Ann-Margret Knapp, såsselandstingsråd i Gävleborg, är tydligen en modig typ. Att hon gör sig förtjänt av detta epitet ter sig lite absurt. Hennes djärvhet ligger nämligen i att hon vågat ruska liv i ämnet läkarnas jourersättningar - en fråga som tycks vara mer laddad än både burkaförbud och dödshjälp tillsammans.
På de allra flesta håll i landet arbetar läkare enligt ett joursystem utan fast schema. Det innebär att läkaren endast kan schemaläggas dagtid. All annan jourtid går utöver schemalagd arbetstid och räknas därför som övertid. Läkarna är inte dom som e dom, utan tackar naturligtvis och tar emot för detta förträffliga lilla arrangemang som gör att de kan casha in jourkomp en masse.
Följaktligen kan den som i statistiknörderiets anda vill roa sig med att studera läkarbemanningen på ett svenskt sjukhus en vanlig arbetsvecka, konstatera en topp måndag till fredag mellan 8 och 18, medan personalstyrkan droppar av ordentligt kvällstid och på helger. Detta blir självklart lite surt för patienterna, vars sjukdomar och operationsbehov dessvärre har en förmåga att inte sammanfalla med tidsramen nio till fem. Den givna konsekvensen är naturligtvis låg produktivitet och långa vårdköer à la Sovjet anno 1985.
Det Ann-Margret Knapp kommit med förslag på är att läkarna istället ska kunna schemaläggas runt hela dygnet. För de flesta låter det som en given lösning på problemet och det är varken den första eller sista gången en politiker slagit ett slag för detta. Likväl väcker frågan alltjämt en storm av protester från det komptörstande läkarsläktet varje gång någon vill dra upp den för diskussion.
I vilket företag eller verksamhet som helst anpassas produktionen åt kundens efterfrågan. Sjuksköterskorna, som schemaläggs dygnet runt för att matcha patientflödet, har till skillnad från doktorerna sedan länge fått finna sig i detta faktum. Joursystemet är nämligen förbehållet läkarna. Det krävs väl knappast något Tiina Rosenbergskt genussnille för att räkna ut kopplingen mellan denna förmånsskillnad och det faktum att män råkar utgöra 59 % av läkarkåren och kvinnor 89 % av alla sjuksköterskor.
Joursystemet är precis lika ineffektivt som det låter, men är tyvärr karaktäristiskt för klassiskt sjukvårdstänk i Sverige. För läkarnas befrielse från schemaläggning är just främst ett svenskt fenomen. I en artikel i Dagens Medicin på temat, går det att läsa om tyska läkare som åkt till Sverige och gjort praktik och kommit hem mer utvilade och koffeinstinna än någonsin. Alla vittnar nämligen om samma bild: mer fika, mindre jobb och mer betalt. Medan man i Tyskland jobbar tills alla patienter är färdigopererade, stänger svenska läkare ner fabriken när dagens enda operation är utförd.
Med detta i åtanke, är det kanske inte så konstigt att svenska läkare tar emot hälften så många patienter som OECD-snittet, att svensk sjukvård har längre vårdköer än i många u-länder och att Sverige är världens andra största kaffekonsument.
Att ifrågasätta läkarnas privilegier är ett politiskt kamikazeuppdrag. Men frågan är hur länge svensk sjukvård har råd att låta läkarna sätta sin egen ledighet framför patienternas behov. Ann-Margret Knapps initiativ är vällovligt och är med lite flyt ett första steg till ett blocköverskridande krafttag mot jourtiderna. Det vore inte en dag för tidigt. Det kanske rent av är dags att arbetslinjen börjar gälla inte bara för sjuksyrrorna, utan också läkarna...
