Pravda presenterar idag en artikel med en verkligt djuplodande klassanalys av fredagsmysvanorna i Sverige. Artikeln, som baserar sig på en egenhändigt utförd studie där matvaruinköpen ställts i relation till medelinkomst och socioekonomiskt område, visar på chockerande resultat. Bland annat får läsaren veta att det moffas mazariner, saft och bea i Vårberg medan finfolket i Bromma går loss på skaldjur och avokado. Fredagsmyset - denna svenskhetens helgedom - är alltså i själva verket en tung klassfråga.
Upprörande är bara förnamnet! Vad som bör göras åt dessa klassbetingade mysklyftor förtäljer dessvärre inte historien. Möjligen kan man tänka sig inkvoterade hummerleveranser till ICA Vårberg varje fredag. Alternativt sänkt skatt på BOBs blandsaft i välbeställda områden, för att främja inköpen av arbetarklass-mysprodukter bland mer förmögna familjer.
Matkvotering eller inte - andemeningen är naturligtvis att de flesta skillnader mellan "grupper" (för att förtydliga: alla som bor i Vårberg är en grupp och alla som bor i Bromma är en annan) är per definition av ondo. Således är det faktum att de lägre klasserna uppenbarligen föredrar att knapra på tacoskal framför räkfrossa, där det senare av tidningen på alla sätt betraktas som finare, en skrämmande konsekvens av klassamhällets skiljelinjer.
"Vi gillar olika" deklarerade Pravda stolt i en anti-homogen kampanj nyligen. Olika så länge det är lika, alltså. Så beware alla fredagsmysare! Klasskonflikterna lurar bakom varje hörn och skrymsle - till och med i din ICA-kasse.
torsdag 28 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
Bert Ljung äntrar Riksdagens pressrum
SD:s ekonomiske talesperson Johnny Skalin försökte verkligen se jättestor, jättesjälvsäker och jättestatsmannaaktig ut när han idag presenterade Sverigedemokraternas skuggbudget. Tråkigt nog för SD, bar Johnnys karisma mer drag av Lille Skutt än Leviathan. Associationen till en post-pubertal Bert Ljung var liksom oundviklig.
Bert Ljung?
Johnny Skalin?
Nobbad av Nobel
Stackars Jimmie Å fick idag veta att han, trots sin nyvunna riksdagsplats, inte är inbjuden att delta i årets nobelfestligheter. Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen, förklarar beslutet med att Jimmies och hans gelikars åsiktsagenda inte stämmer överens med stiftelsens värderingar. Jimmie Å blir därmed den ende av riksdagens partiledare som inte får nobelsupera den 10 december.
Än så länge har Åkesson varit knäpptyst i frågan. Men den som väntar på något gott, väntar inte längre än vad det tar att fylla i en DO-anmälan. Jimmie, som säger sig vilja förvalta det svenska kulturarvet, bör i svenskhetens namn göra det som situationen påkallar att en riktig svensk ska göra: bli kränkt. DO-kansliet måste ju fullkomligt svämma över av kränktbrottsprejudikat som passar i sammanhanget. "Diskriminering av individs rätt att sörpla ostron med knugen" återfinns således garanterat i någon pärm.
En framgångsrik DO-process skulle verkligen vara en praktfull kröning av Jimmies nationalsexuella position i svensk politik. Långt mer svennecreddig och respektingivande än den där larviga folkdräkten. Och helt i linje med kränkthetsdramat under riksdagens öppnande för några veckor sedan. Ska Åkesson och SD-klicken ta detta gyllene tillfälle i akt? Den som lever får se. Fortsättning följer...
Än så länge har Åkesson varit knäpptyst i frågan. Men den som väntar på något gott, väntar inte längre än vad det tar att fylla i en DO-anmälan. Jimmie, som säger sig vilja förvalta det svenska kulturarvet, bör i svenskhetens namn göra det som situationen påkallar att en riktig svensk ska göra: bli kränkt. DO-kansliet måste ju fullkomligt svämma över av kränktbrottsprejudikat som passar i sammanhanget. "Diskriminering av individs rätt att sörpla ostron med knugen" återfinns således garanterat i någon pärm.
