Kulturskymning

En anonym kollega - vars identitet enligt egen utsago absolut inte får röjas - ondgjorde sig idag över beslutet att upphöra utgivningen av Ture Sventon-böcker. Utgivningsstoppet kommer sig av att det numera mindre gångbara ordet "neger" förekommer på flera ställen i boken "Ture Sventon i Paris". Denna foglighet till pk-lobbyn var alltså föremålet för den anonyme källans upprördhet. I boken, som utkom 1953, klär Ture Sventons assistent Omar ut sig till ”negern Jean" och målar ansiktet med svart skokräm. Karaktären beskrivs enligt följande:

”Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré (...)

Jean var tvungen att hålla sig vid bilen, för det väcker lätt onödiga misstankar, om man upptäcker en neger som står och undersöker avloppsledningarna i en fastighet.”

Man förstår ju att förlaget kan ha haft vissa betänkligheter kring ovanstående citat (även om bilden av en skokrämsinsmetad arab iklädd vitt livré - hur icke-rumsrent det än är -faktiskt låter oerhört roligt). Men samtidigt som ordet neger inte funkar sådär jättebra idag, så var det ett vedertaget uttryck när det begav sig. På så sätt öppnar detta censurprejudikat upp för en smärre masskövling av barnböcker publicerade före 1965. Det går liksom inte att undvika att fundera kring vilka konsekvenser det skulle få om det barnlitterära kulturarvet tvingades ge vika för dagens normer:

Pippi Långstrump skröt som bekant med att hon hade en far som stoltserade med epitetet "negerkung". Hur detta kunnat överleva flera utgåvor i modern tid är en gåta, men gissningsvis kände förlaget att "min pappa är en afro-amerikansk monark" helt enkelt lät lite stelt.

På tal om Pippi, så skulle jag även vilja hävda att hästen "Lilla gubben" ligger väldigt illa till. Inte nog med att hästkraken uppenbarligen är en genetiskt defekt avkomma till en dalmatinerhund och en åsna - han tvingas dessutom dras med det högst nedsättande namnet "lilla gubben". Hade Tommy kallat Annika för lilla gumman, hade han för längesedan varit omcensurerad till en manhaftig shemale vid namn Tammy.

Barnsångerna är för övrigt ett kapitel för sig, där visan "Herr Krokodil" måste kvalificera sig in på hall of fame av censurbenägna låtar. Sången handlar om en krokodilfamilj bosatta i "Nigger-landet" som till följd av att de gäspat käkarna ur led, tvingas söka vård hos "nigger-doktor Pillerman" (jag vet inte hur ni andra resonerar, men personligen känner jag att titeln "leg nigger-doktor" inte direkt borde falla i god jord hos Socialstyrelsen). Bamse - som regelbundet stärker sig med en honung som uppenbarligen innehåller duktiga mängder anabola och uppåttjack - är en levande propagandamaskin för drogliberalism. Och Trollmor måste ju ha brutit mot alla tänkbara punkter i barnkonventionen när hon i ett sado-masochistiskt ryck brutalt knöt samman sina 11 små trollbarn i svansarna.

Som synes kan det bli en och annan barnbok som riskerar falla offer för denna upprensning i litteraturen. Den som i framtiden vill kunna erbjuda sina kottar någon annan kulturell stimulans än ett gäng färgglada rymd-bäbisar som tycks befinna sig i en permanent LSD-dimma, gör därför klokt i att plasta in alla gamla böcker och sånghäften. Snart ryker best of Astrid Lindgren-samlingarna och Bamse all världens väg och istället för Idas sommarvisa och Herr Krokodil, blir det "Bananer i pyjamas" på repeat. Ur led är tiden.

