Lie back and think of the Vatican

När den nuvarande påven - Benedictus XVI - klev upp på påvestolen gjorde han det som vanligtvis är brukligt för påvar: saligförklarade sin företrädare, lärde sig säga god jul/glad påsk på 73 språk samt gjorde ett och annat offentligt förkastande av abort, homosexualitet, preventivmedel och annat snusk som inte hör mänskligheten till. Och som sig bör, rasade naturligtvis stora delar av västvärlden mot dessa bryska uttalandens konservativa karaktär. Så långt hängde alla med.


Betydligt mer otippat var däremot avslöjandet att samme påve uttalat sig - om än försiktigt - positiv till användadet av kondom. Säkerligen var det en och annan som tappade hakan när de hörde detta - påven har ju tidigare gjort sig känd för sin eminenta smittskyddsteori som grundar sig på tanken att kondomer är fel sätt att bekämpa HIV på. Men i en nyligen publicerad bok av den tyske journalisten Peter Seewald citeras alltså påven där han vädrar en rad tämligen icke-påvliga åsikter, däribland om kondomer. Kondom kan enligt Benedictus XVI vara helt okej - dock endast "under vissa omständigheter" och i syfte att skydda sig mot smitta.



Vad som menas med "vissa omständigheter" är dock höljt i ett högst grumligt dunkel. Möjligen tänker sig påven att kådisen kan få åka på när eventuell farhåga för vissa typer av könssjukdomar föreligger - typ, en och annan tomte i trumpeten får man ta, så länge vi inte snackar blodsmittor. Alternativt är tanken att bara utvalda grupper ska omfattas av denna påvliga barmhärtighet.

Vilka dessa lyckliga individer som får påvens kondomvälsingnelse är, kan vi bara spekulera i. Men den som värnar om sin hälsa gör alltså klokt i att suck up to the Pope. För resten är det bara att bita ihop, luta sig tillbaka och tänka på Vatikanen.

Ur led är tiden...

Rakt på med Raggarna

Att vara politiker innebär ofta ett idogt kryssande på ett minfält av potentiella skandaler. Likt höggravida elefanter på lövtunna äggskal måste statsmän och politruker trippa på tå för att till varje pris undvika obehagliga politiska inkorrektheter som kan ge upphov till eventuella mediestormar eller än värre - kränkning. Följaktligen har svensk politik kommit att präglas av ett tvångsmässigt utövande av slingrandets och tvetydigheternas ädla konst, där den som ger det luddigaste icke-svaret vinner.

Konsekvensen av detta retoriska kringelkrokande är ett stundals sövande och aningen skitnödigt politiskt debattklimat, där väljarna blir allt mer förvirrade över vad politikerna egentligen vill. Därför är det en befrielse att kunna konstatera att det faktiskt finns politiska partier som vågar säga som det är - utan krumbukter. "Raggarpartiet" sällar sig till denna sällsynta skara.

Raggarpartiet är en politisk rörelse som riktar sig mot "den vanliga människan" och som har en kraftig sänkning av bensinpriset som sin huvudfråga. Raggaragendan består vidare av en vilja att konsekvent rensa bort "alla betongaschlen som bara förstör för oss raggare" (man får förmoda att det är härifrån sosselandstingsrådet Ilija Batljan hämtat inspiration till sin anti-byråkratikampanj) samt den fasta övertygelsen att miljöförstöringen ska bekämpas där det verkligen skitas ner - det vill säga i Indien och Kina.

Att säga som det är kräver både klarsynthet och politiskt mod; och ära den som äras bör - Raggarpartiet besitter i sanningens namn båda dessa attribut. Begrunda bara dessa rader som är saxade från partiets genuspolitiska program:

Sluta upp med allt vad genusarbete heter. Vi är olika, en del har penis och andra har en vagina. Så är det bara! Vi kan ge lika lön utan att sätta dockor i 4 åringars händer och skrika LEK! Tjejer mekar lika bra som killar men det är bara tjejer som kan ge oss dom barn som världen behöver. Och tjejer är snyggare än killar.

Man kan inte annat än att hysa ett mått av respekt inför denna bryska uppriktighet. Hur många partier skulle med sådan total oräddhet våga ta upp kampen mot den svenska radikalfeminismens moder - Gudrun Schyman - såsom Raggarpartiet gör? Inte ens Riksdagens nytillträdda bruna falang skulle våga brösta upp sig på detta sätt, om ni frågar mig.

