När fan blir gammal...

...så blir han lite feg och skyller ifrån sig på någon annan. Särskilt effektivt när syndabocken - som i detta fall - råkar vara död.

PR-effekten som uteblev

Läste idag att den österrikiska staden Amstetten - mest känd för att ha varit hemvist åt den notoriske Josef Fritzl - beslutat att upphäva Adolf Hitlers hedersmedborgarskap. Beslutet föregicks av en het debatt, där det högerpopulistiska partiet FPÖ motsatte sig förslaget med motiveringen att en persons medborgarskap per definition upphävs när vederbörande trillar av pinn.

Man kan ju ha viss förståelse för detta lätt desperata försök från den politiska ledningen i Amstetten att höja stadens i botten körda anseende. Att öka turistströmmarna till Josef Fritzl-town måste ju vara ungefär lika lätt som att locka folk till ett beachparty i Novosibirsk i februari. Men även om tanken var god, kan man ändå inte låta bli att undra hur tusan det kan ha tagit 66 år för Amstetten att inse att det kanske kan vara dags att dra in hedersmedborgarskapet från en av världshistoriens mest ökända figurer. På något sätt känns det därför som att detta lilla pr-trick inte riktigt kommer att slå igenom.

Turistbyrån i Amstetten kan nog räkna med långledigt den här sommaren också...

Veckans pubbis v. 21

Veckans pubbisutmärkelse går till YouTube-trubaduren Jonas, som med själ och hjärta lever ut sina testosterongenererade aggressioner mot Anders Borg, borgarsvinen och Janne B:s stackars gudsförgätna glugg. Notera särskilt slutet då sångaren går in en slags tungtalande socialistisk extas till bilderna av Håkan Juholts mustasch och ett manipulerat stapeldiagram. Mycket underhållande!

Ex-bloggare

Veckans pubbis

Lars von Trier har blivit bannlyst från festivalen i Cannes rapporterar media idag. Anledningen är att von Trier dragit några mindre genomtänkta nazistskämt under en presskonferens, där han bland annat sagt sig förstå Hitler och beundra Albert Speer. Som att trycka på en knapp gick filmvärlden givetvis i taket. Till följd av detta formidabla sumohopp i klaveret höll filmfestivalens styrelse igår ett extrainsatt möte, där man alltså beslutade att förklara Lars von Trier persona non grata i Cannes från och med nu.

Ok, vissa saker är mindre strategiska att skämta om än andra. Men kom igen - hur kan någon låta sig provoceras av en person som så uppenbart försöker testa gränserna på ett sätt som är värdigt en tvättäkta tonårsrebell?

I detta nu går det förmodligen omkring ungefär hundra miljoner fjortonåringar som försöker dra åt sig uppmärksamhet på samma osofistikerade sätt som Lars von Trier (illustreras bl a av bilden ovan). Men festivalstyrelsen och media lyckas ändå gå rakt in den planerade fällan. Och tur är väl det. Den dag folk börjar rycka på axlarna lär det bli en och annan von Trier/såpastjärna/bloggare som går in i väggen...

Förnuft eller känsla

Omvalet i Västra Götaland och Örebro blev lite av ett fiasko i termer av valdeltagande. Endast 43,1 % av den röstberättigade befolkningen i Västra Götaland orkade släpa sig till valurnorna i söndags, vilket står i stark kontrast till de dryga 80 % som röstade i september.

Ur ett legitimitetsperspektiv är det naturligtvis en besvikelse. Men den astronomiska soffliggarfrekvensen är föga förvånande. Landstingsvalet är sedan länge klassat som "det glömda valet" - den tredje valsedeln som väljaren trycker ner i kuvertet av slentrian och pliktskyldighet, typ. Att en omtagning av ett val som så få tycks ta notis av och där medierapporteringen minst sagt varit sval, inte framstått som särskilt hot stuff borde därför inte komma som en chock.