Ni ska få se att allt blir bra om vi får bomba

Min bloggande kollega Mats ger sin syn på beslutet att skicka Gripen-plan till Libyen. Han är kristdemokrat så ni får ursäkta det aningen frireligiösa anslaget. Obs - klippet har inget att göra med min egen schweizerhållning i frågan *smile-gubbe*

Same old

Lyssnar på Juholts första tal som partiordförande, som hålls inför S-kongressen. Mycket snack om solidaritet, dela med sig och hur alla i hela världen egentligen är sossar om de bara tänker till lite. Även om man inte har barn, gagnas alla av att det finns dagis och fritids, säger Juholt och fortsätter:


"Och den som har ett jobb kommer att må mycket bättre om den som är arbetslös inte lever i fattigdom."


För bråkdelen av en sekund trodde jag faktiskt nästan att han skulle avsluta meningen med "...får ett jobb". Men där glömde jag ju att dagens sossar fortfarande ser arbetslöshet, liksom sjukskrivning, som ett permanenttillstånd i vilket man ska skapa trygghet. Sociala skyddsnät är givetvis en förutsättning för ett stabilt samhälle, men så länge det står s-ledare och pratar om "de arbetslösa" som en fixerad grupp och som inte ser arbetslösheten eller sjukskrivningen för vad den bör vara - ett övergångstillstånd - lär Socialdemokratin få fortsätta att klafsa runt i 30 procentsträsket ett bra tag till.

Snark

Rise and fall

Nu är det dags att definitivt ta farväl av Mona Sahlin, som idag lämnar över partiordförarklubban till Håkan Juholt på sossekongressen.

Det finns mycket att säga om Måna och en och annan spydighet har skrivits även på denna blogg (som exempelvis affischen från valrörelsen nedan). Men Måna har ändå ett imponerande track record som inte många politiker kan mäta sig med: inträde i Riksdagen som 25-åring, flertalet statsrådsposter, Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare och så slutligen partiets första kvinnliga partiordförande.

Statministerposten var naturligtvis den tilltänkta kronan på verket på Monas politiska karriär. Idag kan vi konstatera att så inte blev fallet. Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin som både politiker och person, men med de förutsättningar hon hade när hon tillträdde som partiledare 2007 tror jag inte ens Barack Obama eller Tage Erlander hade lyckats bli statminister.

Det finns ett avsnitt av tv-serien Vita Huset som heter "Let Bartlet be Bartlet", där president Bartlets stab blir alltmer frusterade över de motgångar som ständigt plågar administrationen. Till slut inser man att de sviktande opinionssiffrorna handlar om en ängslighet att våga fatta tydliga beslut och att låta presidenten släppa loss sitt rätta jag. En ocensurerad president Bartlet visar sig senare vara receptet för ett ökat väljarstöd.

Mona Sahlin hade aldrig förmånen att ha en crew med samma självinsikt som Josh Lyman, Leo McGarry och co. Istället fick Mona vara Mona först när hon annonserat sitt avsked och inte längre hade något att förlora. Det tal som Sahlin höll på Socialdemokraternas förtroenderåd i december förra året blev en rätt syrlig sorti, där hon passade på att ge partiet en duktig känga för den minoritetsorienterade bidragspolitik man tvingat henne att föra genom oviljan att ge henne ett tydligt mandat.

Få politiker har blivit så kuvade av sitt eget parti som Mona Sahlin. Även om jag inte delar hennes ideologiska uppfattningar, kan jag inte låta bli att undra vad Mona hade kunnat bli om hon bara fått stödet att leda istället för att ägna all sin kraft åt att få ihop det schizofrena kaos som Socialdemokratin utgör idag.

Inget är så förödande för en politikers trovärdighet, som att tvingas propagera för en politik hon eller han inte tror på själv. För det var varken Toblerone eller populisthånglet med RFSL-ordföranden som i slutändan knäckte Måna. Om Håkan Juholt hamnar i samma rävsax återstår att se. Men om jag var såsse hade jag nog sett till att köpa upp mig på ett och annat Vita Huset-avsnitt.

