Det går bra nu - för den rödgröna konstellationen. Åtminstone om man ska tro den senaste tidens väljarundersökningar. Oppositionen tycks ha kopplat ett stadigt grepp på sina motståndare och med undantag för de siffror som Demoskop presenterade idag där Alliansen har ett försprång med 1,8 %, verkar opinonsvindarna blåsa åt vänster.
Eller gör de?
Miljönissarna har under senare år glidit fram på den till synes mörkgröna opinonsvågen på en fet majonnäsmacka med eko-räkor. Maria Wetterstrand är snuffegull-Maria med hela svenska folket eller kanske framförallt: den svenska journalistkåren. Från 5,9 i valet 2006 har Mp åkt genom väljaropinionen på raketbränsle och ligger nu i tioprocentstrakterna. 5 procents ökning på fyra år är inte illa. Att 5 procent också råkar vara ungefär vad de rödgrönas försprång på Alliansen består av, är knappast en tillfällighet.
Tittar man på Mp:s partners in crime, S och V, ser nämligen opinonsbilden helt annorlunda ut. Från Gudrun Schymans glansdagar i valet 1998 då Vänsterpartiet kammade hem 12 % har Lasse Ohly lyckats dra ner sitt light-marxistiska parti i fyra- femprocentsträsket. I Synovates undersökning i januari i år låg partiet exempelvis bara 0,5 procentenheter från Sverigedemokraterna.
Kanske än mer anmärkningsvärda är Måna och såssarnas siffror. Med dryga 30 % ligger S på historiskt låga nivåer. Fjärran från 70- och 80-talens guldår och 7 % mindre än valet 2002. Det slår till och med bottennappet i valet 2006, då Göran Persson och hans maktfullkomliga pamperi fick svenskarna att straffa Socialdemokraterna med det rekordlåga valresultatet 35,0.
Den svenska vänstern befinner sig på så sätt vid ett riktigt lågvattenmärke. Ändå talas det ytterst lite om detta i medierna. Men faktum är att det nog går att påstå att utan Miljöpartiet hade Mona Sahlin förmodligen rykt all världens väg för längesen. Tidningarna må smälla upp hur många rubriker de vill om hur de rödgröna drar ifrån. Det är inte rödgröna vindar som blåser, utan gröna.
Måna, som en gång deklarerade att hennes kjolar var för korta för Olof Johansson att gömma sig bakom, har uppenbarligen än så länge full täckning av Maria Wetterstrands kjollängd. Mp-ledarens popularitet tycks nämligen ge plats åt ett helt fotbollslag av avdankade socialister att huka kring. Frågan är hur länge den gröna vågen förmår att rymma en betongkommunist och en plågsamt svag ledare som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Fortsättning följer...