En framgångsrik DO-process skulle verkligen vara en praktfull kröning av Jimmies nationalsexuella position i svensk politik. Långt mer svennecreddig och respektingivande än den där larviga folkdräkten. Och helt i linje med kränkthetsdramat under riksdagens öppnande för några veckor sedan. Ska Åkesson och SD-klicken ta detta gyllene tillfälle i akt? Den som lever får se. Fortsättning följer...
tisdag 26 oktober 2010
We were on a break!
En rödgrön skuggbudget presenterades igår på världshistoriens tröttaste presskonferens. Budgeten, som var en copy-paste-produkt från valmanifestet, var troligtvis den mest krystade uppgörelse som producerats sen Måna bjöd in V till samarbete under fackligt pistolhot hösten 2008. Samma nötta gnäll från samma ruttna gäng: Mickan Valtersson, Ulla Andersson samt Tomas Östros och hans numera varumärkesskyddade uppsyn av en infekterad blemma med långt framskriden förstoppning.
Inte helt otippat visade sig detta vara sista dödsrycket för den rödgröna sörjan. Imorse meddelade Måna efter förhandlingar med Bildt och Reinfeldt att S, V och Mp tar "en paus" i samarbetet. Med tanke på den svidande valförlusten var beskedet knappast särskilt överraskande.
I förhållandetermer är uttrycket "ta en paus" lika klassiskt som klichéartat. Nästan alltid innebär det en fegislösning på en önskan om att dra sig ur helt och hållet och/eller brist på ork att ta tag i befintliga problem. I de rödgrönas fall stämmer båda påståendena, med tillägget att ingen idag (utom kanske Lasse Ohly) egentligen fattar vad rödgrönheten skulle vara bra för från början.
Men misströsta icke - det går såklart att fortsätta vara polare med gamla ex. Ibland råkar man till och med bli ihop igen. För att dörren ska hållas öppen för denna lilla eventualitet, kan det vara klyftigt att inte frispela alltför mycket. Typ dundra på med lite extra styrkor i Afghanistan eller gulla för öppet med moderater och annat löst folk. Detta kan nämligen skapa lite svårreparerade friktioner om man väljer att slå sina påsar ihop igen. Argumentet "we were on a break" brukar tyvärr vara ganska svårköpt. För empiriskt exempel, se avsnitt 15 säsong 3 av "Vänner".
Inte helt otippat visade sig detta vara sista dödsrycket för den rödgröna sörjan. Imorse meddelade Måna efter förhandlingar med Bildt och Reinfeldt att S, V och Mp tar "en paus" i samarbetet. Med tanke på den svidande valförlusten var beskedet knappast särskilt överraskande.
I förhållandetermer är uttrycket "ta en paus" lika klassiskt som klichéartat. Nästan alltid innebär det en fegislösning på en önskan om att dra sig ur helt och hållet och/eller brist på ork att ta tag i befintliga problem. I de rödgrönas fall stämmer båda påståendena, med tillägget att ingen idag (utom kanske Lasse Ohly) egentligen fattar vad rödgrönheten skulle vara bra för från början.
Men misströsta icke - det går såklart att fortsätta vara polare med gamla ex. Ibland råkar man till och med bli ihop igen. För att dörren ska hållas öppen för denna lilla eventualitet, kan det vara klyftigt att inte frispela alltför mycket. Typ dundra på med lite extra styrkor i Afghanistan eller gulla för öppet med moderater och annat löst folk. Detta kan nämligen skapa lite svårreparerade friktioner om man väljer att slå sina påsar ihop igen. Argumentet "we were on a break" brukar tyvärr vara ganska svårköpt. För empiriskt exempel, se avsnitt 15 säsong 3 av "Vänner".
torsdag 14 oktober 2010
Små knegare
Usch va jobbigt det är att jobba!
Alltså, verkligen. Är det ingen mer än jag som känner att 40 timmar i veckan (ibland mer!) liksom bara är för mycket? Varje morgon rycks jag ur nattsömnen av väckarklockan, som med sitt genomträngande oljud manar om att det är dags att släpa min tärda, 26-åriga lekamen ur sängen för att gå till arbetet och slita i mitt anletes svett. Detta fortgår i 5(!) dagar tills jag äntligen - förlamad av veckans vedermödor - får vila till helgen.
Samtidigt som vi i den ledbrutna arbetsföra befolkningen uthärdar denna till synes obrytbara träldom, är det många som inte ens har ett jobb. Dessa människor står utanför arbetsmarknaden och får därmed inte ta del av den gemensamma jobbkaka som regeringen anser endast ska vara förbehållen några slitande få. Lösningen på detta är lika uppenbar som den är solidarisk: låt oss i medmänsklighetens anda dela broderligt på bördorna! 20 timmar + 20 timmar = 40 timmar. Problem solved!
