liv med en allmänt risig karriär. Leker din dotter också med rosa leksaker? Sorry, glöm bankdirektör eller politiker och säg hej till ännu en socialbidragstagare in the making. Med denna häpnadsväckande vetenskapliga diskurs som grund, har initiativtagarna startat en kampanj mot...eh, rosa.
Metoden för utförandet av kampanjen är oklar, men man får förmoda att planen är att stegvis eliminera allt med rosa skepnad i var 5-årig flickas ägo. Men med tanke på att kampanjen stöds av den brittiska justitieministern Bridget Prentice, borde inte genomförandet vara alltför svårt. Tänk typ genus-gestapo som gör räder i det ena flickrummet efter det andra, sönderklippandes rosa klänningar, gilijotinerandes barbiedockor och uppsprättandes allehanda rosa gosedjur.
Skönt att det finns folk som tar samhällsproblemen på allvar...
Organisationen "Pink Stinks", som fått en del uppmärksamhet i media de senaste dagarna, är den nya uppkomlingen i kategorin "Vi-som-hittat-roten-till-all-ojämställdhet". Här är det ett gäng självutnämnda genusexperter som anser sig hittat den slående kopplingen mellan den s k "rosifieringen" av småflickor och tjejer som senare väljer lågstatusjobb. Tanken är alltså att den som gillade att frottera sig bland rosa ting som barn, är predestinerad till ett liv med en allmänt risig karriär. Leker din dotter också med rosa leksaker? Sorry, glöm bankdirektör eller politiker och säg hej till ännu en socialbidragstagare in the making. Med denna häpnadsväckande vetenskapliga diskurs som grund, har initiativtagarna startat en kampanj mot...eh, rosa.
Metoden för utförandet av kampanjen är oklar, men man får förmoda att planen är att stegvis eliminera allt med rosa skepnad i var 5-årig flickas ägo. Men med tanke på att kampanjen stöds av den brittiska justitieministern Bridget Prentice, borde inte genomförandet vara alltför svårt. Tänk typ genus-gestapo som gör räder i det ena flickrummet efter det andra, sönderklippandes rosa klänningar, gilijotinerandes barbiedockor och uppsprättandes allehanda rosa gosedjur.
Skönt att det finns folk som tar samhällsproblemen på allvar...
tisdag 15 december 2009
Whatever works...
Det är mitt i december i Svedala i finanskrisens epicentrum, årets solljusfattigaste period och 118 dagar kvar tills Allsvenskan börjar igen. Med detta i åtanke är det lätt att tro att man ska deppa ner sig. Men faktum är att livet är bättre än det någonsin varit. Rent hälso-och levnadsstandardsmässigt alltså. Vi lever längre, är friskare, äter bättre, röker mindre och lever materiellt sett ett bekvämare och tryggare liv än någonsin.
Japp, man har hört det förut. Men sanningen är att så har utvecklingen sett ut de senaste sextio åren (och längre än så). Vi mår - åtminstone fysiskt - bara bättre och bättre. Den som studerar sjukförsäkringsstatistiken för motsvarande period kan därför bli en aning förbryllad. Ett friskare folk borde - kan man tycka - betyda en mer arbetsför befolkning. Men om man tittar på det s k ohälsotalet, dvs det viktade måttet på antal dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning etc., tycks detta följa en helt annan logik.
Följer man ohälsotalets utveckling mellan åren 1997 och 2009 ser man en ganska intressant kurva. Från år 1997 fram till 2003 steg siffran från 31,9 till 44,4. Åren därefter låg ohälsotalet på en ganska stabil nivå kring 43-vallen, innan det började sjunka igen kring 2007. Idag, 2009 ligger nivån på 33,3. För den som inte vet något om landet i övrigt, är det säkert lätt att tro att Sverige drabbades av en sällsynt långdragen epidemisk tryckvåg från mitten på 90-talet och fram till 2006. Hur kan annars ett folk vars medellivslängd ligger bland de högsta i världen, som har ett av världens mest stabila sociala skyddsnät, högklassig sjukvård och en förhållandevis frisk befolkning, få en sån plötslig uppåtstigande kurva i antalet sjukskrivningar?
Japp, man har hört det förut. Men sanningen är att så har utvecklingen sett ut de senaste sextio åren (och längre än så). Vi mår - åtminstone fysiskt - bara bättre och bättre. Den som studerar sjukförsäkringsstatistiken för motsvarande period kan därför bli en aning förbryllad. Ett friskare folk borde - kan man tycka - betyda en mer arbetsför befolkning. Men om man tittar på det s k ohälsotalet, dvs det viktade måttet på antal dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning etc., tycks detta följa en helt annan logik.
Följer man ohälsotalets utveckling mellan åren 1997 och 2009 ser man en ganska intressant kurva. Från år 1997 fram till 2003 steg siffran från 31,9 till 44,4. Åren därefter låg ohälsotalet på en ganska stabil nivå kring 43-vallen, innan det började sjunka igen kring 2007. Idag, 2009 ligger nivån på 33,3. För den som inte vet något om landet i övrigt, är det säkert lätt att tro att Sverige drabbades av en sällsynt långdragen epidemisk tryckvåg från mitten på 90-talet och fram till 2006. Hur kan annars ett folk vars medellivslängd ligger bland de högsta i världen, som har ett av världens mest stabila sociala skyddsnät, högklassig sjukvård och en förhållandevis frisk befolkning, få en sån plötslig uppåtstigande kurva i antalet sjukskrivningar?
Svaret, menar många, ligger i det alltmer accelererande tempot i dagens samhälle. Otaliga är de artiklar som finns att läsa i såväl dags- som snasktidningar, vars tema är ett allmänt ojande över "livspusslet" som är till synes omöjligt att få ihop, jobbet som vi tillbringar allt mer tid på, kraven som är oöverstigliga och hur ack så tung vardagen är. Låt gå för detta. Men jag undrar om 10- och 20-talisterna, som var småbarnsföräldrar på 30- och 40-talet, inte hellre skulle lagt livspussel idag än 1941. Det var - det gamla pensionärsmantrat till trots - inte bättre förr, då många jobbade dubbelt för att få ekonomin att gå ihop och man inte såg röken av vare sig kommunal barnomsorg eller särskilt generös sjukförsäkring.
Vi jobbar alltså i regel mindre och har generellt sett en mer bekväm tillvaro idag jämfört med exempelvis på 40-talet. Ändå tycks det finnas minst 7 gånger så många väggar att gå in i år 2009 . Detta kan möjligtvis ha vissa kopplingar till en ökad psykisk ohälsa, framför allt bland unga. Vad detta beror på är vanskligt att spekulera i. Men en stor portion av sanningen bakom den lavinartade ökningen av sjukskrivningar från 90-talet och den lika dramatiska minskningen från 2006, tolkas enklast genom devisen "det går så länge det går". När antalet sjukskrivningsdagar i Sverige ligger på 30 dagar per individ, medan motsvarande siffra i Tyskland är 10, måste annars den enda förklaringen vara att det är lite jobbigare att jobba i Sverige än i Tyskland.
Fram till maktskiftet 2006 fanns ingen bortre gräns för hur länge en person kunde vara sjukskriven. På denna punkt var Sverige unikt. Konsekvensen var att sjukskrivningar tilläts fortskrida utan uppföljning eller prövning av arbetsförmågan. När Alliansen kom till makten ändrades detta och man införde tidsgräns på 2,5 år, vilket fortfarande internationellt sett är en mycket lång tid. Kostnaderna för sjukskrivningarna minskade följaktligen från 40 miljarder år 2006 till 17 miljarder 2009.
Nu vid årsskiftet kommer de första sjukskrivna att uppnå tidsgränsen - det som Pravda mfl målar upp som den obarmhärtiga "utförsäkringen". Men de alternativ som den utförsäkrade ställs inför är antingen: tillbaka till sin anställning, förtidspension, introduktionsutbildning med rehabiliteringsåtgärder hos Arbetsförmedlingen eller ytterligare tid med förlängd sjukpenning. Detta innebär i praktiken att personer med en permanent nedsatt arbetsförmåga har rätt till förtidspension (sjukersättning) på hel- eller deltid. De som har allvarliga sjukdomar ska också kunna få fortsatt sjukpenning utan tidsbegränsning.