Bilden av självömkan

Absolut mysfylla

Vidar Aronsson - förbundsordförande för Ungdomens nykterhetsförbund - uppmanar i en artikel på Newsmill till revolt mot vad han anser är mediernas romantisering av alkohol. Som exempel tar han vinprovandet i Nyhetsmorgon och "riksmys-fyllot" Plura som i sitt matlagningsprogram struttar runt och dricker vin medan han rör i grytorna. Synen på alkoholen som en idealisk inramning för alla typer av sociala tillställningar måste utmanas i grunden, menar Vidar:

"Rödvinet på den romantiska middagen, nubben vid midsommar och ölen framför fotbollsmatchen på tv är alla hårt inpräglade bilder i våra medvetanden. (...)Men det farliga med alkoholen som kulturskapare är att man romantiserar en beroendeframkallande och skadlig drog."

Att alkohol är en beroendeframkallande drog som orsakar skada i samhället skriver nog de flesta under på. Problemet med Vidar, Gudrun Schyman och de flesta andra nykterhetslobbyister är bara att de ignorerar de 90 % som klarar av att dricka utan att fastna i skadligt beroende. Och som känner att Systembolagets icke-liberala öppettider redan är nog i form av statliga spritpekpinnar.

Vidar Aronsson har givetvis helt rätt i att alkohol genom reklam och media framstår som något trevligt. Och för majoriteten är faktiskt är vin, öl och sprit både gott och förknippat med bra saker. Att angripa media/reklambranschen utifrån deras tendens att romantisera saker som kan vara skadliga faller platt - dels för att det är en omöjlig fight att vinna, men också på sin egen totala inkonsekvens. Ta som exempel:

Ipren - en tablettformad pygméman som spelar gitarr försöker få ett tablettmissbruksframkallande preparat att framstå som intelligent.

Ahlgrens bilar - konsumenterna uppmanas av en flinande tecknad bil att äta syntetiska och sockerstinna godisbitar som fungerar som en fribiljett till fetma, sockerberoende, celluliter och allmän misär.

"Plötsligt händer det" - ja efter att du har hängt vid den enarmade banditen på finlandsfärjan i fem dygn i sträck och spelat bort hela din lön, kanske du lyckas skramla in 75 spänn.

För att inte tala om alla filmer som borde söndercensureras för sitt förhärligande av övervåld, knark och nikotin. Konstigt därför att inte alla människor går runt och sparkar varandra i huvudet, skjuter heroin till frukost och sköljer munnen med Aquavit varje kväll. Och att på Albert Engströms tid - trots frånvaron av både reklamfilmer och plufsiga, vinpimplande medelålders gubbar som lagar mat i TV - så höll halva befolkningen ändå på att supa sig sönder och samman.

Avancerad lobbyism

Bevara Söder Sovjetiskt

Om man har vägarna förbi Knivsöder kan man just nu påträffa följande syn:





Det gäller alltså den planerade byggnationen av nya bostäder på kvarteret Plankans innergård, som fått ett antal hängivna lokalpatrioter att starta uppror. På sajten upprop.nu kan man bland annat läsa att de 119 planerade lägenheterna både kommer minska solljuset och öka insynen markant. Man behöver väl knappast påtala den förestående tragiken i detta.

119 nya lägenheter skulle visserligen kunna lätta aningen på trycket på den Sovjetlånga bostadskön i Stockholm, men det är givetvis ingenting mot dråpslaget att få sin utsikt mot en betonglagd innergård förstörd. Det planerade bygget skulle dessutom innebära masskövling av de tre träd som står på gården, vilket självfallet skulle vara ett smärre naturhelgerån. Plankanuppropet är på så sätt en högst bokstavlig tolkning av det gamla härliga uttrycket "not in my backyard".

Det kan alltså konstateras att Södermalm - detta stadsbyggnadskonservatismens Mecka - har en befolkning med en stark dragning till den välrenommerade arkitetoniska strömning som kallas Belarusian-ghetto-chic: bruna fyrkantskolosser möter ljuvligt nerklottrad gråbetong med en omnejd av tomma ölbuteljer och kontaminerat grus. Djärvt, edgy och väldigt före sin tid.