Det snackas om jobbskapande åtgärder. Blotta tanken på att det finns människor i maktens hierarki som - av pur ondska - vill piska fler till att trä den kedja om halsen som en 40-timmarsvecka innebär, gör mig riktigt skrämd. Mörkrädd. Kränkt. Likt en samling kapitalismens feodalherrar tvingar de en ökad ström av hederliga medborgare att bli självförsörjande (läs: livegna kontorsträlar), medan vi andra i vår vanmäktighet bara kan se på.
Skola, vård och omsorg och jättemycket pengar till all offentlig verksamhet ska vi naturligtvis också ha. En hel befolkning som går ner i arbetstid skulle kanske kunna innebära mindre skatteintäkter. Men med tanke på att detta land formligen kryllar av miljonärer och rika överklassgubbar som inte gör annat än torka sina tryffelgödda bakdelar med 1000-lappar, är det såklart bara att låta dem betala den skatt som vi övriga skulle ha betalat. Med andra ord: låt Sveriges krösusar bära kostnaden för merparten av den gemensamma välfärden. Rättvist, solidariskt och medmänskligt!
Ibland är det den enklaste lösningen som är svårast att se. Låt oss nu alla skriva på en petition på pravda.se och leverera till den nytillträdda regeringen! Vi knegare har inget annat att förlora än våra bojor, så låt ropen skalla: proletärer i landet, förena er! Jag fattar inte att ingen kommit på detta förut...
Alltså, verkligen. Är det ingen mer än jag som känner att 40 timmar i veckan (ibland mer!) liksom bara är för mycket? Varje morgon rycks jag ur nattsömnen av väckarklockan, som med sitt genomträngande oljud manar om att det är dags att släpa min tärda, 26-åriga lekamen ur sängen för att gå till arbetet och slita i mitt anletes svett. Detta fortgår i 5(!) dagar tills jag äntligen - förlamad av veckans vedermödor - får vila till helgen.
Samtidigt som vi i den ledbrutna arbetsföra befolkningen uthärdar denna till synes obrytbara träldom, är det många som inte ens har ett jobb. Dessa människor står utanför arbetsmarknaden och får därmed inte ta del av den gemensamma jobbkaka som regeringen anser endast ska vara förbehållen några slitande få. Lösningen på detta är lika uppenbar som den är solidarisk: låt oss i medmänsklighetens anda dela broderligt på bördorna! 20 timmar + 20 timmar = 40 timmar. Problem solved!
Det snackas om jobbskapande åtgärder. Blotta tanken på att det finns människor i maktens hierarki som - av pur ondska - vill piska fler till att trä den kedja om halsen som en 40-timmarsvecka innebär, gör mig riktigt skrämd. Mörkrädd. Kränkt. Likt en samling kapitalismens feodalherrar tvingar de en ökad ström av hederliga medborgare att bli självförsörjande (läs: livegna kontorsträlar), medan vi andra i vår vanmäktighet bara kan se på.
Skola, vård och omsorg och jättemycket pengar till all offentlig verksamhet ska vi naturligtvis också ha. En hel befolkning som går ner i arbetstid skulle kanske kunna innebära mindre skatteintäkter. Men med tanke på att detta land formligen kryllar av miljonärer och rika överklassgubbar som inte gör annat än torka sina tryffelgödda bakdelar med 1000-lappar, är det såklart bara att låta dem betala den skatt som vi övriga skulle ha betalat. Med andra ord: låt Sveriges krösusar bära kostnaden för merparten av den gemensamma välfärden. Rättvist, solidariskt och medmänskligt!
Ibland är det den enklaste lösningen som är svårast att se. Låt oss nu alla skriva på en petition på pravda.se och leverera till den nytillträdda regeringen! Vi knegare har inget annat att förlora än våra bojor, så låt ropen skalla: proletärer i landet, förena er! Jag fattar inte att ingen kommit på detta förut...
torsdag 7 oktober 2010
Snillet och (fin)smaken
ÄNTLIGEN!!
När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund klockan 13 idag tillkännagav att årets nobelpristagare i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, var vi många som drog en lättnadens suck. Äntligen får denna litteraturens gigant av giganter, vars verk lästs och älskats av miljoner människor världen över, den utnämning han i sanning förtjänar!