Var dramatiken i dessa regler ligger är en gåta. Men den förklaras säkert lika väl av media-Sveriges sensationslystnad och jakt på eländesvältrande nyhetsstoff, som Alliansregeringens oförmåga att förklara - inte försvara - reglerna. Liksom det konstateras i dagens DN-ledare, styrs sjukskrivningsstatistiken mer av inställningen till vad som är arbetsoförmåga än den faktiska ohälsan. Samhällets attityder sätter i mångt och mycket ribban för vad som klassas som "för jobbigt". På så sätt kan det som kanske egentligen stavas "fed up" få diagnosen "utbrändhet". Den stora frågan är dock om den kollektiva fed up-känslan ska finansieras solidariskt eller inte...
tisdag 8 december 2009
onsdag 2 december 2009
Gudrun - kvinnan, myten.
Idag kan man läsa i diverse tidningar att Gudrun Schyman ställer upp i Tv4:s dansprogram Let's Dance. Figurerandes i ett silverlaméfodral och med sin manlige danspartner i ett stadigt slipsgrepp (vad annars?), intar fru Schyman en triumferande pose på reklambilden. Inte utan anledning: jäkligt smart drag från en ledare av ett parti vars opinionssiffror sjönk lika fort som de steg. Programmet - omåttligt populärt i den svenska medelklassvennebananmyllan - kommer sändas under våren och således under bästa valrörelsetid. Let's Dance, som bänkar en långt större andel av kreti och pleti i sina Karlstadssoffor än Agenda eller Rakt på med KGB (may it rest in peace) nånsin kunnat drömma om, har alltså en potentiell genomslagskraft som borde få både Fredrik R. och Måd O. att dra på sig steppjucken igen.
Gudrun är en riktig PR-queen och vet hur en slipsten ska dras. I en värld av sansade politiker med luddiga budskap, sticker fru Schyman ut som en Helmut Kohl med läppstift. Det må vara det ena mer ogrundade påståendet efter den andra eller en metafor som är ungefär 50 kilometer över gränsen (vi minns alla den numera legendariska jämförelsen mellan svenska män och talibaner), men hon vet definitivt hur man syns.
När det kommer till gemene mans partiuppfattning har sakpolitik ofta en underordnad roll i förhållande till lösa associationer och bilden av enskilda politiker. Reinfeldt lyckades till exempel lika framgångsrikt med lanserandet av Nya Moderaterna, som att kapsla ut bilden av sig själv som den perfekte företrädaren för detta nya folkhemsparti: en vanlig snubbe från förorten, familjefar, tunnhårig och en jävel på att laga korvgryta. Ljusår ifrån stela byråkrater som Bosse Lundgren.
Gudrun Schyman vet att lika många som anser henne vara en rabiat radikalfeminist, tycker att hon är en "rätt skön kärring". Ett gästspel i lek-TV kan mycket väl vara det som pushar FI:s blygsamma fjuttprocent upp mot 3-procentsvallen. Sist krävdes faktiskt bara att en skäggig ex-Abbamedlem hostade upp en mille till en annons i DN för att partiet skulle få sig en ordentlig uppsving i opinionssiffrorna. Denna gång kanske Gudruns trippande näbbstövlar och några avancerade salsamoves räcker för att nosa Jimpan Å. i baken.
Gudrun är en riktig PR-queen och vet hur en slipsten ska dras. I en värld av sansade politiker med luddiga budskap, sticker fru Schyman ut som en Helmut Kohl med läppstift. Det må vara det ena mer ogrundade påståendet efter den andra eller en metafor som är ungefär 50 kilometer över gränsen (vi minns alla den numera legendariska jämförelsen mellan svenska män och talibaner), men hon vet definitivt hur man syns.
När det kommer till gemene mans partiuppfattning har sakpolitik ofta en underordnad roll i förhållande till lösa associationer och bilden av enskilda politiker. Reinfeldt lyckades till exempel lika framgångsrikt med lanserandet av Nya Moderaterna, som att kapsla ut bilden av sig själv som den perfekte företrädaren för detta nya folkhemsparti: en vanlig snubbe från förorten, familjefar, tunnhårig och en jävel på att laga korvgryta. Ljusår ifrån stela byråkrater som Bosse Lundgren.
Gudrun Schyman vet att lika många som anser henne vara en rabiat radikalfeminist, tycker att hon är en "rätt skön kärring". Ett gästspel i lek-TV kan mycket väl vara det som pushar FI:s blygsamma fjuttprocent upp mot 3-procentsvallen. Sist krävdes faktiskt bara att en skäggig ex-Abbamedlem hostade upp en mille till en annons i DN för att partiet skulle få sig en ordentlig uppsving i opinionssiffrorna. Denna gång kanske Gudruns trippande näbbstövlar och några avancerade salsamoves räcker för att nosa Jimpan Å. i baken.
torsdag 26 november 2009
Svinig debatt
Så här i grispest-tider ligger vaccin högst upp på alla innelistor. Vaccinsprutor har blivit ännu mer hot stuff än ett par H&M-producerade Jimmy Choo-pjuck och köerna till vårdcentralerna är längre än till White Room en lördagskväll vid löning. Nästan alla, oavsett om man är kroniker eller på smällen, vill desperat få det där åtråvärda lilla sticket i vänsterarmen. Den som vill ha en lektion i den mänskliga naturens karaktär, kan alltså med fördel studera trängasigförandet i vaccinkön.
Oppositionen i landstinget är inte sena att klandra den sittande majoriteten för det s k "vaccinkaos" som följaktligen nu har uppstått. Det hör självklart till spelreglerna. Men i veckans Pravda gör Vpk:s oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord och vice gruppledare Håkan Jörnehed ett sällsynt smaklöst påhopp på sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Biggan och Håkan - till vardags två drivna och seriösa politiker - ondgör sig över att medan det råder vaccinkalabalik i Stockholms län, glider fru Reinfeldt runt i Indien och USA "brett leendes" vid makens sida. Pravda - sedan länge känd som massproducent av snaskrubriker med en Stalinistisk touch - är inte sena att nappa på betet och lyckas med den enastående vidriga rubriksättningen "Filippa var i Indien när Simon, 3, dog" (rubriken togs f.ö. sedermera bort). Det insinueras alltså med rubriken att hade bara sjukvårdslandstingsrådet hållt sig hemma i Sverige, hade säkert Simon överlevt. En slutsats som saknar all form av logik och dignitet. Men att tabloider sysslar med sensations-porr är ingen nyhet. Däremot borde man kunna förvänta sig mer av två politiker på den nivå Sevefjord och Jörnehed befinner sig.
Förutom att man tycker att Sevefjordskan som gammal beprövad landstingsveteran borde veta att vaccinationsfrågan är Landstingsstyrelsens ansvar (där Catharina Elmsäter-Svärd är ordförande), känns hela artikeln som ett desperat famlande slag i luften. Landstinget fattade beslut om den vaccinationsordning som bedömdes som mest lämplig, dvs multisjuka, gravida och småttingar först och därefter resten av befolkningen. Men som de flesta vet, är vi inte ett gäng inbitna altruister som vackert låter riskgrupper gå före, utan ser i egenskap av att vi är människor om vårt eget hus först. Det är ingenting konstigt med detta, det är lika naturligt som att ta den sista trippelnöten i Aladdinasken och lämna kvar romrussinet. Effekten blir dock naturligtvis att den tilltänkta ordningen blir omkastad. Men, som Elmsäter-Svärd svarar i en replik på ovannämnda artikel: politiker kan inte ta ansvar för enskilda människors beteende.
Det är dock föga förvånande att just två vänsterpolitiker för denna typ av resonemang. Deras politik bygger ju som bekant på premisserna 1) alla människor är goda och osjälviska och sätter samhällets bästa före sina egna intressen (=kommer snällt vänta på sin tur i vaccinationskön) och 2) politiken ska detaljstyra människors agerande (= en KGB-agent vid varje vårdcentral utifall att premissen 1 skulle visa sig vara osann).
På vänsterfronten intet nytt alltså. Men lite värdighet hade varit på sin plats. Även ett år före valet.