Söders invånare har en passion för konserverandet av denna byggnadsstil som går utöver det vanliga. Man värnar om byggnader och områden till absolut sista blodsdroppen. Några smakprov på viktiga k-märkta platser, som varit föremål för bittra strider de senaste åren:





Liljeholmsbrofästet - numera ett sorgligt offer för bostadsbyggandets kulturskövling.



Slussen - en enda stor kärleksförklaring till den kulturhistoriska estetiken





Plankan - tornar upp sig likt en fekalieskimrande, DDR-nostalgisk betonglåda

...och så lite Slussenromantik igen

Låt inte dessa byggnadskonstens ädla underverk falla offer för bostadsförtryckets framfart på Södermalm. Skriv under uppropet du också!

Stort och smått

Förmågan att urskilja vad som är breaking news och inte är verkligen på topp hos Metro-redaktionen...

Man pig

Det råder väl knappast någon tvekan om att det finns få länder som tar sitt deltagande i eurotrashens högtid - Eurovision Song Contest - på så blodigt allvar som svenskarna. Melodifestivalen har på några år gått från ett evenemang där trallande fäbodjäntor, Karlskogas finest och tvålfagra Sven-Bertilz har fått sin claim of fame med 2 minuter i rampljuset, till en maxad masspsykos där mainstreameliten tävlar i det ena mer spektakulära framträdandet efter det andra.

Om man brukar benämna de flesta twistade grejer med att "it can only happen in America", så är fenomenet Melodifestivalen, där varje liten aspekt - från programledarnas insatser till rösträkningens aritmetik - något som bara kan hända i Sverige. Därför borde ingen ha blivit förvånad när en debattartikel dök upp i Aftonbladet häromdan på temat vinnarlåtens könsnormativa text.

När alla 398 delfinaler är över, när det sista rösträkningsöverklagandet fått avslag och när ingen längre orkar diskutera huruvida Linda Bengtzings bröst egentligen är större än förra året, så kan man alltid roa sig med att dekonstruera låttexterna ur ett genusperspektiv. Författarna - Linnea Bruno och Nicklas Udd från Tjejjouren Sundbyberg - går i sin artikel till brysk attack mot Eric Saade med rubriken "Hon kanske inte vill ligga med dig Eric Saade". Detta med anledning av texten till Saades vinnarlåt "Popular" som analyseras enligt följande:

"En tjej vars vilja görs oviktig omtalas. Hon ska erövras, vare sig hon vill eller inte. (...) Textens jag-person bör väl inte ta för givet att alla kommer vilja ligga, hur poppis han än blir? Tjejen i fråga kanske inte är hetero eller ens intresserad av sex. Eller är det, men inte med honom."

Man kan ju inte göra annat än att ge debattörerna en eloge för bedriften att ta icke-diskussionen till så oanat höga höjder. Jag hoppas verkligen att fler schlagerpoeter besinnar ovanstående ord och följer detta djupanalyserande exempel. Känner även att det kanske är dags att ta på genusglasögonen och blicka tillbaka på texterna bland forna festivalvinnare:

"Fångad av en stormvind" (Carola) - här förutsätts det på klassiskt chauvinistvis att det är mannen som är stark som en storm och att kvinnan likt ett passivt objekt ska fångas

"Du är mitt öde, mitt Waterloo" (Abba)- textens jag-person (en kvinna, givetvis) ger upp till förmån för kärleken (som liknas vid Napoleon = en man = seriously hetronormativt). Fetfail ur både ett genus- och regnbågsperspektiv alltså.

"Det är inte lätt när man inte kan inse sina fel. Jag är som en boll i ett flipperspel"(Arvingarna, "Eloise") - Här märks ett tydligt patriarkaliskt härskarmönster, där mannen försöker förleda uppmärksamheten från sina misstag genom referenser till pseudo-sexuella symboler ("boll") och den nedlåtande kvinnometaforen "flipperspel".

Ja, som ni ser tror jag att vi alla har ett och annat att lära. Tänk för bövelen därför till ordentligt nästa gång ni börjar knappa in telefonnumret för att rösta på låt nummer 4. Ett underliggande misogynistiskt budskap kan lura precis var som helst.