Eller kanske inte. Och tur är väl det. En sådan reaktion från allmänheten hade nämligen med all säkerhet skrämt slag på Akademiens ledamöter, som förvandlat nobelpriseriet till en exklusiv klubb enbart för insvurna i den förnäma kultureliten.
Under de senaste decennierna har De Aderton ägnat stor tidsmöda åt att försöka bevisa för omvärlden att de verkligen - på riktigt - läser jättedjup, intellekktell och finkulturell litteratur. Med en närmast patologisk tvångsmässighet har nobelpriset nästan uteslutande tilldelats kategorin "pretto-författare med jättekonstiga namn som ingen utom Horace Engdahl har läst ".
Det är lätt att föreställa sig att det hovrande hotet att någon bland kreti och pleti mot all förmodan skulle känna till, eller ännu värre - läst, den tilltänkte pristagarens böcker, får akademiens ledamöter att resa runt världens alla hörn för att hitta en lämpligt perifer författare. Hittar dom en östmongolisk Haikupoet eller en exil-sibirier som skriver hermeneutiska elegier med post-daktyliskt versmått, är det jackpot och mission complete.
Möjligen är det jag som är sällsynt obevandrad i litteraturen - omvärlden kanske myllrar av hängivna läsare av Jaroslav Seifert, Wole Sylinka, Naguib Mahfouz, Gao Xingjian, V S Naipaul, Kenzaburo Oe eller någon annan av de senaste 25 årens nobelpristagare. Men någonting säger mig ändå att såna som Astrid Lindgren, Leo Tolstoj, Joyce Carol Oates, Bob Dylan eller Vilhelm Moberg lästs och uppskattats av långt många fler människor.
Poängen med böcker och egentligen all form av konst eller kultur, måste väl ändå vara att på olika sätt beröra. Definitionen av vad som är bra konst borde följaktligen variera. Självklart kan inte nobelpristagaren varje år vara en person med universell genomslagskraft. Men att akademien på ett kvarts sekel inte lyckats presentera en enda pristagare som man med fog kan säga läses av människor i gemen, känns rätt orimligt.
Årets medicinpris gick till forskaren Robert Edwards som utvecklade provrörsbefruktningen - en upptäckt som möjliggjort att tusentals kvinnor kunnat få barn. Det är alltså rätt enkelt att förstå att hans arbete haft en direkt påverkan på läkarvetenskapen och människors liv. Med andra ord, ett väldigt motiverat nobelpris.
Om Svenska Akademien hade baserat sina val av nobelpristagare på samma premisser som nobelförsamlingen vid Karolinska institutet, hade exempelvis Astrid Lindgren fått nobelpriset för längesen. Problemet är bara att finkulturen tappar sitt värde i samma skede som den blir populärkultur.
Lösningen måste därför vara att göra en ordenlig utrensning bland de arton stolarna i Svenska Akademien, vars dynor sedan länge är nernötta av gammal professorsröv. Varför inte plocka bort till exempel Kicki Lugn och slänga in Leffe G-W på hennes plats? Det skulle vitalisera Den Distingerade Skitnödighetens Ädla Akademi med lite hederlig, gubbig folklighet. Peace.
När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund klockan 13 idag tillkännagav att årets nobelpristagare i litteratur tilldelats den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, var vi många som drog en lättnadens suck. Äntligen får denna litteraturens gigant av giganter, vars verk lästs och älskats av miljoner människor världen över, den utnämning han i sanning förtjänar!
Eller kanske inte. Och tur är väl det. En sådan reaktion från allmänheten hade nämligen med all säkerhet skrämt slag på Akademiens ledamöter, som förvandlat nobelpriseriet till en exklusiv klubb enbart för insvurna i den förnäma kultureliten.
Under de senaste decennierna har De Aderton ägnat stor tidsmöda åt att försöka bevisa för omvärlden att de verkligen - på riktigt - läser jättedjup, intellekktell och finkulturell litteratur. Med en närmast patologisk tvångsmässighet har nobelpriset nästan uteslutande tilldelats kategorin "pretto-författare med jättekonstiga namn som ingen utom Horace Engdahl har läst ".