Oppositionen i landstinget är inte sena att klandra den sittande majoriteten för det s k "vaccinkaos" som följaktligen nu har uppstått. Det hör självklart till spelreglerna. Men i veckans Pravda gör Vpk:s oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord och vice gruppledare Håkan Jörnehed ett sällsynt smaklöst påhopp på sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Biggan och Håkan - till vardags två drivna och seriösa politiker - ondgör sig över att medan det råder vaccinkalabalik i Stockholms län, glider fru Reinfeldt runt i Indien och USA "brett leendes" vid makens sida. Pravda - sedan länge känd som massproducent av snaskrubriker med en Stalinistisk touch - är inte sena att nappa på betet och lyckas med den enastående vidriga rubriksättningen "Filippa var i Indien när Simon, 3, dog" (rubriken togs f.ö. sedermera bort). Det insinueras alltså med rubriken att hade bara sjukvårdslandstingsrådet hållt sig hemma i Sverige, hade säkert Simon överlevt. En slutsats som saknar all form av logik och dignitet. Men att tabloider sysslar med sensations-porr är ingen nyhet. Däremot borde man kunna förvänta sig mer av två politiker på den nivå Sevefjord och Jörnehed befinner sig.
Förutom att man tycker att Sevefjordskan som gammal beprövad landstingsveteran borde veta att vaccinationsfrågan är Landstingsstyrelsens ansvar (där Catharina Elmsäter-Svärd är ordförande), känns hela artikeln som ett desperat famlande slag i luften. Landstinget fattade beslut om den vaccinationsordning som bedömdes som mest lämplig, dvs multisjuka, gravida och småttingar först och därefter resten av befolkningen. Men som de flesta vet, är vi inte ett gäng inbitna altruister som vackert låter riskgrupper gå före, utan ser i egenskap av att vi är människor om vårt eget hus först. Det är ingenting konstigt med detta, det är lika naturligt som att ta den sista trippelnöten i Aladdinasken och lämna kvar romrussinet. Effekten blir dock naturligtvis att den tilltänkta ordningen blir omkastad. Men, som Elmsäter-Svärd svarar i en replik på ovannämnda artikel: politiker kan inte ta ansvar för enskilda människors beteende.
Det är dock föga förvånande att just två vänsterpolitiker för denna typ av resonemang. Deras politik bygger ju som bekant på premisserna 1) alla människor är goda och osjälviska och sätter samhällets bästa före sina egna intressen (=kommer snällt vänta på sin tur i vaccinationskön) och 2) politiken ska detaljstyra människors agerande (= en KGB-agent vid varje vårdcentral utifall att premissen 1 skulle visa sig vara osann).
På vänsterfronten intet nytt alltså. Men lite värdighet hade varit på sin plats. Även ett år före valet.
måndag 23 november 2009
Ur led är tiden!
DN:s insändarsidor - moralens väktares och rättshaveristernas högborg - kan spica upp vilken sketen gråkall måndagsmorgon som helst. Idag återfanns en replik på tidigare insändare som berörde temat huruvida det är dags att börja dua kungligheter. Replikanten, som inte sparade på kraftuttrycken, förfasades över denna odygdiga ståndpunkt och frågade sig hur någon kunde "sjunka så djupt i respektlöshet" till att få för sig att säga du till våra högt ärade majestäter.
Jag kan inte annat än att hålla med. Hela monarkin bygger ju på premissen att vår gode knug med fru och avkomma innehar ett något högre värde än vi undersåtar, och i konsekvensens namn borde vi såklart tilltala dem därefter. Jag tar mig själv, i egenskap av typisk pöbelsrepresentant, som ett exempel. På Calle-G:s konto ramlar det årligen in ett antal millar i form av det s k apanaget. Han gör sig förtjänt av dessa små försynta slantar bl a genom att i sitt anletes svett klippa sidenband och hänga medaljer kring halsen på högpresterande folk. Med de 109,5 miljoner om året som apanaget består av (2008), kan man som en parentes konstatera att bandklipperi är en högst lukrativ bransch. Själv drar jag, liksom de flesta i landet, in en hyfsad inkomst på de 40-50 timmarna jag jobbar i veckan. Eftersom det inte finns något anslag avsatt åt mig i årsbudgeten, lär jag också få fortsätta knega i ca 40 år till. När Maddis eller Vickan har namnsdag är det militäruppställning på slottsbacken, sl-bussarna blir försedda med flaggor och de får blommor av småkids som de aldrig träffat förut. Själv tror jag bara mormor minns vilken dag jag har namnsdag. Och jag har - trots att jag såklart hoppas - lite svårt att se min far ringa statsministern och tigga skatteslantar den dagen jag gifter mig.
Med detta i åtanke känns blotta tanken på att kalla våra blåblodiga för du, fullkomligt främmande. "Du" syftar till att det är en människa man tilltalar. Liksom "Ni". "Kronprinsessan" eller "Kungen" är substantiv och kan kopplas till något opersonligt - t ex ett upphöjt fenomen. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns människor som uppenbarligen på fullt allvar vill besudla kungligheterna med såna horribla titlar som "du". Usch!
Men när det svider som värst efter ännu en bortglömd namnsdag och man grämer sig till sömnlösa nätter över att fan, det blev bröllopsfest på Statt i Skövde den här gången också - kan man ändå söka tröst i det faktum att Bernadotterna faktiskt earned up till att bli de upphöjda väsen de ändå är. De slet på ett sätt som skulle gjort t o m Luther stolt. 4/5-delar av dem lyckades med bedriften att födas och en av dem hade ragg-flytet med sig i Munchen när det begav sig. Respekt.
Jag kan inte annat än att hålla med. Hela monarkin bygger ju på premissen att vår gode knug med fru och avkomma innehar ett något högre värde än vi undersåtar, och i konsekvensens namn borde vi såklart tilltala dem därefter. Jag tar mig själv, i egenskap av typisk pöbelsrepresentant, som ett exempel. På Calle-G:s konto ramlar det årligen in ett antal millar i form av det s k apanaget. Han gör sig förtjänt av dessa små försynta slantar bl a genom att i sitt anletes svett klippa sidenband och hänga medaljer kring halsen på högpresterande folk. Med de 109,5 miljoner om året som apanaget består av (2008), kan man som en parentes konstatera att bandklipperi är en högst lukrativ bransch. Själv drar jag, liksom de flesta i landet, in en hyfsad inkomst på de 40-50 timmarna jag jobbar i veckan. Eftersom det inte finns något anslag avsatt åt mig i årsbudgeten, lär jag också få fortsätta knega i ca 40 år till. När Maddis eller Vickan har namnsdag är det militäruppställning på slottsbacken, sl-bussarna blir försedda med flaggor och de får blommor av småkids som de aldrig träffat förut. Själv tror jag bara mormor minns vilken dag jag har namnsdag. Och jag har - trots att jag såklart hoppas - lite svårt att se min far ringa statsministern och tigga skatteslantar den dagen jag gifter mig.
Med detta i åtanke känns blotta tanken på att kalla våra blåblodiga för du, fullkomligt främmande. "Du" syftar till att det är en människa man tilltalar. Liksom "Ni". "Kronprinsessan" eller "Kungen" är substantiv och kan kopplas till något opersonligt - t ex ett upphöjt fenomen. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns människor som uppenbarligen på fullt allvar vill besudla kungligheterna med såna horribla titlar som "du". Usch!
Men när det svider som värst efter ännu en bortglömd namnsdag och man grämer sig till sömnlösa nätter över att fan, det blev bröllopsfest på Statt i Skövde den här gången också - kan man ändå söka tröst i det faktum att Bernadotterna faktiskt earned up till att bli de upphöjda väsen de ändå är. De slet på ett sätt som skulle gjort t o m Luther stolt. 4/5-delar av dem lyckades med bedriften att födas och en av dem hade ragg-flytet med sig i Munchen när det begav sig. Respekt.
onsdag 18 november 2009
Put your money where your mouth is
Nu så här i hög-hösttider dimper det ner lite olika typer av årsavgifter och räkningar från diverse instanser, som gör tillvaron ännu lite sexigare än vad det grå vädret kan förmå. Idag kom ett kuvert med den av många intensivt fruktade Radiotjänsts logga på. Tv-licensräkningen - 1038 spänn som jag inte helt utan själslig sveda hostar upp två gånger om året.
