England är inte bara pubarnas, heltäckningsmattornas och njurpajernas förlovade land utan också det byråkratiska träskets högborg. Oändlig tycks britternas förmåga vara när det kommer till att göra något som skulle kunna lösas på 5 minuter till ett heldagsprojekt. Vill du skaffa ett bankkonto - varsågod att hosta upp rekommendationsbrev från din arbetsgivare, 3 betalda elräkningar samt en diger lunta av ingående formulär. Sugen på att köpa bil till familjen? Sure, men då måste varje familjemedlem som avser köra kärran skaffa en egen individuell bilförsäkring - att enbart försäkra bilen duger inte.
Politiken och röstandet är inget undantag för detta fascinerande byråkratkrångel. I Sverige hålls som bekant val vart fjärde år tredje söndagen i september. Varje medborgare som fyllt 18 år på valdagen får ett röstkort hemskickat som medtages tillsammans med legitimation till den aktuella vallokalen. Enkelt till och med för de mest kretiga och pletiga. Britterna, däremot, vill ha en lite större utmaning än så.
Valdagen inträffar när sittande premiärminister bestämmer sig för att utlysa val. Detta kan ske lite när som helst 4-5 år efter det senaste valet. Valet sker oftast på en vanlig vardag, dvs då majoriteten av befolkningen arbetar eller är i skolan. Därtill måste varje person som ämnar rösta registrera sig ca 2 veckor före valdagen. Om man råkar missa denna deadline sumpar man med andra ord sin rösträtt i det aktuella valet.
Det brittiska valdeltagandet har under de senaste årtiondena sjunkit som en sten. Från 77,7% i valet 1992 till 61,4% i senaste valet 2005 (det kan jämföras med ca 80 % i de svenska allmänna valen). Att det enbart skulle vara det administrativa meckandet med valproceduren som ligger till grund för de sviktande deltagandet är inte särskilt troligt. Men det kan kanske ses som symptomatiskt för det politiska klimatet i Storbritannien. Politik har blivit något krångligt, svårt att relatera till och tappat i betydelse. Något som delvis har sin grund i det politiska systemet med majoritetsval i varje valkrets, som i praktiken lämnar stora delar av befolkningen orepresenterad.
Någon radikal regelförenklingsrevolution lär väl knappast vara att vänta. Anglosaxerna är ju som bekant ungefär lika förändringsbenägna som en snigel i en glasburk. Däremot är det kanske dags att fundera lite kring bristen på intresse för rikspolitik hos britterna. När Idol har större röstsiffror än parlamentsvalet kanske t om folket som tvångsmässigt klamrar sig fast vid vänstertrafik, Fahrenheit och smördegsinbakad inälvsmat borde förnya sig.
Glad Valborg och may God save the Queen!