Det är lätt att föreställa sig att det hovrande hotet att någon bland kreti och pleti mot all förmodan skulle känna till, eller ännu värre - läst, den tilltänkte pristagarens böcker, får akademiens ledamöter att resa runt världens alla hörn för att hitta en lämpligt perifer författare. Hittar dom en östmongolisk Haikupoet eller en exil-sibirier som skriver hermeneutiska elegier med post-daktyliskt versmått, är det jackpot och mission complete.
Möjligen är det jag som är sällsynt obevandrad i litteraturen - omvärlden kanske myllrar av hängivna läsare av Jaroslav Seifert, Wole Sylinka, Naguib Mahfouz, Gao Xingjian, V S Naipaul, Kenzaburo Oe eller någon annan av de senaste 25 årens nobelpristagare. Men någonting säger mig ändå att såna som Astrid Lindgren, Leo Tolstoj, Joyce Carol Oates, Bob Dylan eller Vilhelm Moberg lästs och uppskattats av långt många fler människor.
Poängen med böcker och egentligen all form av konst eller kultur, måste väl ändå vara att på olika sätt beröra. Definitionen av vad som är bra konst borde följaktligen variera. Självklart kan inte nobelpristagaren varje år vara en person med universell genomslagskraft. Men att akademien på ett kvarts sekel inte lyckats presentera en enda pristagare som man med fog kan säga läses av människor i gemen, känns rätt orimligt.
Årets medicinpris gick till forskaren Robert Edwards som utvecklade provrörsbefruktningen - en upptäckt som möjliggjort att tusentals kvinnor kunnat få barn. Det är alltså rätt enkelt att förstå att hans arbete haft en direkt påverkan på läkarvetenskapen och människors liv. Med andra ord, ett väldigt motiverat nobelpris.
Om Svenska Akademien hade baserat sina val av nobelpristagare på samma premisser som nobelförsamlingen vid Karolinska institutet, hade exempelvis Astrid Lindgren fått nobelpriset för längesen. Problemet är bara att finkulturen tappar sitt värde i samma skede som den blir populärkultur.
Lösningen måste därför vara att göra en ordenlig utrensning bland de arton stolarna i Svenska Akademien, vars dynor sedan länge är nernötta av gammal professorsröv. Varför inte plocka bort till exempel Kicki Lugn och slänga in Leffe G-W på hennes plats? Det skulle vitalisera Den Distingerade Skitnödighetens Ädla Akademi med lite hederlig, gubbig folklighet. Peace.
onsdag 6 oktober 2010
Moralpanikens väktare
Så äntligen är spekulationerna över och Reinfeldts 24-mannaregering har till slut blivit utsedd. Bland ministrarna syns några nya ansikten, bland annat Uffe Kristersson, Stefan Attefall och landstingsbossen Catharina Elmsäter-Svärd. Därutöver har ett och annat departement tillkommit för den Alliansäktenskapliga fredens skull.
skärmdump från Aftonbladet.se
Vis av 2006 års förargliga statsrådsfadäser har Freddan denna gång tagit det säkra före det osäkra och tvingat samtliga statsråd att bekänna alla förbrytelser mot lagens och moralens rättesnöre, som kan tänkas skräpa i garderoberna. I millimeterrättvisans högborg Sverige väger naturligtvis brott som involverar ekonomiska fördelar för ogärningsmannen, allra tyngst. En obetald tv-licens kan betyda slutet på karriären. Däremot struntar de flesta högaktningsfullt i otrohet och skilsmässor - sånt lämnar vi åt de stackars jänkarpolitikerna.
Av de vid dagens datum erkända överträdelserna att döma, har vi att göra med ett gäng rätt oskyldiga små ministrar. Men likväl kan inte Pravda låta bli att gotta sig lite i ministrarnas moralkriminella förflutna. "Knark, svartlön och trafikbrott" lyder rubriken till en snaskartikel som finns att läsa på webben idag.
Med "Knark!" åsyftas att integrationsminister Erik Ullenhag erkänt att han rökt lite maja i sin ungdom (jag har hört att knark var jättepoppis bland kidsen på 70-talet, vilket skulle innebära att säkert 90 % av alla 40- och 50-talister inklusive en stor del av dagens politiker knarkat, men vad vet jag?). "Svartlönen" är Uffe K. som under ett halvår år 2001 betalade sin städhjälp svart. Men den verkliga bomben är ändå infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, som inte bara kört för fort år 1994 (dvs ett år innan Måna åkte dit för att ha bränt över 50 000 i privatinköp på statens kontokort) utan också öppet medger att hon använt snus. Se skräckrubrik nedan:
skärmdump från Aftonbladet.seJa, vad säger man? Vill vi ha statsråd som trampat för mycket på gasen för en dryg byxmyndighetsålder sedan? Toppolitiker som petar in giftfyllda nikotinbakelser under läppen? Eller en socialförsäkringsminister som med en dåres och miljöbrottslings envishet vägrar kompostera?
