Veckans tjafs mellan SKL och Lärarnas Riksförbund om lärarnas arbetstider aktualiserar frågan om effektiviteten i vår kära välfärdssektor. Det är vanligtvis same old same old i denna välnötta debatt: politiken vågar yppa något om att exempelvis lärare eller läkare bör lägga större vikt på tiden med eleverna/patienterna, varpå professionen som på kommando reser sig med ett vrål i form av spaltkilometer på tidningarnas debattsidor. Visomjobbarsåhårt nivetintehurvihardet hurvågarnipolitiker etc. etc.
Att en lärare behöver tid till att både planera och följa upp en lektion är naturligtvis självklart. Och på samma sätt behöver läkare utföra visst administrativt arbete i form journaldokumentation, analys av provsvar mm. Därom råder inga tvivel. Men det man kan undra är över den till synes oöverstigliga tyngden av administrativa bördor som vilar på dessa yrkesgrupper.
En svensk läkare har idag i snitt 2,6 patientbesök per dag. Det är ungefär hälften av OECD-snittet. Lärarnas elevtid är inte mycket högre. En knapp tredjedel av dagen används åt faktisk undervisning. Var tar all övrig tid vägen? Behöver man verkligen 60% av arbetsdagen till att förbereda sig för det man ska göra under 30% av tiden på jobbet?
Med detta insinueras det på intet sätt här att varken lärare eller läkare sitter och jäser och trycker i sig ballerinakex i personalrummet, medan Gunvald 85 får skavsår av katetern och Tabita 14 klättrar på väggarna i biologisalen. Däremot är det dags att överföra lite av businesstänket i välfärdssektorn (yeah you heard me, Måna!). Inom tjänstesektorn råder inga tvivel om vem man servar och finns till för: kunden såklart. Arbetet måste alltså ständigt utgå ifrån kunden - vem kunden är, vad kunden behöver, vad kunden vill ha/inte ha osv.
Tråkigt nog är det alltför sällan elever och patienter har förmånen att bli satt i fokus för verksamheten, på det sätt som en kund blir till ett företag. Capio S:t Göran är dock ett lysande undantag. I samband med att sjukhuset gick över i privat drift, tillämpade man på S:t Göran klassiska Lean-principer, där man anpassar bemanningen till patientflödena och utgår efter patientens behov. Exempelvis har de gamla "ronderna" avskaffats och man bedömer istället patienter efter det behov som uppstår och när det uppstår. Effekten är avsevärt kortare väntetider på akuten och kraftigt reducerat slöseri. Yes - det är faktiskt lika simpelt som det låter. Men med en sjukvård som hitintills styrts av planekonomiska principer rödare än 1968 års kansliinredning hos KPMLR, är det ibland svårt att implementera även de mest självklara rutiner.
Att som politiker prata kundtänk med läkar- eller lärarkåren får nästan alltid de sistnämnda att se blått och få något yrkesstoltkränkthetskt i blicken. Det är synd. Både läkare och lärare är hårt arbetande och viktiga yrkesgrupper. Men ibland glömmer professionen bort vad det var de ytterst utbildade sig till: att lära och att bota/behandla. Det krävs starkt ledarskap och färre ideologiska skygglappar för att riva upp gamla pseudo-sovjetiska uppfattningar om inriktningen i välfärdssektorn. Att reducera det offentliga slöseriet borde ligga i allas intresse - t o m för Vänstern i Stockholms län som vill återsocialisera Capio S:t Göran. Det ideologiska klistret är svårare för somliga att ta sig ur än för andra...