Det hade varit lätt att slippa denna parasit som äter ett smärre hål i min offentligfinansierade plånbok. Anmäler man inte Tv-innehav kommer heller ingen räkning och de där gubbarna med avancerad ghostbustersaktig Tv-detektorutrustning är väl numera en utrotad yrkesgrupp. Men eftersom jag är lite dum (men söt, tack och lov) och gärna undviker att freeloada på samhället, erkänner jag troget existensen av min dumburk. Skönt då att Radiotjänst på inbetalningskortet bistår med en specifikation i versaler om att slantarna inte går till spillo. "Du som betalar tv-licens får SVT, SR och UR som är helt fria från politiska och kommersiella intressen". Great!
Som politruk i borgerlighetens tjänst, hade det definitivt varit att göra min karriär (och mina kollegor) en billig tjänst om jag årligen genom mina dryga 2 lax bidrog till en politiskt oberoende public service. Uppdrag Vinkling och andra samhällsprogram hade då kunnat ägna sig åt förutsättningslös, men kritisk granskning av olika företeelser och Janne J. hade aldrig fått bokhyllan full av stora journalistprisetstatyetter. Synd bara att jag har den lilla gnagande känslan av att jag inte riktigt får valuta för pengarna.
Timbros mediechef Roland Poiret Martinsson bloggar idag på Newsmill om fenomenet vinklad tv. Han tar som exempel den dokumentär som visades på SVT i söndags, som beskriver Obamas väg till presidentposten - inte alldeles utan att glorifiera densamme. Dokumentären är som av en händelse producerad och regisserad av tre aktiva Obama-anhängare och har, enligt Timbro-Rolle, ett uppenbart propaganda-syfte. Att SVT skulle göra en liknande dokumentär om säg, Reinfeldts väg till makten genom att odla myten om killen från förorten som kämpade sig upp till toppen, känns på något sätt aningen fjärran.
Två moderata riksdagsmän la nyligen en motion som berör samma tema, där de föreslog tillsättandet av en utredning för att granska SVT och på så sätt garantera dess politiska oberoende. SVT:s vd Eva Hamilton vädrade - kanske inte alldeles obefogat - lätt unken Berlusconisk morgonluft, men faktum är att förslaget har en viss relevans. Det finns ett uppenbart vakum kring vem som granskar media, ändå har både tv, radio och tidningar bevisligen en starkt opinionsbildande kraft. Skillnaden är bara att när man pröjsar sin DN- eller SvD-prenumeration vet man att man betalar för en tidning med liberalt inriktade ledarsidor. SVT och SR, däremot, gör anspråk på ett politiskt oberoende som dessutom delvis ska legitimera de licenspengar man avkräver de som nyttjar tjänsterna. Utkrävandet av en garant (även om en sådan granskning kan bli svår att utföra) för att man som konsument får vad man betalar för, verkar därför inte alldeles orimligt.
Som vanligt mycket snack men lite hockey. Det lär inte licens-skolkas i år heller, även om att betala tv-avgiften känns lika hett som Kristina Lugns stödstrumpor. Jag slipper i alla fall oroa mig för att Pravda ska hitta några snaskiga lik i min principfasta präkto-garderob om den dagen skulle komma...
Det hade varit lätt att slippa denna parasit som äter ett smärre hål i min offentligfinansierade plånbok. Anmäler man inte Tv-innehav kommer heller ingen räkning och de där gubbarna med avancerad ghostbustersaktig Tv-detektorutrustning är väl numera en utrotad yrkesgrupp. Men eftersom jag är lite dum (men söt, tack och lov) och gärna undviker att freeloada på samhället, erkänner jag troget existensen av min dumburk. Skönt då att Radiotjänst på inbetalningskortet bistår med en specifikation i versaler om att slantarna inte går till spillo. "Du som betalar tv-licens får SVT, SR och UR som är helt fria från politiska och kommersiella intressen". Great!
Som politruk i borgerlighetens tjänst, hade det definitivt varit att göra min karriär (och mina kollegor) en billig tjänst om jag årligen genom mina dryga 2 lax bidrog till en politiskt oberoende public service. Uppdrag Vinkling och andra samhällsprogram hade då kunnat ägna sig åt förutsättningslös, men kritisk granskning av olika företeelser och Janne J. hade aldrig fått bokhyllan full av stora journalistprisetstatyetter. Synd bara att jag har den lilla gnagande känslan av att jag inte riktigt får valuta för pengarna.
Timbros mediechef Roland Poiret Martinsson bloggar idag på Newsmill om fenomenet vinklad tv. Han tar som exempel den dokumentär som visades på SVT i söndags, som beskriver Obamas väg till presidentposten - inte alldeles utan att glorifiera densamme. Dokumentären är som av en händelse producerad och regisserad av tre aktiva Obama-anhängare och har, enligt Timbro-Rolle, ett uppenbart propaganda-syfte. Att SVT skulle göra en liknande dokumentär om säg, Reinfeldts väg till makten genom att odla myten om killen från förorten som kämpade sig upp till toppen, känns på något sätt aningen fjärran.
Två moderata riksdagsmän la nyligen en motion som berör samma tema, där de föreslog tillsättandet av en utredning för att granska SVT och på så sätt garantera dess politiska oberoende. SVT:s vd Eva Hamilton vädrade - kanske inte alldeles obefogat - lätt unken Berlusconisk morgonluft, men faktum är att förslaget har en viss relevans. Det finns ett uppenbart vakum kring vem som granskar media, ändå har både tv, radio och tidningar bevisligen en starkt opinionsbildande kraft. Skillnaden är bara att när man pröjsar sin DN- eller SvD-prenumeration vet man att man betalar för en tidning med liberalt inriktade ledarsidor. SVT och SR, däremot, gör anspråk på ett politiskt oberoende som dessutom delvis ska legitimera de licenspengar man avkräver de som nyttjar tjänsterna. Utkrävandet av en garant (även om en sådan granskning kan bli svår att utföra) för att man som konsument får vad man betalar för, verkar därför inte alldeles orimligt.
Som vanligt mycket snack men lite hockey. Det lär inte licens-skolkas i år heller, även om att betala tv-avgiften känns lika hett som Kristina Lugns stödstrumpor. Jag slipper i alla fall oroa mig för att Pravda ska hitta några snaskiga lik i min principfasta präkto-garderob om den dagen skulle komma...
måndag 16 november 2009
Måndags-galla
I en värld full av irritationsgenererande människokategorier finns det somliga grupper som fyller annoyance-kvoten bättre än andra. Särskrivare, folk med ryggsäck i kollektivtrafiken, sado-pensionärer som tvångsmässigt måste gå och handla under hell-hour kl 17-19 varje vardag (och gör en dygd av att lägga upp varorna så långsamt de bara förmår på bandet), Stockholms alla trafikregelsanalfabeter till cyklister mfl. håller alla en stadig plats på listan. Men nu har det alltså kommit till en alldeles ny grupp som jag kan rikta min misantropi emot. Den känns fräsch. Den känns på. Den känns högaktuell.
Facebook - inte bara det sociala nätverkandets Mecka, utan också ett alldeles förträffligt forum för allsköns störigheter. Pretto-statusuppdateringarna med KP-inspirerade dikter ligger självfallet i en klass för sig. Men utöver dessa anländer med en irriterande frekvens inbjudningar till diverse PK-grupper med floskelslogans kletigare än något Ingela Pling Forsman kokat ihop under sina glansdagar. "Sverigedemokraterna till riksdagen - nej tack" hör till den kategorin. Om man undantar det självklara syftet att kunna stoltsera med en "vifinamänniskorsomtyckerrättgrupp" på Fejjan, fattar jag inte riktigt tanken. Är det 1) att stoppa folk som skulle ha röstat på SD från att gå till valurnorna? eller; 2) att avskaffa demokratin lagom till dagen efter valet 2010 och därmed ogiltigförklara alla röster på SD eller; 3) att genom att bjuda in potentiella SD-väljare till en Facebookgrupp få dessa isåfall ohjälpligt lättmanipulerade individer att radikalt ändra uppfattning?
