Valrörelsens roligaste

Haha - någon hos Sverigedemokraterna har en underbart självironisk humor!

Någon annan förklaring till SD:s valfilm kan helt enkelt inte finnas. En liten späd och skakig tant som släpar sig fram i rullator, samtidigt som hon jagas av en hord av burkaklädda morsor som kör formel1-race med sina barnvagnar.

Japp, där satte SD verkligen tummen på de värsta mardrömmarna som håller oss etniskt jättesvenska svenskar vakna av skräck om nätterna. Sjukt kul!

Ohlyrens eller överens?

Så här i valtider nalkas det för partiledarutfrågningarna och debatterna i TV. Igår var det SVT som rullade igång sina traditionsenliga grillningar av partiledarna. Först ut var Mona Sahlin som frågades ut under en timme.

När hon inte snäste av Anna Hedenmo likt en hormonstinn tonårspubbis till sina päron, var Måna faktiskt stundtals ganska giftig och rapp. Lite tillbaka till sitt forna pre-Toblerone-jag. Men vad som kanske imponerade mest var Sahlins förmåga att odla myten om sig själv som den starka oppositionsledaren. På frågor om oenigheten i det rödgröna blocket samt hennes egen sviktande ledarroll svarade Måna kort och gott: "Jag leder det rödgröna samarbetet, och vi är helt överens".

Något paradoxalt blev det därför när dagens tidningar dominerades av rubriker om att oppositionen nu uppenbarligen är överens om att lämna Afghanistan. Därmed rök också ytterligare ett område för Såssarna, där Sahlinskan fått ge vika för Ohly och miljömupparna.

Månas verklighetsfrånvända illustration av det egna ledarskapet blir därför inte mer än en slags omvänd projicering. Vad Freud skulle ha att säga om detta kan vi bara spekulera i. Men den som önskar fyra år av S-politik lär löpa viss risk att köpa en och annan vänsterpartistisk gris i säcken

Valfläsket brinner

Med dryga tre veckor kvar till valet har opinonsläget aldrig varit så jämnt, sägs det. Alliansen har ett litet försprång mot de rödgröna, men det är så fjuttigt att det knappt är statistiskt signifikant, menar dom-som-vet. Att läget ser ut som det gör borde dock knappast förvåna någon. För medan det sällan skådats ett så öppet upplopp i en svensk valrörelse, har likformigheten bland partierna heller aldrig varit mer påtaglig.

Det är svårt att idag hitta något parti som inte vill strössla pengar över penschisarna, ha "ordning och reda i ekonomin", värna om välfärden (alternativt den mystiska moderata välfärdskärnan), satsa mot ungdomsarbetslösheten eller bevara jobbskatteavdraget. Vissa partier sträcker sig t o m så långt att de numera är för de frågor som de egentligen är emot. Såssarnas inbitna motstånd till RUT där de i själva verket visade sig vara smyg-rutisar i butlerförklädnad, är paradexemplet på detta. Samtidigt gör Moderaterna allt de kan för att verka så sossiga de bara kan med Reinfeldt i spetsen - ivrig att framstå som den trygge, erlanderske folkhemsfadern.

Hela det politiska etablissemanget tycks ha hamnat i en homogen gråzon. När en valvinst verkar hänga på decimaler, handlar det mesta om att köpslå om väljarnas gunst genom att kopiera varandras löften rakt av. Valrörelsen har på så sätt kommit att likna en enda stor Hötorgsmarknad där överbuden flyger i luften över huvudena på de allt mer förvirrade väljarna.

Valfläsk hör valrörelsen till. Men när partierna fegar ur och bildar en politisk von Trappfamilj, börjar fläsket kännas lite härsket. Allt åt alla är mottot. Alla som tror att denna devis har en giltighetstid efter 19 september räcker upp en hand.

Statistical failure

Näste man till rakning i följetongen "nu är jag stursk och tar debatten med SD" blev FI:s talesperson och Politrukens egen darling - Gudrun Schyman - som gick head-to-head med Jimmie Åkesson i gårdagens Agenda. Smart drag av FI, vars opinonssiffror alltjämt ligger på samma våglängd som medeltemperaturen i Novosibirsk. Klyftigt också av Jimmie och hans crew, som behöver varje liten promille de kan få i jakten på riksdagsspärren.

