Lars Ohly är en man med många kvaliteter: mörkblå djurgårdare, livlig fantasi, han kan rabbla Maos lilla röda framlänges och baklänges och har en röst lenare än sockervadd. Men framförallt har han varit kryddan i politiker-etablissemanget sedan Gudrun Schyman försvann från riksdagspolitiken anno domini 2003. Lars Santa-Maria Ohly. I ett gäng av föga djärva välkammade byråkrater har han varit en obstinat denimbeklädd Bengan Betång med den ena mer orimliga åsikten efter den andra - en frisk fläkt i mittenträsket.
Därför är det med stor besvikelse jag kan konstatera att även Ohly sugits in i kompromissandets sankmarker. Snubben som förklarat att han hellre röstar på Castro än Blair, som hävdar sig vara både kommunist och demokrat och som senast för ett halvår sedan aspirerade på statsministerposten, klev i söndags upp på sossarnas Bidragskonvent och deklarerade att han vill se en regering med Mona Sahlin som statsminister. Egentligen är det inget häpnadsväckande med detta - vi står trots allt inför två koalitionsalternativ. Däremot lär denna mellanmjölkifiering av den tidigare light-revolutionäre Lasse O betyda, inte bara tristare partiledardebatter, utan också en ordentlig legitimitetsdevalvering för kamrat Ohly själv.
Med detta som överlevnadsstrategi mot de stadigt dalande opinionssiffrorna, skjuter sig Larsa både en och två gånger i fossingen med en skarpladdad Kalashnikov. Kommunistlinjen föll visserligen inte massorna så där fasligt mycket på läppen, men den var åtminstone konsekvent (om än konsekvent oresonlig). Nu lär Ohly göra sig känd som Marxisten som sa ja till jobbskatteavdraget. Alltmedan Gudrun snor åt sig feminister och palestinasjalar på löpande band.
Inte ens den där insunkade trademark-jeansjackan är kvar. Godnatt Moskva.