Vad som däremot kan framstå som lite paradoxalt är varför landstingsvalet bortprioriteras, trots att sjukvård är den fråga som - näst efter jobben - väljarna i en SIFO-undersökning från förra året ansåg vara absolut viktigast för dem i valet 2010.

Självklart skulle man kunna dra slutsatsen att gemene man tror att sjukvården sköts av staten eller kommunen. Men det tycks inte vara fallet. Enligt exempelvis en undersökning från Stockholms läns landsting, visste över 85 % av de tillfrågade att landstingen har huvudansvaret för vården.

Svaret bottnar förmodligen istället i det faktum som visserligen inte är en hemlighet för någon, men som alla politiker ändå helst vill undvika att kännas vid. Nämligen att det ofta finns ett stort glapp mellan vad väljaren anser borde ligga till grund för partival och vad som faktiskt får oss att rösta på ett visst parti.

För den krassa sanningen är ju att det inte spelar någon större roll hur mycket partiet x än försöker förklara allt bra de gjort, så länge partiet y - oförtjänt eller ej -framstår som trovärdigare, modernare och lyckas förmedla en allmänt soft känsla. Det är ungefär lika tröstlöst som för ägarna av Vademecum att få folk att förstå att det är samma gegga i deras tandkrämstuber som Colgates - konsumenterna betalar ändå gladeligen 10 spänn mer för en Colgatetub.

Nu är inte politik lika konkret som tandkräm. Men sanningen är att den breda massan har lika lite tid att lusläsa partiprogram och årsredovisningar som innehållsföreteckningen på baksidan av en tandkrämsförpackning. Utmaningen är såklart därför paketeringen. Att klämma in så mycket information man bara kan i en partilogga eller varumärke, som gör att man automatiskt tänker "vita tänder", "sjukvård" eller "regeringsduglig". Ett förnuftsvidrigt sätt att välja måhända. Men ärligt talat - vilken regering skulle palla med ett land av 9 miljoner politiska nördar?

Verkligast vinner

DN rapporterar att kungen och Silvia gjort ett antal skeptiska uttalanden beträffande verklighetsförankringen bland svenska deckaralster under ett statsbesök i Polen nyligen. Anledningen till kungaparets betänkligheter är att de enligt utsago anser att den världsbild svenska deckarförfattare målar upp i sina romaner, med tillhörande kallblodiga mord och allmän brutalitet, inte stämmer med deras egen. Således sågas såväl Millennium-trilogins som Sjöwall-Wahlöö och Mankell-böckernas Sverigeskildringar längs med fotknölarna av monark-duon.

"(...)ni måste förstå att svenska krimböcker är produkt av ren fantasi”, sa bland annat drottningen vädjande till studenterna vid en högskola i Warszawa.

Detta till synes oförargliga utspel hade kunnat avfärdas som ett litet släng av kunglighetens diskreta charm. Men kungaparets uttalande lyckades reta upp brottmåladvokaten, tillika ordföranden för republikanska föreningen, Peter Althin (Kd) ordentligt:

”De skulle bara behöva öppna fönstret och titta ut från sitt torn, Det [om kriminaliteten] finns där ute – inte överallt och hela tiden – men likväl finns det"

Man får väl ge Peter Althin rätt - även om det inte springer omkring en massa pyromaniska 10-åriga tjejer som tänder eld på sina tungt kriminella fäder överallt. Men lika mycket som kungen och tyskan skulle behöva kika ut från Drottningholms tinnar och torn, skulle det säkert inte skada om pöbeln då och då fick en och annan reality-check från hovet.

Bara för att gemene svenne-banan aldrig träffat en kaffeflicka och förmodligen aldrig kommer göra det heller, betyder det inte att de inte finns. Således kunde kanske ett och annat studiebesök hos Noppes eller lite myshäng med Maddis i Troppan vara på sin plats för kreti och pleti. Det finns ju onekligen dem som anser att tiaror, kaffeflickor och slutna gubbsällskap är produkter av ren rojalistisk fantasi. That oughtta shut them up...

