Reinfeldt slår Sahlin med 5-0 i en ny förtroendemätning från Synovate, rapporterar DN idag. Mätningen kommer dagen efter att Sifo presenterat en undersökning som visar att Sahlin saknar stöd från hälften av såsse-väljarna och endast stödjs av 16 % av väljarna totalt. Samtidigt har S enligt flera mätningar historiskt låga opinionssiffror.
Ack nej, det är inte lätt att heta Måna i dessa anti-Sahlinistiska dagar. Ambitionen att vända såsse-fiaskot från 2006 lär misslyckas kapitalt. Men frågan är om fru Sahlin egentligen riktigt försökt?
Som partiledare har Måna utmärkt sig som en politikens motsvarighet till fotbollslandslagets förre förbundskapten Lars Lagerbäck. Förutom att de båda ledarna har en karisma som en filmjölkssur disktrasa, är det den semi-perversa fäblessen för gamla avdankade veteraner som är deras gemensamma kännetecken. Med en dåres envishet körs det i Måna Sahlins parti i samma gamla resultatlösa hjulspår som det gjordes i landslaget under Lagerbäcks tid.
Förnyelse och uppfräschning var sosserians uttalade ambition efter att man förlorat socialdemokratins paradfrågor till Moderaterna 2006. Därför var det med viss förvåning allmänheten inför valrörelsen kunde bevittna Månas utnämning av partiets nya talespersoner, som bestod av det ena bästföredatum-passerade kortet efter det andra. Thomas Östros, Ylva Johansson, Tompa Bodström mfl. En vindpust med lukt av gamla insunkade chesterfieldfåtöljer som stått för länge på vinden, svepte genast in över politiken och förde med sig en arom av gammal unken betong-sosse.
Valet av Ylva Johansson som socialpolitisk talesperson har samma återanvänd mellanmjölks-feeling som Lagerbäcks dåvarande tvångmässiga användande av Niclas Alexandersson i den svenska truppen. De var ganska fesljumma under toppen av sina karriärer och kunde knappast förväntas uträtta underverk i slutet av dem.
Thomas Östros ss-chica "jag-har-en-räknesticka-uppkörd-någonstans"-look må ha dragit sitt strå till stacken för att hamna på de fjuttiga 27 % i förtroendesiffror som han enligt Novus har. Men troligtvis är det hans närmast obstinata och högst ostrategiska gnäll på Alliansens hanterande av finanskrisen som gör att han förlorar stort mot mannen med den lilla tofsen.
Tillsammans med Bodström, Leffe Pagrotsky och Svempa Österberg uppnår denna klick en sexighet som är på nivå med Vaggeryd kommuns hemslöjdssällskaps möte en tisdag i oktober. Jämförelsen med Sveriges em-trupp 2000 är oundviklig.
Lasse Lagerbäck körde oförtrutet med samma taktik, samma gamla spelare och uppnådde följaktligen samma medelmåttiga resultat. Han fick så småningom sparken från tränarjobbet och med en ny förbundskapten, har också nya förmågor fått komma fram i landslaget.
Måna sitter ännu kvar som partiledare för sossarna och den utlysta förnyelsen har istället hittills inneburit same old och fem steg åt vänster. Det talas om att Sahlin har ett svagt stöd i de egna leden - därav bristen på nytänk. Det må vara hänt, men med tanke på den så totalt urvattnade politik som s förespråkar och det risiga gäng som nu innehar de tyngsta rollerna som talespersoner, undrar man om Måna helt enkelt redan gett upp?
Om de rödgröna vinner valet lär det vara tack vare Miljöpartiet. Vi kommer inte bara få mer av den post-Palmeistiska offerpolitik som fördes under Perssons tid - denna gång kommer det med en light-kommunistisk touch. Men om Alliansen vinner valet, ryker Måna S. garanterat från partiledarposten med huvudet före. Det vore sossokratins stora chans. Att de själva inte insett att de klafsat ännu längre ner i bidragsträsket märks på varje debattartikel som Socialdemokraterna publicerar.
För Lasse Lagerbäck krävdes det 9 år som förbundskapten och ett missat VM för att sluta på sin post. För Måna räcker det förhoppningsvis med 2 år som partiledare och ett förlorat val.