Temat för debatten var tänkt att kretsa kring det ökade antalet anmälda våldtäkter i Sverige. Problemet var bara att kombatanterna inte riktigt kunde enas om vad som skulle debatteras. Gudrun ville prata genusstrukturer, medan Jimpan ville prata immigranter. Gudrun fick emellertid in en och annan känga mot den föga genusbeläste Jimmie, som blev så ivrig att få till en comeback att han körde över programledaren.

Resultatet blev med andra ord ungefär lika rörigt som en syd-uzbeckisk riksdag under belägring.

Men faktum är att det kan konstateras att t o m Gudrun Schyman kan sälla sig till gänget etablerade politiker som torskat i en debatt mot Jimmie Å. Helt i onödan enligt min mening, eftersom det går att sticka hål på SD-argumentationen lätt som en plätt, bara man vågar ta i den illa beryktade integrationsfrågan.

Svennedemokraterna använder som bekant invandrares "överrepresentation" inom vissa brottskategorier - däribland våldtäkt - som argument mot invandring. Sedan förra året har man dock tvingats backa från påståendet att muslimer begår fler våldtäkter än andra religiösa grupper, eftersom ingen hittills kunnat påvisa existensen av en svensk myndighet som för statistik över brottslingars religiösa tillhörighet.

Däremot struntar Åkersorken&co fortfarande konsekvent i att nämna att det rör sig om den procentuella - inte den totala - andelen brottslingar. Liksom det i sammanhanget mest relevanta faktumet att personer av utländsk härkomst i större utsträckning än svenskar befinner sig i en marginaliserad och socialt utsatt position i samhället. And as we all know: "socialgrupp tre" är ofta mer synliga i brottsstatistiken jämfört med resten av befolkningen.

Att säga att invandrare per definition är mer brottsbenägna är alltså ungefär lika statistiskt genialiskt som att säga att alla män är talibaner. Om invandrare är överrepresenterade inom vissa brottskategorier är detta ett integrationsproblem - inte ett immigrationsproblem.

Att knäcka Jimmie och hans Sverigedemokrater skulle kunna vara så enkelt som att erkänna att integrationen av invandrare i Sverige har misslyckats på flera punkter. Man har inte lyckats fullt ut att ge varken första eller andra generationens invandrare verkligt lika möjligheter att få ett bra liv. Detta beror säkert på en mängd olika faktorer. En av dem är bristande språkligt stöd, där Svenska För Invandrare (SFI) måste utgöra det största paradfiaskot. En annan faktor är att människor bosatt sig i områden där det helt enkelt inte finns jobb. Osv osv.

Hur som, så lär Sverigedemokraterna leta sig in i riksdagen fortare än kvickt om ingen hittar ett nytt grepp. Som det ser ut idag på den integrationspolitiska kartan finns FP som skjuter ut ett och annat obegripligt populistutspel. Resten av partierna har moralpanik. Och sen "vi-som-inte-gick-ut-högstadiet-och-tycker-att-det-är-blattarnas-fel-att-livet-e-skit". Det börjar bli rätt långtråkigt...

bilden är från valaffisch.se

Maria och lantisarna

Veckans valaffisch, Copyright Politruken

Björklund vs. kulturelitisterna

Kulturvänstern förnekar sig icke. Jan Björklunds utspel om att införa elitklasser för särskilt duktiga elever i grundskolan möttes av en strid ström förutsägbara förfasanden från allsköns vänsterläger. Under veckan som gått har de turats om att förkasta detta skändliga förslag som skiljer de små pluggisagnarna från det medelmåttiga vetet.

"Jag känner avsky inför Jan Björklunds uttalande(...)", skriver signaturen "pensionerad lärare" i lill-pravda a k a Arbetarbladet. "Så många av våra far- och morföräldrar som kämpade för alla barns lika rätt till god utbildning(...)" fortsätter samme skribent och avslutar med att poängtera att han/hon minsann definitivt inte ska rösta på Björkis eller FP.

Att alla barn ska ha rätt till en god utbildning, skriver nog de flesta under på. Den stora frågan är dock om det kan klassas som god utbildning när en understimulerad elev får rulla tummarna på lektionerna, eftersom klasskamraterna ligger fyra steg efter i matten eller svenskan eller vad det nu kan vara.