Det är lite samma retorik som när allas vår LO-Wanja efter valet 2006 deklarerade att hon skulle göra allt för att sätta käppar i hjulet för diverse fackrelaterade reformer som Alliansregeringen planerade genomföra. Svenska folket hade visserligen nyss röstat fram just denna regering och bör då rimligen ha stått bakom de beslut som frau Wanja ville hindra. Men högvälborne LO-ordföranden ansåg sig alltså ha mandat för att köra över en majoritet av folket i de Rätta Åsikternas namn. På samma sätt verkar själva grunden för ovanstående grupp vara att Sverigedemokraterna inte är välkomna i Riksdagen även om de genom demokratiska medel hamnar där.
Efter denna ner-till-minsta-beståndsdel-överanalys av det aningen triviala fenomenet facebookgrupper, kan det konstateras att i-landstillvaron ger upphov till de mest otippade aggressionsproblem. Men det är också då bloggandet kommer väl till pass. Och in the words of Sigge Freud: lite Oidipuskomplex, snabelavund och vardagshat är sunt för själen.
Facebook - inte bara det sociala nätverkandets Mecka, utan också ett alldeles förträffligt forum för allsköns störigheter. Pretto-statusuppdateringarna med KP-inspirerade dikter ligger självfallet i en klass för sig. Men utöver dessa anländer med en irriterande frekvens inbjudningar till diverse PK-grupper med floskelslogans kletigare än något Ingela Pling Forsman kokat ihop under sina glansdagar. "Sverigedemokraterna till riksdagen - nej tack" hör till den kategorin. Om man undantar det självklara syftet att kunna stoltsera med en "vifinamänniskorsomtyckerrättgrupp" på Fejjan, fattar jag inte riktigt tanken. Är det 1) att stoppa folk som skulle ha röstat på SD från att gå till valurnorna? eller; 2) att avskaffa demokratin lagom till dagen efter valet 2010 och därmed ogiltigförklara alla röster på SD eller; 3) att genom att bjuda in potentiella SD-väljare till en Facebookgrupp få dessa isåfall ohjälpligt lättmanipulerade individer att radikalt ändra uppfattning?
Det är lite samma retorik som när allas vår LO-Wanja efter valet 2006 deklarerade att hon skulle göra allt för att sätta käppar i hjulet för diverse fackrelaterade reformer som Alliansregeringen planerade genomföra. Svenska folket hade visserligen nyss röstat fram just denna regering och bör då rimligen ha stått bakom de beslut som frau Wanja ville hindra. Men högvälborne LO-ordföranden ansåg sig alltså ha mandat för att köra över en majoritet av folket i de Rätta Åsikternas namn. På samma sätt verkar själva grunden för ovanstående grupp vara att Sverigedemokraterna inte är välkomna i Riksdagen även om de genom demokratiska medel hamnar där.
Efter denna ner-till-minsta-beståndsdel-överanalys av det aningen triviala fenomenet facebookgrupper, kan det konstateras att i-landstillvaron ger upphov till de mest otippade aggressionsproblem. Men det är också då bloggandet kommer väl till pass. Och in the words of Sigge Freud: lite Oidipuskomplex, snabelavund och vardagshat är sunt för själen.
fredag 13 november 2009
Pubertal misär
Dagens Metro bjuder på en journalistisk nivå utöver det vanliga. På finanssidorna kan den morgonsege resenären läsa om hur "finanskrisen slår hårt mot tonårsekonomin". Man upplyser läsaren om det faktum att samtidigt som konsumtionen blivit dyrare, har våra stackars pubbisar fått "flera hundra kronor" mindre att spendera i månaden jämfört med för två år sedan. I högerspalten finns även en liten informativ enkät där fyra 17-åringar intygar att näe det är svårt nu, vi har bara 1050 spänn i månaden och det är naturligtvis kämpigt- "just nu e är jag pank".
Arma tonårskids! Inte nog med att de är missförstådda av hela världen, alla vuxna och framför allt systemet - nu tvingas de lida för att det så snålt tilltagna studiebidraget reducerar konsumtionsutrymmet för de livsessentiella varorna cigg, tuggummi, cheap monday-jeans och fun light. Snudd på social utslagning!
Nova, Robin, Kevin och Cassandra, som om ca 3 år troligtvis befinner sig i den ljuva studentfattigdomens begynnelse (är det någon som vädrar ett uns av sadism?) då de lär vara smått euforiska de månader som de har mer än 1000 spänn att bränna på idel latte och hubbabubba, är knappast föremålet för klander här. Däremot undrar man lite över den redaktionella kompetensen hos Metro. "Tonårsekonomin" är ungefär lika mycket icke-ekonomi som spädbarnsekonomin eller Anna Anka-ekonomin. Men någon på tidningen tyckte uppenbarligen att fenomenet personer med försörjande förmyndare vars finanser är svårt lidande, var ett problem av allmänintressant art.
Nästan så att man saknar Pravdas 180gradersvinklade sensationsartiklar - där har åtminstone föremålet för raljerandet ett litet uns av relevans. Att Sverige är världens mest journalisttäta land blir stundtals väldigt påtagligt.
Arma tonårskids! Inte nog med att de är missförstådda av hela världen, alla vuxna och framför allt systemet - nu tvingas de lida för att det så snålt tilltagna studiebidraget reducerar konsumtionsutrymmet för de livsessentiella varorna cigg, tuggummi, cheap monday-jeans och fun light. Snudd på social utslagning!
Nova, Robin, Kevin och Cassandra, som om ca 3 år troligtvis befinner sig i den ljuva studentfattigdomens begynnelse (är det någon som vädrar ett uns av sadism?) då de lär vara smått euforiska de månader som de har mer än 1000 spänn att bränna på idel latte och hubbabubba, är knappast föremålet för klander här. Däremot undrar man lite över den redaktionella kompetensen hos Metro. "Tonårsekonomin" är ungefär lika mycket icke-ekonomi som spädbarnsekonomin eller Anna Anka-ekonomin. Men någon på tidningen tyckte uppenbarligen att fenomenet personer med försörjande förmyndare vars finanser är svårt lidande, var ett problem av allmänintressant art.
Nästan så att man saknar Pravdas 180gradersvinklade sensationsartiklar - där har åtminstone föremålet för raljerandet ett litet uns av relevans. Att Sverige är världens mest journalisttäta land blir stundtals väldigt påtagligt.
onsdag 11 november 2009
Business as usual
Veckans tjafs mellan SKL och Lärarnas Riksförbund om lärarnas arbetstider aktualiserar frågan om effektiviteten i vår kära välfärdssektor. Det är vanligtvis same old same old i denna välnötta debatt: politiken vågar yppa något om att exempelvis lärare eller läkare bör lägga större vikt på tiden med eleverna/patienterna, varpå professionen som på kommando reser sig med ett vrål i form av spaltkilometer på tidningarnas debattsidor. Visomjobbarsåhårt nivetintehurvihardet hurvågarnipolitiker etc. etc.
Att en lärare behöver tid till att både planera och följa upp en lektion är naturligtvis självklart. Och på samma sätt behöver läkare utföra visst administrativt arbete i form journaldokumentation, analys av provsvar mm. Därom råder inga tvivel. Men det man kan undra är över den till synes oöverstigliga tyngden av administrativa bördor som vilar på dessa yrkesgrupper.
En svensk läkare har idag i snitt 2,6 patientbesök per dag. Det är ungefär hälften av OECD-snittet. Lärarnas elevtid är inte mycket högre. En knapp tredjedel av dagen används åt faktisk undervisning. Var tar all övrig tid vägen? Behöver man verkligen 60% av arbetsdagen till att förbereda sig för det man ska göra under 30% av tiden på jobbet?
Med detta insinueras det på intet sätt här att varken lärare eller läkare sitter och jäser och trycker i sig ballerinakex i personalrummet, medan Gunvald 85 får skavsår av katetern och Tabita 14 klättrar på väggarna i biologisalen. Däremot är det dags att överföra lite av businesstänket i välfärdssektorn (yeah you heard me, Måna!). Inom tjänstesektorn råder inga tvivel om vem man servar och finns till för: kunden såklart. Arbetet måste alltså ständigt utgå ifrån kunden - vem kunden är, vad kunden behöver, vad kunden vill ha/inte ha osv.