Gratisreklam

Gothia Towers satsar på det gamla härliga "trycka-på-daterade-könsstereotypa-uppfattningar"-reklamkonceptet i sin senaste annonskampanj. Funkar alltid. När folk inte uppskattar humorn finns det nämligen alltid någon reklamombudsman eller etiskt råd som kan rycka in och göra reklamen känd snabbare än DO kan säga "kränkt!".

Det är vad vi kallar sjukt smart PR.

Vems...?

Jobbar man på en politisk arbetsplats och hittar koppar som denna i fikarummet, undrar man ju naturligtvis vem den kan tänkas tillhöra. Antalet potentiella ägare är otaliga...

Gaypride KD-style

Efter åratal av bojkott har nu Kristdemokraterna beslutat att slutligen uppfylla den allmänna regnbågsplikten och ställa upp med ett eget tält på årets Pridefestival. Det är distriktsstyrelsen i Stockholm som har fattat beslutet och förhoppningen är att bilden av KD som ett HBT-frånvänt parti ska ändras, enligt distriktsordföranden Caroline Szyber.

Att delta i Pride är ju lite av ett obligatorium för politiska partier som är måna om sin överlevnad. På så sätt är beslutet ett både smart och strategiskt val av KD, som för tillfället kämpar för att hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Man kan såklart tycka att det är i senaste laget som KD:sarna hoppar på pridetåget. Men oavsett vad man anser om deras HBT-politik, har den kristdemokratiska frånvaron kanske inte varit alldeles obefogad.

Att leva upp till adekvat pridestatus innebär - lite krasst uttryckt - att köpa hela RFSL-agendan med både homoadoption och kyrkliga bröllop. Den som uttrycker tveksamhet kring frågorna kan alltså räkna med att bli lite paria i regnbågssammanhang. Om man spekulerar fritt kan man kan förmoda att detta kan ha varit anledningen exempelvis till att Göran Hägglund bojkottade partiledardebatten under förra årets Pridevecka. Då hängdes Häggis ut som en HBT-fientlig syndare med en symbolisk tom stol på klassiskt "dom som inte är med oss är emot"-manér.

Jag har tidigare bloggat om att Pride-festivalen stundtals urartar till en hetsig tävling mellan partierna på temat "vem är mest ok med gay". Förslag på HBT-borgarråd och könsneutrala toaletter från ett onämnbart parti vittnade bland annat om detta under förra sommarens Pride. Även om KD aldrig kommer att komma i närheten av denna populistkaliber, är lite konservatist-hbt:are kanske just precis vad som behövs för att bredda Pride-spektrat och ge den politiska delen den seriositet den förtjänar. After all, så ska ju Pride -åtminstone enligt den egen värdegrunden - vara ett öppet forum som "rymmer många olika röster". Vem vet, en vacker dag får vi kanske se Jimmie Å. hångla loss med Häggis. Den som lever får se...

Ingen alfahanne, honey

Eftersom synen om "riktiga män" - av den här debattören definierat i termer av såna som inte är "mjuka mesar" och "som bär ögonskugga till rosa byxor" - uppenbarligen ännu florerar fritt, känner man att jämställdhetsutvecklingen regredierat både ett och fem decennier. Kommer helt osökt att tänka på den här gamla Snook-låten:

Upp till kamp för helgdagsmångfalden!

Carin Jämtin tycker att muslimerna ska få en egen röd dag i almanackan, meddelade hon i sitt första maj-tal på söndagen. Sverige är ett heterogent land med massor av muslimer, ansåg Carin och föreslog högtiden Eid al-fitr (typ muslimernas julafton) som lämplig nationell helgdag.

Nu ska man ju inte vara besser, men 5 % av Sveriges befolkning utgörs trots allt av finnar, så i den multikulturella konsekvensens namn borde ju såssarna även propagera för att Finlands nationaldag blir en allmän helgdag. Men hur som helst så måste man ändå medge att Carin Jämtins helgdagsutspel är en riktigt smart manöver för att förleda uppmärksamheten från första majledighetens bristande existensberättigande.