Det är troligtvis lika givande för en matematiskt begåvad unge som redan löser andragradsekvationer att räkna bråktal, som det är för ett musikaliskt barn att sitta på musiklektion med 25 andra halvt tondöva och ointresserade kids. Skillnaden är bara att det sedan länge finns musikskolor från 10 års ålder att söka till. Matteklasser eller naturvetenskapsklasser på grundskolenivå lyser däremot med sin frånvaro.

Det finns drama- och litteraturklasser, dansklasser, musikklasser och bild- och formklasser som går att söka till från och med mellanstadiet. Konstigt nog höjs inga moralpaniska röster när det gäller kulturelitistiska klasser, trots att dessa sållar ut elever på löpande band genom mönstring och intagningsprov.

Nope, vänstern drar sig inte för att lyfta fram eliten. Larsa Ohly sträckte sig som bekant i ett uttalande t o m så långt att han erkände att han kan tänka sig att införa skattelättnader för fotbollsspelare. Detta för att lyfta kvaliteten på idrotten och bibehålla konkurenskraftiga löner åt spelarna.

Så budskapet är givet: premiera gärna eliten. Men det ska vara rätt sorts elit. För resten av oss gäller devisen - om inte alla kan vara bäst, ska alla vara lika dåliga.
Var är Göran performancevrålet Hägglund när man som bäst behöver honom??

Stockholmspolitik à la Såssarna.

"När ska vi stockholmare få tid att skratta och älska?!", utbrister de barmhärtiga Stockholmssamariterna Carin Jämtin och Ilija Batljan på DN Debatt idag. Lösningen för denna depraverade stad är inte - som man skulle kunna tro - en såsseomsvängning i RUT-frågan. Debattörerna föreslår istället skattesubventionerad kemtvätt, butlers och handlingsservice i Stockholms tunnelbana.

Ah, what a bliss! Den RUT-berövade småbarnsföräldern som under ett potentiellt rödgrönt styre förvisso får ta SMS-lån för att ha råd med städhjälp 2 gånger i månaden, kan med detta strålande förslag åtminstone trösta sig med att få kaffet serverat av en skattefinansierad butler på väg till jobbet varje morgon.
Jag tror dom har det nu...

Veckans sista...

Såssarna har i skenheligt pacifistisk anda deklarerat att de vill att årets valrörelse ska vara fri från smutskastning. Klyftigt då att låta satellitorganisationen LO med Lill-Mao a k a Wanja "Det är ett hån mot demokratin"* Lundby-Wedin i spetsen, fixa biffen.

Att S förlorade makten 2006 bland annat för att folket var trötta på dels Göran P:s buffel-image, men kanske framförallt just denna typ av såssetotalitära fenomen, tycks vara ett faktum som är som bortblåst från den socialdemokratiska näthinnan. Minnet är kort ibland...



* Citat från Wanja om Ericssonchefen Carl-Henric Svanbergs uttalande om att det vore bra med ett maktskifte i Sverige.
Kuriosa: Wanja Lundby-Wedin deklarerade efter Alliansens valseger 2006 att hon skulle göra allt hon kunde för att göra det så svårt som möjligt för regeringen att införa sina planerade reformer.

Säg vem som bittrast i landstinget är?

Sedan en tid tillbaka kan den som besöker en McDonalds-restaurang i landet få ett brickunderlägg som pryds mrs Sjukvård herself, a k a Filippa Reinfeldt. På underläggen kan man läsa om hur Donken som första restaurang blivit certifierad av Astma- och Allergiförbundets kampanj "Tryggare Mat".

Kampanjen, som syftar till att ge utförlig information om matens innehåll, är tänkt att bidra till att minimera riskerna för uteätande allergiker. I egenskap av moderat talesperson i sjukvårdsfrågor samt päron till allergiska barn, utgjuter sig Fillan följaktligen på McD-underläggen över det fantastiskt och fullkomligt formidabla i burgarkedjans certifiering.

