Japp, man har hört det förut. Men sanningen är att så har utvecklingen sett ut de senaste sextio åren (och längre än så). Vi mår - åtminstone fysiskt - bara bättre och bättre. Den som studerar sjukförsäkringsstatistiken för motsvarande period kan därför bli en aning förbryllad. Ett friskare folk borde - kan man tycka - betyda en mer arbetsför befolkning. Men om man tittar på det s k ohälsotalet, dvs det viktade måttet på antal dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning etc., tycks detta följa en helt annan logik.
Följer man ohälsotalets utveckling mellan åren 1997 och 2009 ser man en ganska intressant kurva. Från år 1997 fram till 2003 steg siffran från 31,9 till 44,4. Åren därefter låg ohälsotalet på en ganska stabil nivå kring 43-vallen, innan det började sjunka igen kring 2007. Idag, 2009 ligger nivån på 33,3. För den som inte vet något om landet i övrigt, är det säkert lätt att tro att Sverige drabbades av en sällsynt långdragen epidemisk tryckvåg från mitten på 90-talet och fram till 2006. Hur kan annars ett folk vars medellivslängd ligger bland de högsta i världen, som har ett av världens mest stabila sociala skyddsnät, högklassig sjukvård och en förhållandevis frisk befolkning, få en sån plötslig uppåtstigande kurva i antalet sjukskrivningar?
Svaret, menar många, ligger i det alltmer accelererande tempot i dagens samhälle. Otaliga är de artiklar som finns att läsa i såväl dags- som snasktidningar, vars tema är ett allmänt ojande över "livspusslet" som är till synes omöjligt att få ihop, jobbet som vi tillbringar allt mer tid på, kraven som är oöverstigliga och hur ack så tung vardagen är. Låt gå för detta. Men jag undrar om 10- och 20-talisterna, som var småbarnsföräldrar på 30- och 40-talet, inte hellre skulle lagt livspussel idag än 1941. Det var - det gamla pensionärsmantrat till trots - inte bättre förr, då många jobbade dubbelt för att få ekonomin att gå ihop och man inte såg röken av vare sig kommunal barnomsorg eller särskilt generös sjukförsäkring.
Vi jobbar alltså i regel mindre och har generellt sett en mer bekväm tillvaro idag jämfört med exempelvis på 40-talet. Ändå tycks det finnas minst 7 gånger så många väggar att gå in i år 2009 . Detta kan möjligtvis ha vissa kopplingar till en ökad psykisk ohälsa, framför allt bland unga. Vad detta beror på är vanskligt att spekulera i. Men en stor portion av sanningen bakom den lavinartade ökningen av sjukskrivningar från 90-talet och den lika dramatiska minskningen från 2006, tolkas enklast genom devisen "det går så länge det går". När antalet sjukskrivningsdagar i Sverige ligger på 30 dagar per individ, medan motsvarande siffra i Tyskland är 10, måste annars den enda förklaringen vara att det är lite jobbigare att jobba i Sverige än i Tyskland.
Fram till maktskiftet 2006 fanns ingen bortre gräns för hur länge en person kunde vara sjukskriven. På denna punkt var Sverige unikt. Konsekvensen var att sjukskrivningar tilläts fortskrida utan uppföljning eller prövning av arbetsförmågan. När Alliansen kom till makten ändrades detta och man införde tidsgräns på 2,5 år, vilket fortfarande internationellt sett är en mycket lång tid. Kostnaderna för sjukskrivningarna minskade följaktligen från 40 miljarder år 2006 till 17 miljarder 2009.
Nu vid årsskiftet kommer de första sjukskrivna att uppnå tidsgränsen - det som Pravda mfl målar upp som den obarmhärtiga "utförsäkringen". Men de alternativ som den utförsäkrade ställs inför är antingen: tillbaka till sin anställning, förtidspension, introduktionsutbildning med rehabiliteringsåtgärder hos Arbetsförmedlingen eller ytterligare tid med förlängd sjukpenning. Detta innebär i praktiken att personer med en permanent nedsatt arbetsförmåga har rätt till förtidspension (sjukersättning) på hel- eller deltid. De som har allvarliga sjukdomar ska också kunna få fortsatt sjukpenning utan tidsbegränsning.
Var dramatiken i dessa regler ligger är en gåta. Men den förklaras säkert lika väl av media-Sveriges sensationslystnad och jakt på eländesvältrande nyhetsstoff, som Alliansregeringens oförmåga att förklara - inte försvara - reglerna. Liksom det konstateras i dagens DN-ledare, styrs sjukskrivningsstatistiken mer av inställningen till vad som är arbetsoförmåga än den faktiska ohälsan. Samhällets attityder sätter i mångt och mycket ribban för vad som klassas som "för jobbigt". På så sätt kan det som kanske egentligen stavas "fed up" få diagnosen "utbrändhet". Den stora frågan är dock om den kollektiva fed up-känslan ska finansieras solidariskt eller inte...