Sökes: 10 000 fotbollsbögar

Sedan fotbollsspelaren Anton Hysén gick ut i tidningen Offside häromveckan och berättade att han är gay, har en livlig debatt tagit fart på sportsidorna i både svenska och utländska tidningar.

Anton - som hade modet att säga precis som det är: att den osannolikt ultrastraighta frizonen som fotbollen utgör är "helt fucked up" - lyckades med sitt uttalande glänta på en av de mer välmurade garderobsdörrarna. Detta har alltså gett eko även i utländsk media, bland annat i brittiska BBC och The Guardian. I den senare dök den återkommande kolumnen The Secret Footballer upp med en krönika på ämnet gaykillar inom fotbollen. Föga förvånande - tyvärr - följdes kolumnen av diverse förlöjligande kommentarer som "Good column as usual from Wayne Rooney". Höhöhö Wayne Rooney är fjolla - ja, you get the picture.

Idrotten - och fotbollen i synnerhet - är i de allra flesta länder en slags grabbkulturens högborg, där England utgör ett paradexempel. I engelska Premier League kommer spelarnas proffskontrakt oftast med en testosteronstinn package-deal: den obligatoriska troféflickvännen, en och annan fylleskandal, gärna inblandning i något krogslagsmål, häng på lite strippklubbar samt en trimmad Batmobile som bara är aningen dyrare än att stoppa ner 5 par tubsockor i kalsongerna. Det lär väl knappast vara en överdrift att påstå att den som i en sån miljö träder fram som gay, kan räkna med att bli omklädningsrummets paria.

Därför framstod också Barcabossen Pep Guardiolas kommentar på ämnet homofobi inom fotbollen, som ganska löjeväckande. Guardiola, som på en presskonferens i lördags tillfrågades om vad han ansåg om Anton Hyséns uttalande, levererade ett rätt floskulöst pk-svar där han plikttroget klämde fram att "var och en får välja hur man vill leva sitt liv i detta land och den friheten finns även inom fotbollen". För alla de gay-fotbollskillar som rimligen fortfarande går och mörkar sin sexualitet, ter sig troligen beskrivningen om fotbollen som en fri arena som ganska verklighetsfrånvänd.

Jag tror inte Guardiola, lika lite som Hamrén eller Sir Alex, är mer homofob än gemene man. Men att klamra sig fast vid en laissez-faireattityd till problemet ger ungefär (med viss överdrift) samma effekt som när sexualmoralismens mästarinna, queen Victoria, ansåg att man inte behövde lagstifta mot kvinnlig homosexualitet, för att hon helt enkelt inte trodde att det existerade.

Att förneka existensen av ett problem - även om det inte finns något bakomliggande ont uppsåt - har oftast en mer bakåtsträvande effekt än att öppet deklarera sin homofobi, främlingsfientlighet eller vad det nu kan vara. Men det säger ju liksom sig självt att om 10 % av befolkningen är gay eller bi, så verkar det lite misstänkt att 99,9 % av alla fotbolls- eller hockeyspelare skulle vara straighta.

Varför just idrotten ska tillåtas fortsätta i samma homogena hjulspår, där alla killar som inte kvalificerar sig till straight-facket får spela heteroteater resten av karriären eller lägga av, är en gåta. Som Sportbladets Simon Bank skriver: "(...)fotbollen kan inte kan kalla sig demokratisk eller ens folksport så länge som den är så uppenbart exkluderande." Svensk fotboll är än så länge en vip-klubb för straighta män. Jag gissar därför att Anton Hysén gjort mer för HBT-rörelsen än alla Tiina Rosenbergare och Jonas Gardellar tillsammans.

När inget annat hjälper

Ibland är det svårt att hitta stöd för sina politiska idéer. Därför kan det vara bra att ta till fiktiva kändisar när bristen på mänskliga PR-magneter är för påtaglig. Eftersom fantasifigurer som Pippi Långstrump inte finns på riktigt kan man helt riskfritt göra hur många propagandistiska påståenden man vill om vilken politik de skulle ha stöttat. Sjukt smart. Och inte minst - helt i linje med vänsterpartiets karaktäristiska utopiriktning: om man råkar vara en helt overklig gestalt som bara existerar i skönlitteraturen är det givetvis fritt fram att stötta en helt overklig politisk idé som bara fungerar i den marxistiska litteraturen.