Tråkigt nog är det alltför sällan elever och patienter har förmånen att bli satt i fokus för verksamheten, på det sätt som en kund blir till ett företag. Capio S:t Göran är dock ett lysande undantag. I samband med att sjukhuset gick över i privat drift, tillämpade man på S:t Göran klassiska Lean-principer, där man anpassar bemanningen till patientflödena och utgår efter patientens behov. Exempelvis har de gamla "ronderna" avskaffats och man bedömer istället patienter efter det behov som uppstår och när det uppstår. Effekten är avsevärt kortare väntetider på akuten och kraftigt reducerat slöseri. Yes - det är faktiskt lika simpelt som det låter. Men med en sjukvård som hitintills styrts av planekonomiska principer rödare än 1968 års kansliinredning hos KPMLR, är det ibland svårt att implementera även de mest självklara rutiner.
Att som politiker prata kundtänk med läkar- eller lärarkåren får nästan alltid de sistnämnda att se blått och få något yrkesstoltkränkthetskt i blicken. Det är synd. Både läkare och lärare är hårt arbetande och viktiga yrkesgrupper. Men ibland glömmer professionen bort vad det var de ytterst utbildade sig till: att lära och att bota/behandla. Det krävs starkt ledarskap och färre ideologiska skygglappar för att riva upp gamla pseudo-sovjetiska uppfattningar om inriktningen i välfärdssektorn. Att reducera det offentliga slöseriet borde ligga i allas intresse - t o m för Vänstern i Stockholms län som vill återsocialisera Capio S:t Göran. Det ideologiska klistret är svårare för somliga att ta sig ur än för andra...
Att en lärare behöver tid till att både planera och följa upp en lektion är naturligtvis självklart. Och på samma sätt behöver läkare utföra visst administrativt arbete i form journaldokumentation, analys av provsvar mm. Därom råder inga tvivel. Men det man kan undra är över den till synes oöverstigliga tyngden av administrativa bördor som vilar på dessa yrkesgrupper.
En svensk läkare har idag i snitt 2,6 patientbesök per dag. Det är ungefär hälften av OECD-snittet. Lärarnas elevtid är inte mycket högre. En knapp tredjedel av dagen används åt faktisk undervisning. Var tar all övrig tid vägen? Behöver man verkligen 60% av arbetsdagen till att förbereda sig för det man ska göra under 30% av tiden på jobbet?
Med detta insinueras det på intet sätt här att varken lärare eller läkare sitter och jäser och trycker i sig ballerinakex i personalrummet, medan Gunvald 85 får skavsår av katetern och Tabita 14 klättrar på väggarna i biologisalen. Däremot är det dags att överföra lite av businesstänket i välfärdssektorn (yeah you heard me, Måna!). Inom tjänstesektorn råder inga tvivel om vem man servar och finns till för: kunden såklart. Arbetet måste alltså ständigt utgå ifrån kunden - vem kunden är, vad kunden behöver, vad kunden vill ha/inte ha osv.
Tråkigt nog är det alltför sällan elever och patienter har förmånen att bli satt i fokus för verksamheten, på det sätt som en kund blir till ett företag. Capio S:t Göran är dock ett lysande undantag. I samband med att sjukhuset gick över i privat drift, tillämpade man på S:t Göran klassiska Lean-principer, där man anpassar bemanningen till patientflödena och utgår efter patientens behov. Exempelvis har de gamla "ronderna" avskaffats och man bedömer istället patienter efter det behov som uppstår och när det uppstår. Effekten är avsevärt kortare väntetider på akuten och kraftigt reducerat slöseri. Yes - det är faktiskt lika simpelt som det låter. Men med en sjukvård som hitintills styrts av planekonomiska principer rödare än 1968 års kansliinredning hos KPMLR, är det ibland svårt att implementera även de mest självklara rutiner.
Att som politiker prata kundtänk med läkar- eller lärarkåren får nästan alltid de sistnämnda att se blått och få något yrkesstoltkränkthetskt i blicken. Det är synd. Både läkare och lärare är hårt arbetande och viktiga yrkesgrupper. Men ibland glömmer professionen bort vad det var de ytterst utbildade sig till: att lära och att bota/behandla. Det krävs starkt ledarskap och färre ideologiska skygglappar för att riva upp gamla pseudo-sovjetiska uppfattningar om inriktningen i välfärdssektorn. Att reducera det offentliga slöseriet borde ligga i allas intresse - t o m för Vänstern i Stockholms län som vill återsocialisera Capio S:t Göran. Det ideologiska klistret är svårare för somliga att ta sig ur än för andra...
fredag 6 november 2009
Söder glöder
Stockholmspolitikerna planerar att placera ett nytt centrum för hemlösa vid Björns trädgård på Söder. Not in my backyard-gardets gnällorkester låter naturligtvis inte vänta på sig. Fruarna Hjortklööf(som befinner sig i exil från Öfvre, till följd av att den bohemska mångfalden på Söder plötsligt blev lite på) och herrarna Svenne&Banan (som styrde Ford Escorten mot Stockholm från mellansverigehålan X för ca 5 år sedan och nu ihärdigt propagerar för att "bevara vårt Söder") förfasar sig på lokaltidningens insändarsidor över den våldsamma brottsvåg som nu är att vänta som direkt konsekvens av "tjyvnästet" som planeras upprättas alarmerande nära deras SoFo-våningar.
Jag ställer mig aningen frågande till denna massiva oro över den kriminalitetschock som nu tydligen kommer lamslå det så fredliga Medis med omnejd. Den som bor på Södermalm, särskilt i nära anslutning till Götgatan vet att denna sunkpubarnas högborg förvandlas till ett slagfält av grisfylla, krossat glas, kroppsliga substanser&odörer samt allmän dekadensblomstring varje fredags- och lördagsnatt. Rimligen hade den som valde att bosätta sig i området också med detta i sin kalkyl, innan man slog till på ett innerstadsboende. Det är alltså lite svårt att greppa denna plötsliga paniska skräck för ökat stök - särskilt vid Björns trädgård, fjortisfyllans moderliga vagga.
Jag föreslår att detta svårt konstiperade gäng kör flyttlasset till Danderyd eller Saltsjöbaden. Garanterat friare från både uteliggare och Broder Tuck-stammisar. Under tiden frotterar vi oss andra i sunket och njuter av Bengan Betongs ljuva stämma på Gröne Jägaren, pubbisarnas fylledebut i Vitan och en och annan aromatisk pizza utanför Tullkrogen - i Södermalmsbevarandets anda.
Jag ställer mig aningen frågande till denna massiva oro över den kriminalitetschock som nu tydligen kommer lamslå det så fredliga Medis med omnejd. Den som bor på Södermalm, särskilt i nära anslutning till Götgatan vet att denna sunkpubarnas högborg förvandlas till ett slagfält av grisfylla, krossat glas, kroppsliga substanser&odörer samt allmän dekadensblomstring varje fredags- och lördagsnatt. Rimligen hade den som valde att bosätta sig i området också med detta i sin kalkyl, innan man slog till på ett innerstadsboende. Det är alltså lite svårt att greppa denna plötsliga paniska skräck för ökat stök - särskilt vid Björns trädgård, fjortisfyllans moderliga vagga.
Jag föreslår att detta svårt konstiperade gäng kör flyttlasset till Danderyd eller Saltsjöbaden. Garanterat friare från både uteliggare och Broder Tuck-stammisar. Under tiden frotterar vi oss andra i sunket och njuter av Bengan Betongs ljuva stämma på Gröne Jägaren, pubbisarnas fylledebut i Vitan och en och annan aromatisk pizza utanför Tullkrogen - i Södermalmsbevarandets anda.
tisdag 3 november 2009
Mellanmjölken killed the communist
Lars Ohly är en man med många kvaliteter: mörkblå djurgårdare, livlig fantasi, han kan rabbla Maos lilla röda framlänges och baklänges och har en röst lenare än sockervadd. Men framförallt har han varit kryddan i politiker-etablissemanget sedan Gudrun Schyman försvann från riksdagspolitiken anno domini 2003. Lars Santa-Maria Ohly. I ett gäng av föga djärva välkammade byråkrater har han varit en obstinat denimbeklädd Bengan Betång med den ena mer orimliga åsikten efter den andra - en frisk fläkt i mittenträsket.