Nog skulle politiken bli både rakare och mer underhållande med lite raggare i Riksdagen. I höstens riksdagsval fick partiet emellertid nöja sig med blygsamma tre röster och var därmed tvungna att erkänna sig slagna av både Ödlepartiet, Manligt Initiativ, Jesus och Älgen Hälge. Men med lite listig PR och ihärdigt kampanjande vid din lokala korvmojj, hägrar 4 procentsspärren i horisonten. Sveriges alla Cadillacägare väntar med spänning...

Veronica Palm och Svensson-sossigheten

I dagar som dessa, då Såsserian jagar efter såväl politik som partiledare med blåslampa, kan både det ena och det andra hända. Till exempel att Veronica Palm helt plötsligt seglat upp som den hetaste efterträdaren till Måna. Avsaknaden av både betong-sossig gubbighet, sittfläsk och grådassig Nudersk karisma har fått många att höja på ögonbrynen vid omnämnandet av Palm. Men jag vill hävda att det i själva verket är ett högst tippat val av kandidat.

Veronica Palm är enligt egen utsago ingen tråk-sosse, men enligt somliga en riktig vänster-sosse. Själv skulle jag vilja utnämna Palmskan till ett fullfjädrat praktexemplar av dagens median-sosse. I en intervju i SvD nyligen fick man veta att Veronica tycker det mesta regeringen gör är orättvist och skit, men erkänner samtidigt att väljarna uppenbarligen föredrar skitpolitiken framför såssepolitiken; att hon inte tycker att skatter är ett självändamål, men vill ändå - av princip - återinföra världens i särklass mest samhällsekonomiskt olönsamma skatt -förmögenhetsskatten, samt att hon medger att köp av hushållsnära tjänster underlättar hennes vardag, men inte anser att dessa ska vara statligt subventionerade så att även folk med icke-riksdagslön har råd att köpa dem.

På detta sätt utgör Veronica Palm på alla sätt sinnebilden av the average kontemporära såsse. Denna svensson-såsse karaktäriseras av total politisk och ideologisk förvirring. Hon/han anser att Alliansen för en förödande skattesänkarpolitik, men vill både ha kvar jobbskatteavdrag och sänka skatten för pensionärer. Vederbörande är också med fördel emot det som man egentligen är för (för exempel, se Stockholms-såssarnas butlerförslag kontra RUT-avdraget) alternativt för det som man för 3 veckor sedan var emot (se Afghanistanfrågan). Den minsta gemensamma nämnaren är dock det osvikliga motståndet mot allt som kan tänkas vara orättvist eller eventuellt föremål för en DO-utredning, samt ett allmänt missnöje mot det mesta.

Under de senaste årens post-Persson era har Socialdemokraterna inte krävt mer av sina politiska företrädare än att de kan uttala orden "jobb" och "förnyelse" och upprepa dessa i oändlighet. Nu kan man konstatera att även "ser ung nog ut att lura väljarna att tro att vi har förnyat oss" kan läggas till på arbetsbeskrivningen. Veronica Palm kan därför inte vara annat än den perfekta hövdingen för bevarandet av den nutida sossigheten, med siktet inställt på nya bottennapp i 20 procentstrakten. If it ain't broke, don't fix it, liksom...

...och sen kommer det fågelsång så där mystiskt, som man inte hör riktigt, för att det blir svart, eller nåt sånt. Eller jag vet inte…

Jag instämmer i PJ Anders Linders liknelse idag och ger er Yrrols "Present till direktörn" a k a Sossarna har förnyelse-av-partiet-möte:

Goodbye Måna

Så avgick till slut Måna - två månader efter det förödande sosse-nederlaget. Föga förvånande och säkert oundvikligt. Men med viss eftersmak av bitter ironi. För samtidigt som hela sossokratin skriker efter förnyelse, tycks många ha glömt bort att Mona Sahlin i grund och botten var en representant från den mer mittenorienterade och förändringsbenägna falangen i partiet. Dessvärre med avsaknad av ett förankrat ledarskap. Inte ens Barack Obama hade kunnat få till en kursändring i den bytta av kletig surdeg som utgör navet i socialdemokratin idag.

Författaren Christer Isaksson, som skrivit flera böcker om socialdemokratin, kommenterade i morse Sahlins avhopp med konstaterandet att det saknas givna efterträdare. Ungefär som för tre år sedan, då Mona Sahlin valdes till ordförande alltså. Då som nu höjdes röster om förnyelse. Dessvärre fick man nöja sig, inte ens med andrahandsvalet, utan med kanske det femte eller sjätte alternativet.