Mitt trendkänsliga sinne säger mig att detta är något vi kommer få se mer av i framtiden. Ryktet gör gällande att det redan nu ligger diverse debattartiklar i pipeline som bland annat grundar sig på Långbens förbehållslösa stöd för RUT-avdraget och Skalmans reflektioner kring fastighetsskatten. Med lite tålamod ska vi nog se att hela barnlitteraturen är politiserad inom kort.

Det näst näst näst näst näst bästa

Även om han ännu inte blivit vald (trots att mycket ska till för att det inte ska bli så) får man väl ändå förmoda att det blir Håkan Juholt som tar över som partiledare efter Måna.

Reaktionerna på valberedningens förslag har varit spridda. Somliga - däribland flertalet såsse-bloggare - ser positivt på det faktum att valet fallit på en stabil mitten-sosse. Andra vänder sig starkt emot valberedningens kandidat och hotar t o m att lämna partiet om kongressen säger ja till Juholt.

Den allra vanligaste reaktionen är dock förvåning, där t o m analysveteraner som KG och Lena Mellin höjer på ögonbrynen åt valet av Juholt. Och den förundran som uttrycks är väl inte alldeles obefogad - det faktum att Juholt slängts in i partiledarjakten som en sistaminuten-lösning borde vara uppenbar för de flesta.

Om Juholt lyckas ena Socialdemokraterna och på allvar kan utmana Alliansen, återstår givetvis att se. Men det kan konstateras att såssarna återigen befinner sig i samma situation som för fyra år sedan, då Måna valdes till partiledare. Dvs att man efter att ha fått nobben från sex-sju personer, slutligen fått ett ja och därmed nöjt sig med en kompromiss.

Motviljan att ta på sig partiledarskapet har blivit ett märkligt karaktärsdrag hos Socialdemokraterna. Det som i andra partier ses som ett åtråvärt privilegium och som ger upphov till bittra maktstrider, tycks för sossarna hamna i samma klass som att få frågan om man kan tänka sig att tömma 125 latrintunnor efter en festivalhelg. Till slut ställer den som är minst äckelmagad upp och tar en för laget.

Sosseeliten tycks verkligen sky partiordförandeskapet som pesten - något som borde vara föremål för en del oro för alla socialdemokrater med ambitioner som sträcker sig över 30-procentsträsket. Att valberedningen återigen tvingats ta vad de får och lappa ihop en kompromisslösning måste såklart inte betyda att domdagsklockorna ringer för S. Men att Sveriges största politiska parti har en så tanig kandidatpool att de saknar andra möjligheter än att "nöja sig", kan å andra sidan inte direkt ses som ett guldläge.

Rumour has it...

Berits valberedning är segare på att spotta ur sig en partiledarkandidat än Ibrahim Baylan är på att inse när det är dags att lämna en förbrukad post. Samtidigt läcker partiledarjuryn ymnigt som ett såll. Paggan säger nej, Damberg är för moderat och Östros/Österberg saknar det riktigt breda stödet. Kvar är killen med den förvuxna moppemuschen - Håkan Juholt.

Håkan är riksdagsledamot sedan 1994, har ett förflutet som biträdande partisekreterare och är numera ordförande för försvarsutskottet. Samtidigt är han föga lastgammal (48), har ögonbryn som borde göra Helmut Kohl grön av avund och är lite sådär lagom mys-sossig. Man kan nog lugnt sätta en och annan slant på att Holtis fått ett erbjudande som man visserligen kan säga nej till, men som jag gissar att han i alla fall överväger.