Därför är det med stor besvikelse jag kan konstatera att även Ohly sugits in i kompromissandets sankmarker. Snubben som förklarat att han hellre röstar på Castro än Blair, som hävdar sig vara både kommunist och demokrat och som senast för ett halvår sedan aspirerade på statsministerposten, klev i söndags upp på sossarnas Bidragskonvent och deklarerade att han vill se en regering med Mona Sahlin som statsminister. Egentligen är det inget häpnadsväckande med detta - vi står trots allt inför två koalitionsalternativ. Däremot lär denna mellanmjölkifiering av den tidigare light-revolutionäre Lasse O betyda, inte bara tristare partiledardebatter, utan också en ordentlig legitimitetsdevalvering för kamrat Ohly själv.
Med detta som överlevnadsstrategi mot de stadigt dalande opinionssiffrorna, skjuter sig Larsa både en och två gånger i fossingen med en skarpladdad Kalashnikov. Kommunistlinjen föll visserligen inte massorna så där fasligt mycket på läppen, men den var åtminstone konsekvent (om än konsekvent oresonlig). Nu lär Ohly göra sig känd som Marxisten som sa ja till jobbskatteavdraget. Alltmedan Gudrun snor åt sig feminister och palestinasjalar på löpande band.
Inte ens den där insunkade trademark-jeansjackan är kvar. Godnatt Moskva.
Därför är det med stor besvikelse jag kan konstatera att även Ohly sugits in i kompromissandets sankmarker. Snubben som förklarat att han hellre röstar på Castro än Blair, som hävdar sig vara både kommunist och demokrat och som senast för ett halvår sedan aspirerade på statsministerposten, klev i söndags upp på sossarnas Bidragskonvent och deklarerade att han vill se en regering med Mona Sahlin som statsminister. Egentligen är det inget häpnadsväckande med detta - vi står trots allt inför två koalitionsalternativ. Däremot lär denna mellanmjölkifiering av den tidigare light-revolutionäre Lasse O betyda, inte bara tristare partiledardebatter, utan också en ordentlig legitimitetsdevalvering för kamrat Ohly själv.
Med detta som överlevnadsstrategi mot de stadigt dalande opinionssiffrorna, skjuter sig Larsa både en och två gånger i fossingen med en skarpladdad Kalashnikov. Kommunistlinjen föll visserligen inte massorna så där fasligt mycket på läppen, men den var åtminstone konsekvent (om än konsekvent oresonlig). Nu lär Ohly göra sig känd som Marxisten som sa ja till jobbskatteavdraget. Alltmedan Gudrun snor åt sig feminister och palestinasjalar på löpande band.
Inte ens den där insunkade trademark-jeansjackan är kvar. Godnatt Moskva.
söndag 1 november 2009
Mode-söndag
Nu när Bajen är högaktuella för Superettan syns grönt och vitt på catwalken mer than ever. Jag hittade veckans fynd i form av denna vintage-kooperativväska i en liten lysrörsupplyst boutique i Hornstull. Min e ju självklart one of a kind, men du kan hitta kopior i affärer runt om i Stockholm som passar även din anställdinomoffentligsektor-plånbok.
torsdag 29 oktober 2009
På socialistfronten intet nytt...
* Vår politik handlar om att skapa frihet för människor att forma sina egna liv, uppmuntra utveckling och se möjligheter.
* Vårt mål är arbete åt alla – full sysselsättning. Det räcker inte med en politik till stöd för dem av oss som förlorar jobbet. Vi måste ha en kreativ politik för att nya jobb ska skapas.
* Entreprenörernas idéer, kreativitet, vilja och envishet skapar framtidstro och nya jobb. Vår politik ska underlätta för entreprenören att anställa och expandera, administrera, exportera och få tag i kapital.
Ovan syns tre paroller som gissningsvis de flesta skulle tro är saxade ur vilket Allianspartis politiska program som helst. Frihet för folk att forma sina egna liv, ”det räcker inte med en politik till stöd för dem av oss som förlorar jobbet”, underlätta för entreprenörer att anställa. Tre meningar som gick på högfrekvens hos Fredde R, Måd, Larsa L och Häggis när det begav sig anno 2006.
Men hör och häpna - punkterna är hämtade från en nyligen producerad socialdemokratisk 35-sidig rapport med titeln ”Jobben först”. Kors i glastaket! Skönt tänker man, polletten har äntligen trillat ner hos Måna, lill-Himmler, Baylan och co. De har sent omsider hajat det som Per-Albin och Tage förstod redan i tidernas begynnelse.
Det enda lilla kruxet är att – det 35-sidiga dokumentutrymmet till trots – sosserian inte lyckas hosta upp en enda mening om hur de hade tänkt att gå till väga för att uppnå detta sysselsättningens nirvana. Lite av en bedrift måste man ändå säga. 35 sidor (teckenstorlek 11) med innehållslösa svulstigheter och en direktkvalificering till slutspel i floskel-VM.
Stackars Tage E. vänder sig nog både en och två gånger i sin grav, när Sosse-Duman begår gruppvåldtäkt på hans gamla arbetarparti. Och snart släpper Reinfeldt sin bok ”Folkhemstanken part II”…
* Vårt mål är arbete åt alla – full sysselsättning. Det räcker inte med en politik till stöd för dem av oss som förlorar jobbet. Vi måste ha en kreativ politik för att nya jobb ska skapas.
* Entreprenörernas idéer, kreativitet, vilja och envishet skapar framtidstro och nya jobb. Vår politik ska underlätta för entreprenören att anställa och expandera, administrera, exportera och få tag i kapital.
Ovan syns tre paroller som gissningsvis de flesta skulle tro är saxade ur vilket Allianspartis politiska program som helst. Frihet för folk att forma sina egna liv, ”det räcker inte med en politik till stöd för dem av oss som förlorar jobbet”, underlätta för entreprenörer att anställa. Tre meningar som gick på högfrekvens hos Fredde R, Måd, Larsa L och Häggis när det begav sig anno 2006.
Men hör och häpna - punkterna är hämtade från en nyligen producerad socialdemokratisk 35-sidig rapport med titeln ”Jobben först”. Kors i glastaket! Skönt tänker man, polletten har äntligen trillat ner hos Måna, lill-Himmler, Baylan och co. De har sent omsider hajat det som Per-Albin och Tage förstod redan i tidernas begynnelse.
Det enda lilla kruxet är att – det 35-sidiga dokumentutrymmet till trots – sosserian inte lyckas hosta upp en enda mening om hur de hade tänkt att gå till väga för att uppnå detta sysselsättningens nirvana. Lite av en bedrift måste man ändå säga. 35 sidor (teckenstorlek 11) med innehållslösa svulstigheter och en direktkvalificering till slutspel i floskel-VM.
Stackars Tage E. vänder sig nog både en och två gånger i sin grav, när Sosse-Duman begår gruppvåldtäkt på hans gamla arbetarparti. Och snart släpper Reinfeldt sin bok ”Folkhemstanken part II”…
tisdag 27 oktober 2009
Blått blod
Happy times!
En gråmulen dag som denna med en diger lunta motioner från Miljömupparna och Leninisterna på skrivbordet, surt automatkaffe och spruckna nagelband piggar det sannerligen upp att slå upp tidningen och få det glada beskedet att Vickan och hennes Ockelbo-hunk kommer stå som motiv för allehanda frimärken inom sisådär ett halvår. Awesome! Vi som inte tycker det är nog med att i vår kunna våldskonsumera muggar, t-shirts, vykort, kondomer, chokladkakor och hubba-bubbapaket figurerandes den kungliga världens Piff och Puff får här en glad nyhet.
Det är ju ingen hemlighet att Politruken av hela sitt hjärta stödjer vår hedervärda monarki, och det med mina fellow rojalistkramares favoritargument som grund ("de är ju såna bra representanter för Svärje"). En knug, en stelopererad tyska, Ockelbos finest samt Laroys mest beprövade veterandisco-chick med tillhörande Danderyds-Didrik, är i sanning det mest lämpade guldgäng man kan hitta att representera vårt stolta land. Alltså, faktiskt. Man skulle kunna säga att samhällets alla socialgrupper finns representerade i den Bernadotteklan som nu tar form. Modernt säger jag. Barockt säger anti-rojalisterna.