Socialdemokraterna gjorde i höstas sitt sämsta val sedan 1911 och är numera endast med en hårfin marginal riksdagens största parti. Arbetarrörelsen har en väletablerad otrohetsaffär med Alliansen och sedan några år springer det omkring en massa moderater och kallar sig Sveriges nya arbetarparti. Till råga på detta inföll första maj i år förrädiskt nog på en söndag, till alla valborgsslitnas förtret.

Sossarna är naturligtvis inte dummare än att de inser att legitimiteten för en fortsatt rödmarkerad första maj börjar bli ganska urholkad. Och eftersom de varit med förr, vet de också att anfall alltid är bästa försvar:

"Eftersom Sverige är heterogent borde helgdagarna faktiskt spegla någon slags känsla av att vi är olika. Det gör de inte i dag."

Precis, Carin. Vi är ju faktiskt alla olika - röda, blå, gröna och en och annan brun. Faktum är att politiken är mer heterogen än någonsin nu när bara knappt 30 % av den röstberättigade befolkningen räknar sig som regelrätta såssar (plus några promille syndikalister). Ändå är almanackan sorgligt likriktad. Alltså vore det inte på något sätt fel att haka på Jämtins lovvärda intiativ och låta exempelvis trettondagen eller någon perifer annandag falla offer till förmån för en högborgerlighetens helgdag. Förslagsvis i samband med hummerpremiären eller varför inte Stockholmsveckan?. Låt mångfalden spira!

Nya tuffa Aftonbladet

Partiets egen tidning testar gränserna för vad man kan skriva utan att anklagas för hyckleri...

US Intelligence...

Nästan tio år efter 9/11-attackerna har amerikanska säkerhetsstyrkor slutligen lyckats sänka Al Qaeda-ledaren Usama bin Ladin. En stolt president Obama höll i natt ett tal till nationen där han bröstade upp sig som GI Joe och tusentals människor samlades vid Ground Zero för att fira oskadliggörandet av den notoriske terroristledaren.

Obama har självfallet all anledning att vara nöjd. Likvidering av USA-fientliga bad guys är ju som bekant det mest effektiva sättet för en amerikansk president att lyfta dalande opinionssiffror - något som den nuvarande administrationen är i desperat behov av. Men det går ändå inte att låta bli att sticka lite hål på den euforiska bubblan. För ärligt talat, det har tagit nästan tio år att hitta Bin Ladin vilket trots allt måste klassas som riktigt rutten PR för den amerikanska underrättelsetjänsten och jänkarhegemonin i allmänhet.

Strax efter WTC-attackerna i september 2001 deklarerade dåvarande president Bush på sin mest landsfaderliga texaslingo att han skulle göra allt som stod i hans makt för att nita fienden. Trots det skulle det dröja nästan ett decennium innan man lyckades plocka bin Ladin. Däremellan hann USA dessutom med att bedriva ett av historiens mest misslyckade krig i Irak under täckmanteln "massförstörelsevapen".

Det är såklart inte Barack Obama som främst ska lastas för den enorma senfärdigheten. Men jublet över al Qaeda-basens död klingar lite illa och framstår som ganska symboliskt för den amerikanska säkerhetspolitiken som mest liknar en loose cannon. Och det var ju liksom inte alls det som var syftet från början. Det hade t e x bara gått två dagar sedan WTC-attacken när George W. Bush påtalade vikten av att få till stånd ett riktat och beslutsamt svar på angreppet:

"When I take action, I’m not going to fire a $2 million missile at a $10 empty tent and hit a camel in the butt. It’s going to be decisive."

USAs monopol på världshegemonin är givetvis fortfarande relativt ohotat. Men ansvaret som world cop kräver mer än att blunda, skjuta och hoppas på det bästa. Och insikten att det ibland är bättre att sikta noga med ett hagelgevär på kamelröven än att sänka 150 missiler över Bagdad.