Ungdomsarbetslösheten is the shit i årets valrörelse. Antalet gånger temat varit föremål för debatt är många - och mer är förmodligen att vänta. Den påstådda 30 procentiga arbetslösheten bland personer mellan 18 och 25 tycks uppta en oproportionerligt magnifik del av samhällsdebatten. Politikeretablissemanget är naturligtvis inte heller sena att hetsa varandra i att ta fram universallösningar på problemet.
Tompa Bodström - politikens egen Alice Timander - hoppade till och med i ännu ett vulgopopulistiskt ryck, upp på ett fejkat studentflak för att illustrera sitt brinnande engagemang i denna ödesmättade fråga. Vart tredje studentflak rullar rakt in i Arbetsförmedlingens lokaler!, lyder skräckpropagandan. Märkligt då kanske, att ingen av 19-åringarna hunnit ruttna på alla dessa domedagsprofeter som måste ha förtagit en hel del av studentyran.
Det pågår således en liten inbördes tävling om vilket parti som tycker mest synd om kidsen. Samtidigt gör Arbetsförmedlingen då och då några mer eller mindre misslyckade försök att släta över arbetslöshetssiffrorna. Den lite chockartade statistik som partierna använder sig av kommer från uträkningar från SCB, som inkluderar även heltidsstuderande ungdomar som söker extraknäck. Bilden av den faktiska ungdomsarbetslösheten är därför, enligt Das Förmedlung, ganska missvisande.
Att statistik är till för att manipuleras skriver varje politiker under på. Det är en urgammal krigsföringskonst och en nödvändighet för att överhuvudtaget skapa politiska skiljelinjer i välfärdens och rättvisans högborg, Sverige.
Själv saknar jag dock som bekant både skrupler och PK-begränsningar, så jag tänkte ta bladet från munnen och presentera lite hard facts om hur ungdomsarbetslösheten egentligen ligger till. Undersökningen är så statistiskt osäkerställd som den kan bli, men är framräknad utifrån min egen sällsynt vida inblick i tillvaron för verklighetens ungdomar.
Arbetsförmedlingen räknar med att det är ungefär 9 % av ungdomarna som är arbetslösa i ordets rätta bemärkelse, dvs som inte pluggar. Av denna siffra lider troligen 2 % av dem av en mer eller mindre grav form av hybris och anser att det 18,0-snitt de skrapade ihop på gymnasiet direktkvalificerar dem in i det frälse ståndet som inte befattar sig med jobb inom hemtjänst, ICA, städning eller dylikt.
Därutöver kommer en del av ex-gymnasisterna tillbringa sitt första år i frihet sittandes i pojk/flickrummet, spelandes World of Warcraft med Joltcola och Pringles som enda bränsle - generöst försörjda av sina curlande päron. Där ryker gissningsvis ytterligare 2 %.
Nu är vi nere i ca 5 %. I denna siffra ingår slutligen hälften i gruppen "studerandes på skola i något perifert icke-CSNberättigat land, ungdomar på resande fot samt allehanda svartarbetande spolingar".
Således stannar den verkliga siffran på runt 2,5 procents arbetslöshet. Ändå får alla dessa bjäbbande politiker det att framstå som att det veckorna efter studentavgångarna ringlar milslånga Sovjetköer av desperata 19-åringar, som på sina bara knän bönar och ber om ett jobb.
Denna beräkning är naturligtvis aningen kryddad för effektens skull. Men ärligt talat, att försöka skaffa ett heltidsjobb direkt efter gymnasiet måste vara det mest värdelösa alternativet just nu. Istället för att haka på såsseretoriken borde Alliansföreträdare uppmana ungdomarna att börja plugga, åka och tågluffa i Tibet och hitta sig själv eller läsa en kurs i samiska genusstrukturer. Under tiden kommer den redan begynnande svängningen i ekonomin att ha växlat till högkonjuktur.
Alltså: låt inte tant Måna och farbror Fredrik oroa er för mycket, barn. Så länge det finns meningslösa ABF-kurser och Interrailkort finns det hopp.