Partiet efterlyser nu en ordförande som å ena sidan uppfyller de traditionella kraven på stabil förankring inom partitoppen och som å andra sidan har karisma och förmågan att förändra. Antalet personer som stämmer in på de kriterierna går att räkna på ena handens fingrar. Uppgiften ter sig alltså minst sagt ganska knivig.

Bodström och Margot W är två kandidater som kan tänkas uppfylla ovannämnda krav. Inte helt otippat har dock båda två redan avböjt. Snacket tycks istället kretsa mestadels kring Svempa Österberg, Östros och Per Nuder, vilket känns ungefär lika spännande som tanken på att en valiumstinn Bosse Lundgren skulle göra comeback som partiledare för Moderaterna.

Den stora frågan är därför om den förnyelselängtan som tycks vara så eftertraktad i socialdemokratin, inte är viktigare än en partiordförande med en väletablerad pampstatus? Risken är nämligen att såssarna måste nöja sig med antingen det ena eller det andra.

YES we can!

I have a dream!

Change!

Kvinnogöra

Aftonbladet passar på att vädra lite gammalt hederligt människoförakt genom att ägna en hel artikel åt det förkastliga faktum att Jimmie Åkesson anställt en 20-årig fotomodell som sekreterare. Sekreteraren - Alexandra Brunell - är sedan länge aktiv i SD:s ungdomsförbund och driver bland annat en egen modeblogg. Artikeln låter oss bland annat veta att Alexandra inte bara en sån där som hänger på Stureplan, utan har också ”shopping, resor, mode, skönhet, hälsa och party” som sina främsta intresseområden.

Undertonerna i artikeln är övertydliga på gränsen till det vulgära: Jimmie har anställt en party-bimbo vars intressesfär kretsar kring brudigheter som skönhet och mode. Texten är utformad med en minutiös pedagogisk noggrannhet, så att ingen läsare kan undgå att förstå att detta är den perfekta anledningen att hata SD ännu mer. Liksom Stureplansbarbies, givetvis.

Om det är på detta sätt som kvällspressen ämnar granska Sverigedemokraterna under mandatperioden, har SD segern i valet 2014 som i en liten ask. Men frågan är om inte den idiotiskt vinklade dumjournalistiken övertrumfas av det unkna kvinnoförakt som präglar artikeln. Sättet traditionellt "kvinnliga" intressen ständigt hängs ut som hjärndöda och lite skämmiga, samt den daterade kopplingen mellan snygga tjejer och spånighet, är så old-school gubbchauvinistiskt att det nästan är långtråkigt. Var är Gudrun när man som bäst behöver henne?

Slussen - Stockholms svar på ett vitryskt ghetto

Kulturhistorisk estetik när den är som bäst.

Riksdagens muntergökar

Fredrik Reinfeldt påstod häromdan i ett replikskifte med Lars Ohly under Riksdagens partiledardebatt att det är "svårt att hitta en enda vänsterpartist som varit glad sedan 70-talet". Detta med hänvisning till Ohlys anförande, som tog sin utgångspunkt i det karga och hårda samhälle som skapats av den borgerliga politikens framfart.

I kamrat Ohlys fall anser jag att Reinfeldts kommentar känns lite orättvis - se bara på bildbevisen ovan. Däremot är det svårt att förstå hur Lasse kan upprätthålla denna glada uppsyn, trots att han lever i ett land där verkligheten är så överjävligt orättvis och hård.
Den som i riksdagsdebatten (eller vilken annan debatt som helst) lyssnade till den ohlyska retoriken, förstod nämligen snabbt att Sverige är ett land där de flesta medborgare ligger och kravlar i rännstenen till följd av ett gäng välgödda moderata adelsmän som får sin livsnäring av utslagna fattiglappar och svår misär.

Det är förvånansvärt hur ett land kan raseras så totalt från välfärdsstat till feodalt eländessamhälle på bara fyra år. Hur det gick till vet nog bara Vpks partistyrelse. Men huruvida "klyftorna" ökat eller minskat under Alliansregeringens tid, kan det säkert tvistas om i all evighet och handlar naturligtvis mest om hur man väljer att räkna. Däremot går det att konstatera att förmögenhetskoncentrationen ökade en hel del under sossarnas 12-åriga styre. En och annan långtidssjukskriven hanns också med.

Men säg för allt i världen ingenting till Lasse hans bistra gäng, vars ideologi uteslutande bygger på existensen av en evig konflikt. Var landets alla vänsterpartister skulle kanalisera sin missnöjesenergi när milimeterrättvisans nirvana är uppnått kan vi bara spekulera i. Kanske en samlad emigration till marxist-leninismens högborg Nordkorea kan vara lösningen? Det tål att tänkas på...