Oskyldig ömsesidig PR kan tyckas. Men, som sig bör när statsministerhustrun tillika sjukvårdslandstingsrådet gör något medialt, var oppositionen i Stockholmslandstinget inte sena att hugga på detta guldläge:

"Det är stötande att på detta sätt samarbeta med snabbmatsindustrin, samtidigt som man säger sig vilja verka för hälsofrämjande i Stockholms läns landsting.!", utbrast genast oppositionslandstingsrådet Raymond Wigg (MP) som drabbats av akut (mat-)moralpanik. Det dramatiska uttalandet gjordes i ett pressmeddelande, som föga förvånande möttes av en strid ström av surt-sa-räven-kommentarer.

Och det är väl bara att stämma in. Börja grina liksom, Raymond. Varför så bitter? Det finns med all säkerhet fortfarande vakanser för brickunderläggsmodeller åt både Burgarkungen, Max och Sibylla. Kedjor som säkert trånar efter att någon som Raymond kan tänkas pryda deras underlägg med sin fryntliga nuna.

I den händelse Raymonds brickunderläggsdröm besannas, lovar jag dessutom dyrt och heligt å mina och mina politrukkollegors vägnar att inte förfasas över landstingspolitikerns stöd åt en snabbmatskedja. Happy Meal can ju nowadays som bekant beställas enligt tallriksmodellen...

Politruken goes Donald Draper

Att göra egna valaffischer är kul. Här är mitt eget bidrag till Månas personvalskampanj. Enkelt och snärtigt budskap om jag får säga det själv. Jag väntar mig ett samtal från Baylan när som helst nu...

Näe..alltså jag måste hem och mata katten

Dåliga ursäkter i stundens hetta. We've all been there. Även Karlsborgs kommuns centerpartistiske kommunalråd, Kjell Sjölund uppenbarligen.

I ett nyhetsinslag igår rapporterade SVT om den sneda fördelningen när det gäller mottagandet av flyktingar bland Sveriges kommuner. Kommuner som Sorsele och Södertälje har under de senaste fem åren tagit emot en jämn ström av asylsökande, medan Vellinge, Askersund och Lekeberg når bottenplaceringar. Sämst i klassen var den västgötska kommunen Karslborg, som mellan 2005 och 2010 inte tagit emot en enda flykting.

På frågan vad denna blygsamma ickesiffra kommer sig av, svarade Kjell Sjölund att motivet handlade om att Karlsborg, i egenskap av militärort, utgör en potentiell traumatisk trigger för eventuella krigsflyktingar. Kommunen tycker således att det är bättre för alla parter om flyktingarna skyddas mot bullret och smällandet och säger därmed nej till alla - krigsflyktingar och icke-krigsflyktingar.

Ja du Kjelle. Det är inte lätt när man blir tagen på sängen av snask-suktande journalister. Resonemanget förefaller naturligtvis klockrent. Buller och smäll kan vara både störande och traumatiskt. Bättre då att mota iväg flyktingarna till Rosengård - där är det som bekant både lugnt, stillsamt och garanterat bullerfritt.

Vaska skattepengar...

valaffisch.se

Sossar är vi allihopa

Snart är det val. Med valrörelsen kommer också de traditionsenliga valkickofferna och valkonventen som varje etablerat parti brukar ordna i valtider. Dessa sker uteslutande i gemenskapens tecken, med allsång av partidängor, skanderande av politiska budskap, uppladdning och allmänt pepp. Kort sagt: valkonventen är den socialistfolkliga samhörighetens högsäsong.

Med andra ord är det föga förvånande när man ser såssar gunga hand i hand till tonerna av Internationalen. Eller när betongkommunisterna jazzar loss till "Knutna nävar". Något motsägelsefullt blir det däremot när diverse Allianspartier stämmer in i samma kollektivistiska anda.

På vilken borgerlig kick-off eller konvent som helst, handlar det mesta om hur Partiet ska verka för att uppnå (social-)liberalismens nirvana. I dagarna två (eller tre) sjungs individualismens lov och vikten av den fria människan. Paradoxalt är därför bara förnamnet, när samma liberalmaniska deltagare senare dansar runt och sjunger i partistisk yra, dyrkandes Führ..förlåt, partiledaren, på ett sätt som påminner om de personkulter som återfinns i diverse totatlitära stater. Det ska skålas för partiledaren, kramas med partiledaren, göras filmer med partiledaren och sjunga om den aldrig döende kärleken till partiledaren. Gemensamt och tillsammans.