Så för er bittra republikaner som sitter och trycker på radikal-revolutionära tankar som att folket självt ska välja statschef, ni overklighetens kulturelitister som vågar påstå att tv-licensslantarna (som ni säkert ändå inte pröjsat, ert pack!) kan läggas på annat än att producera program på temat 5-timmars middagar med los Bernadottos, von Snablar och af Stiertar superandes i de von Obska salarna, ni snål-paddor som vågar pipa om att era s k surt förvärvade slantar fungerar som finansieringsstöd åt Calle-G:s snabba bilar, Syltans botoxinjektioner och Maddis Gucci-trosor, säger jag bara - get a life och glädjs åt monarkins blomstring. Ös på med apanaget bara!
En gråmulen dag som denna med en diger lunta motioner från Miljömupparna och Leninisterna på skrivbordet, surt automatkaffe och spruckna nagelband piggar det sannerligen upp att slå upp tidningen och få det glada beskedet att Vickan och hennes Ockelbo-hunk kommer stå som motiv för allehanda frimärken inom sisådär ett halvår. Awesome! Vi som inte tycker det är nog med att i vår kunna våldskonsumera muggar, t-shirts, vykort, kondomer, chokladkakor och hubba-bubbapaket figurerandes den kungliga världens Piff och Puff får här en glad nyhet.
Det är ju ingen hemlighet att Politruken av hela sitt hjärta stödjer vår hedervärda monarki, och det med mina fellow rojalistkramares favoritargument som grund ("de är ju såna bra representanter för Svärje"). En knug, en stelopererad tyska, Ockelbos finest samt Laroys mest beprövade veterandisco-chick med tillhörande Danderyds-Didrik, är i sanning det mest lämpade guldgäng man kan hitta att representera vårt stolta land. Alltså, faktiskt. Man skulle kunna säga att samhällets alla socialgrupper finns representerade i den Bernadotteklan som nu tar form. Modernt säger jag. Barockt säger anti-rojalisterna.
Så för er bittra republikaner som sitter och trycker på radikal-revolutionära tankar som att folket självt ska välja statschef, ni overklighetens kulturelitister som vågar påstå att tv-licensslantarna (som ni säkert ändå inte pröjsat, ert pack!) kan läggas på annat än att producera program på temat 5-timmars middagar med los Bernadottos, von Snablar och af Stiertar superandes i de von Obska salarna, ni snål-paddor som vågar pipa om att era s k surt förvärvade slantar fungerar som finansieringsstöd åt Calle-G:s snabba bilar, Syltans botoxinjektioner och Maddis Gucci-trosor, säger jag bara - get a life och glädjs åt monarkins blomstring. Ös på med apanaget bara!
måndag 26 oktober 2009
Svedala-demagogerna
Appropå Jimme Å:s raljerande i förra veckans Pravda om mussarnas korståg genom Sverige och hur dessa kuvar de stackars ur-svennebananerna med halalköttsattacker, burka-kvävning, Nalin Pekguls mormor och segregerade badhus...
Det hittills mest skarpsynta inlägget i SD-debatten är Lena Anderssons krönika i lördagens DN. Hon pekar på det faktum att medan alla journalister, kulturskribenter och politiker tävlar i krönikor och debattprogram om vem som kan förkasta Jimpan och hans kompanjoner mest högljutt, kan SD luta sig tillbaka och se Rosenbad hägra i horisonten. Anledningen är att det hos Etablissemanget finns en total beröringsskräck för de punkter där Sverigedemokraterna har rätt:
"Åtskilligt har i ett hysteriskt tonläge sagts om Jimmie Åkessons artikel i veckan. Problemet är att han har rätt på en punkt. Att det svenska samhället har påverkats av islam de senaste tjugo åren kan man tycka är bra eller dåligt eller både och, men sant är det."
Jag tycker Lena Andersson lyckas belysa hur polariserad invandrings- och integrationsdebatten är i ett Sverige som blivit kroniskt skitnödigt av besattheten av att vara politiskt korrekt. Effekten är att det har bildats två lag med SD-JimmieConnyRonny-Visomsägerdetnitänker vs. Etablissemanget och det finns inget utrymme för gråzoner. Det har blivit i princip omöjligt att å ena sidan förkasta det både direkt felaktiga och nasse-unkna fascistsvamlet som Åkesson predikar och å andra sidan vilja föra en seriös debatt om hur islam påverkar vårt samhälle - på gott och på ont.
Segregerad simundervisning ter sig - åtminstone för mig - som en absurd tidsresa 150 år tillbaka i tiden. Lika absurd är idén om Jimmie Åkessons mysteriska Musse Pigg-myndighet som för statistik över våldtäktsmäns religiösa tillhörighet. Problemet är bara att så länge Måd och co sitter i tv:s morgonsoffor och läxar upp lilla Jimmie för att han är otrygg i sin kulturella identitet, istället för att tydligt meddela att nej, en person som förespråkar ett införande av sharia-lagar i Sverige är inte en lämplig kandidat för mitt parti, kommer SD:s opinionssiffror ticka på lika stadigt som för mys-rassarna i Danmark och Norge.
Som omväxling från att se Måna och Måd O. köra rond efter rond i Agenda i matchen "vem är bäst på att ta mest avstånd från Sverigedemokraterna", vore det trevligt om någon kunde resa sig från pk-träsket och diskutera de tabufrågor som nu Jimmie och hans följe vinner över den ena Bengan och Bettan i Bandhagen efter den andra på.
Det hittills mest skarpsynta inlägget i SD-debatten är Lena Anderssons krönika i lördagens DN. Hon pekar på det faktum att medan alla journalister, kulturskribenter och politiker tävlar i krönikor och debattprogram om vem som kan förkasta Jimpan och hans kompanjoner mest högljutt, kan SD luta sig tillbaka och se Rosenbad hägra i horisonten. Anledningen är att det hos Etablissemanget finns en total beröringsskräck för de punkter där Sverigedemokraterna har rätt:
"Åtskilligt har i ett hysteriskt tonläge sagts om Jimmie Åkessons artikel i veckan. Problemet är att han har rätt på en punkt. Att det svenska samhället har påverkats av islam de senaste tjugo åren kan man tycka är bra eller dåligt eller både och, men sant är det."
Jag tycker Lena Andersson lyckas belysa hur polariserad invandrings- och integrationsdebatten är i ett Sverige som blivit kroniskt skitnödigt av besattheten av att vara politiskt korrekt. Effekten är att det har bildats två lag med SD-JimmieConnyRonny-Visomsägerdetnitänker vs. Etablissemanget och det finns inget utrymme för gråzoner. Det har blivit i princip omöjligt att å ena sidan förkasta det både direkt felaktiga och nasse-unkna fascistsvamlet som Åkesson predikar och å andra sidan vilja föra en seriös debatt om hur islam påverkar vårt samhälle - på gott och på ont.
Segregerad simundervisning ter sig - åtminstone för mig - som en absurd tidsresa 150 år tillbaka i tiden. Lika absurd är idén om Jimmie Åkessons mysteriska Musse Pigg-myndighet som för statistik över våldtäktsmäns religiösa tillhörighet. Problemet är bara att så länge Måd och co sitter i tv:s morgonsoffor och läxar upp lilla Jimmie för att han är otrygg i sin kulturella identitet, istället för att tydligt meddela att nej, en person som förespråkar ett införande av sharia-lagar i Sverige är inte en lämplig kandidat för mitt parti, kommer SD:s opinionssiffror ticka på lika stadigt som för mys-rassarna i Danmark och Norge.
Som omväxling från att se Måna och Måd O. köra rond efter rond i Agenda i matchen "vem är bäst på att ta mest avstånd från Sverigedemokraterna", vore det trevligt om någon kunde resa sig från pk-träsket och diskutera de tabufrågor som nu Jimmie och hans följe vinner över den ena Bengan och Bettan i Bandhagen efter den andra på.
söndag 25 oktober 2009
Narcissisten
Efter idogt missbrukande av Facebooks faciliteter enligt devisen "massproduktion av Krig&fred-långa statusinlägg" samt vissa yttre påtryckningar, hakar Politruken nu på narcissisttrenden och startar sin very own blogg. Med narcissist menar jag alltså min överdrivna känsla av betydelse och överlägsenhet samt ett visst mått av förälskelse i min egen bild (läs: mina åsikter), som föranlett mig att tro att pöbeln och massorna kommer att vilja vältra sig i mina åsikter, tyckande och villfarelser.
Då kör vi...
Då kör vi...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)