/Spekulations-politruken

Feministisk perspektivlöshet

Idag är det Internationella kvinnodagen och eftersom jag är kvinna, klappar jag mig givetvis på axeln och säger grattis till den där extra x-kromosomen. Traditionellt sett är inte kvennodan en sån där härlig kommersdag (som typ mors dag eller en födelsedag) då man får håva in presenter och vältra sig i kapitalismens blomstring. Materialist som jag är beklagar jag givetvis detta, men man kan ju inte få allt. Min önskan för kvinnodagen blir istället av politisk art - nämligen att få en höjning av den feministiska debatt som fortfarande till större delen förs på männens planhalva.

Oavsett om det är kvotering, könsroller eller kvinnligheten som socialt kontra biologiskt fenomen som diskuteras, används nästan alltid kvinnan som ett slags motsatsbegrepp till mannen. Binära oppositioner kallas det på pretto-genusspråk. Kvinnor definieras fortfarande i termer av hur lika eller olika de är i förhållande till män. Så är även fallet när det kommer till vilka parametrar som används för att mäta jämställdhet.

Ett populärt sätt att kontrollera temperaturen på jämställdheten i ett land är att se till hur väl kvinnor matchar män på arbetsmarknaden. Andelen kvinnliga styrelseledamöter i svenska börsbolag är omkring 20 %, fick vi bland annat veta i morgonens SVT-nyhetssändning. Inte alldeles oväntat hade därför SVT valt att bjuda in två gäster för att debattera kvoteringens vara eller icke-vara.

Principen bakom kvotering är ungefär densamma som när president Lyndon B. Johnson introducerade Affirmative Action-policies i 1960-talets USA - dvs, bryta upp solida, manliga, vita nätverk för att få fart på mångfalden i styrelser och politiska församlingar. Säkerligen ligger det också en hel del i detta, på så sätt att män i vissa fall är mer benägna att anställa män, vilket i så fall skapar en reproduktiv ond cirkel. Men det är egentligen inte det som är mitt problem med vare sig börsbolagskvotering eller statlig reglering av hur föräldraförsäkringen används.

Det som irriterar mig är snarare att hela tanken som underbygger kvoteringsprincipen är en föreställning om att kvinnor alltid vill ha och bör sträva efter det som män traditionellt sett alltid eftersträvat: makt, pengar och inflytande.

Jag kan - lika lite som någon annan - omöjligt säga om det faktum att 80 % av föräldraledigheten används av kvinnorna, är ett resultat av inlärda sociala mönster eller om det faktiskt finns en biologisk tendens bland könen att dra åt det ena eller det andra hållet. Men det går ändå att konstatera att det finns personer som tror sig vara så bergsäkra på att kvinnor i sina könsdesillusionerade tillstånd egentligen skulle vilja jobba lite mer och ägna lite mindre tid åt kidsen, att de är villiga att lagstifta om saken. Och att om vi bara lyckades undanröja alla hinder, så skulle alla företagsledningar till hälften utgöras av kvinnor.

Kanske är det så att könet inte alls är avgörande för hur mycket vi trånar efter chefsskap, toppositioner och makt. Och att anledningen till den sneda fördelningen är en svårgenomtränglig arbetsmarknad och alltför djupt rotade könsbetingade mönster. Men det kan i mina ögon lika gärna vara så att kvinnor i gemen eftersträvar något annat och att de jämlika resultat som kvoteringsivrarna vill nå, inte är något annat än att påtvinga kvinnorna en manlig norm. Troligen får vi aldrig veta vilket.

Men poängen är att en sann, modern feministisk debatt borde ha ett mer mångsidigt perspektiv än idag. En sådan debatt borde även ta in i dagsläget alltför sällsynta synviklar som att det kanske är ok med olikheter eller att det rent av är män som har lite att lära av kvinnor. För visst är det väl ändå kvinnorna som ska "ta för sig mer" i lönesamtalen, högstadietjejerna som ska ta mer plats i klassrummen, bloggbrudarna som borde skämmas över att de skriver om smink, kläder och andra brudigheter, de kvinnliga styrelseproffsen som ska bli fler och småflickorna som till varje pris ska hållas undan från dockor och allt som är rosa?