Arrangemangen ter sig på så sätt som kollektivistiska orgier, där väckelsemöten bleknar i jämförelse. Den utomstående vet liksom inte riktigt om man bör ropa Halleluja eller Hell Caesar. Och inte heller var den oberoende fria individen, som det nyss vurmades för, tog vägen.

Nåväl, ingen har väl hittills vunnit ett val på egen hand. Och kanske är det just denna typ av vulgo-socialism som krävs för att uppnå resultat. Kanske är den oinvigde individualisten blott en avundsjuk åskådare som längtansfullt beskådar sekteuforin. Eller kanske är det så att de, när allt kommer omkring, är såssar allihopa.

Burkbarriärer

Jan Björklund meddelar idag att hans Folkparti vill totalförbjuda burka på både elever och lärare i svenska skolor och högskolor. "Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra.", säger Björken till Ekot.
Ett lite småtråkigt besked för landets alla synskadade barn kan tyckas, vars skolgång därmed tappade all betydelse...

Pride-pressens pina

Politrukbloggen är tillbaka efter en tids mer eller mindre välförtjänt semester. Det må ha varit stiltje på inläggssidan, men icke desto mindre har sommartorkan bjudit på diverse saftiga ämnen att ondgöra sig över.

Förra veckan gick i gaystolthetens tecken och det bjöds på sedvanliga debatter, parader och allehanda regnbågsfärgade jippon. Prideveckan - som går av stapeln i augusti varje år -är naturligtvis också den perfekta arenan för det politiska etablissemanget att plocka valpoäng på. På senare år har dock evenemanget kommit att utvecklas till en studie på temat "exakt hur långt kan man få politiker att sträcka sig för lite pk-pr?". Och svaret är: precis hur långt som helst.

Vad sägs exempelvis om förslag om könsneutrala toaletter och att införa ett särskilt HBT-borgarråd? Eller statsråd i catwomandräkt och riksdagsledamöter i rödglittrig stass? Tätt följda av den ena politiska broilern efter den andra - allihop ivrigt viftandes med regnbågsflaggor iförda t-shirts med jag-e-så-jäkla-okej-med-gay-tryck. Alla vill synas som den som är mest HBT-vurmande och mest gay. Helst mer gay än gaysen själva.
Alla utom Göran Hägglund, det vill säga.

Häggis lyckades nämligen ytterligare befästa sin position på RFSL:s shitlist genom att tacka nej till den årliga partiledardebatten under Pride. Debatten tycks - till skillnad från debatter i alla andra typer av forum - vara av strikt obligatorisk art och Hägglund fick försvara sig via sin pressekreterare både en och två gånger. Skadan var dock redan skedd. RFSL deklarerade genast att föreningen inte trodde på bortförklaringarna från lilla Göran, som likt en skolkande 7-åring fick duktigt med smäll på fingrarna från läderpiskan.

När det kommer till HBT-frågor tycks de PR-tröstande politikerna, RFSL och Pridearrangörerna leva i en slags hets-symbios som når sin kulmen under Prideveckan. Den som inte infinner sig på arrangemangen när Das Pride und Der RFSL kallar har inte fullgjort sin plikt och hängs därför ut som gay-fientliga syndare. Eller med en symbolisk tom stol som i fallet med Hägglund. Lite "dom som inte är med oss är emot oss" à la George Bush anno 2001.

HBT-rättigheter är viktiga. Lika viktiga är rättigheterna för allsköns etniska grupper, barn, religiösa samfund etc. etc. Liksom dessa förtjänar HBT-frågorna mer seriositet än vad Prideveckans tvångsmässiga politiska vem-är-mest-gayfriendly-tävling erbjuder.

Så länge politiska partier konkurrerar med varandra i det ena mer bisarra förslaget efter det andra, kommer Prideveckan att fortsätta vara en kamp om vem som kan skrika regnbåge högst. Men i ärlighetens namn: why bother? Den tävlingen är nämligen, som vi alla vet, redan avgjord. Hur mycket det än viftas med fjäderboarna och fladdras med lösögonfransarna, kan ingen någonsin slå Månas legendariska upphångling av RFSL:s vice ordförande förra året. Touché.