Two wrongs don't make a right

Det har nu gått fem dagar sedan det militära överfallet på Ship to Gaza-konvojen där nio människor dödades. Övervåldet från Israel har med rätta dömts ut av flertalet stater, däribland Sverige. Att händelsen är en tragedi och ett bakslag i strävan efter en fredlig lösning i Mellanöstern råder det ingen tvekan om. Men liksom vid nästan varje tillfälle då konfrontation uppstår i Israel-Palestinakonflikten saknar de svenska tongångarna kring händelsen gråskalor – från båda håll.

En av personerna ombord på konvojen var författaren Henning Mankell. Googlar man på hans namn+Ship to Gaza får man upp det anförande han höll på Ship to Gaza-galan i augusti förra året. I talet kan man bland annat läsa att Mankell anser att den ”terroristiska staten Israel” måste avvecklas och att självmordsbombare är en naturlig och förståelig konsekvens av ett folk under förtryck. Ett uttalande som också noterades av Israels Sverigeambassadör i en DN-debattartikel i veckan.

Att kalla sig fredsaktivist i samma andetag som man uttrycker förståelse för attentat som dödat tusentals civila genom åren, är en orimlig ekvation. Samtidigt är det precis samma koncept som använts av religiösa och politiska fanatiker under två årtusenden.

I samma veva skriver MUF-ledaren Niklas Wykman på sin Facebooksida att det är ”bra att Hamas inte får det besök de hade förväntat sig”. Som första reaktion på en händelse som krävt nio människoliv kan man kanske tycka att uttalandet ter sig ganska smaklöst. Men personer som ansett att ändamålen helgar medlen finns det gott om exempel på i historieböckerna.

Båda ståndpunkter som framförs vittnar om samma förmätna högmod, där människor bosatta hundratals mil från området målar en av historiens mest svårlösta och infekterade konflikter i svart och vitt. Och på samma sätt bidrar detta inte till något annat än att ytterligare cementera de motsättningar som gör att oroligheterna i Mellanöstern tycks befinna sig i ett permanent moment 22.

Israel-Palestinakonfliken används sedan länge som en vänsterpolitisk symbolfråga. Det förbehållslösa hatet mot Israel är en lika tidlös accessoar för vänsterrörelsen som Palestinasjalar eller t-shirts med Che Guevara-tryck. Att en borgerlig företrädare som Niklas Wykman nu tycks försöka piska upp en pro-Israelisk motsvarighet, är att apa efter en minst sagt onödig polemik.

Fler människor som sluter upp i oförmågan att se ömsesidigheten i konflikten, driver knappast Mellanöstern närmare en fredlig lösning. Tit-for-tat klarar israelerna och palestinierna alldeles utmärkt på egen hand. Ändå är det med en förvånande tvärsäkerhet som många i likhet med Mankell och Wykman uttalar sig om en konflikt som - trots decennier av försök till medling, fredssamtal och FN-resolutioner – ingen ännu lyckats lösa.

Frågan som alla Mankellar och Wykmannar kanske borde ställa sig är om det verkligen är fler extremister som fredsprocessen i Mellanöstern behöver? 50 döda i ett självmordsattentat är lika många liv förspillda som 50 döda i en missilattack. Den självutnämnde fredsälskare som inte förstått det bör kanske tänka några varv till.