Det är alltså dessa kvinnor och män som ska härja i maktens korridorer under de kommande fyra åren. Man blir mörkrädd...
måndag 4 oktober 2010
Bidragslinjen the Tory way
Medan hela politiker-Sverige är strängt upptaget med att oja sig över talmansvalet samt den brinnande frågan om hur deras kanslier ska uppnå en sverigedemokratsfri arbetsmiljö, är den nytillträdda Tory-LibDemregeringen i Storbritannien i full färd med att röja upp i den lidande brittiska ekonomin.
Finanskrisen gjorde att den avgående Labourregeringen efterlämnade ett digert budgetunderskott när Conservatives och Liberal Democrats tog över i maj. Följaktligen har inte den nya Cameronledda regeringen ödslat någon tid med att dra frågan om obekväma saneringsåtgärder i långbänk.
På måndagsmorgonen kungjorde finansminister George Osborne ett beslut om att dra in barnbidraget från de hushåll där någon av parterna tjänar £44 000/år (=ca 484 000 kr) eller mer. Från 2013 får dessa, företrädesvis medelklasspäron, istället betala tillbaka barnbidraget genom en motsvarande ökning via skattsedeln. Åtgärden beräknas spara miljarder enligt Osborne, som motiverar beslutet med att det inte är rättvist att låginkomsttagare ska sponsra bidrag till höginkomstfamiljer.
Förutom att det har ett visst mått av politisk kamikazevarning, är det ett ganska smart drag. Barnbidraget är ett av de få typer av försörjningsstöd som är helt universella och därmed inte baseras på inkomst. I klassamhällets England kan det dessutom vara ganska motiverat att låta bidraget vara förbehållet familjer med mindre marginaler.
Indraget barnbidrag för välbeställda hushåll borde därför vara en klockren fråga för Sossarna 2.0 a k a Moderaterna. Om man bortser från att det säkert skulle uppstå vissa administrativa problem känns förslaget helrätt för Reinfeldt och co. Det är 1) verkligen jättesossigt, 2) helt i enlighet med den moderata anti-bidragslinjen och 3) ger utrymme för en massa roligheter, typ skattesänkningar och rasta-hunden-avdrag = som en gåva från den moderata himlen.
Cameron har länge vurmat för den svenska friskolemodellen. Reinfeldt kan därför med gott samvete apa efter lite bidragspolitik à la Tory. Saltisfruarna lär löpa amok, men va fasen, en marginell minskning av den lokala köpkraften i trakterna omkring Nathalie Schuterman-affären står nog den svenska ekonomin pall för.
Finanskrisen gjorde att den avgående Labourregeringen efterlämnade ett digert budgetunderskott när Conservatives och Liberal Democrats tog över i maj. Följaktligen har inte den nya Cameronledda regeringen ödslat någon tid med att dra frågan om obekväma saneringsåtgärder i långbänk.
På måndagsmorgonen kungjorde finansminister George Osborne ett beslut om att dra in barnbidraget från de hushåll där någon av parterna tjänar £44 000/år (=ca 484 000 kr) eller mer. Från 2013 får dessa, företrädesvis medelklasspäron, istället betala tillbaka barnbidraget genom en motsvarande ökning via skattsedeln. Åtgärden beräknas spara miljarder enligt Osborne, som motiverar beslutet med att det inte är rättvist att låginkomsttagare ska sponsra bidrag till höginkomstfamiljer.
Förutom att det har ett visst mått av politisk kamikazevarning, är det ett ganska smart drag. Barnbidraget är ett av de få typer av försörjningsstöd som är helt universella och därmed inte baseras på inkomst. I klassamhällets England kan det dessutom vara ganska motiverat att låta bidraget vara förbehållet familjer med mindre marginaler.
Indraget barnbidrag för välbeställda hushåll borde därför vara en klockren fråga för Sossarna 2.0 a k a Moderaterna. Om man bortser från att det säkert skulle uppstå vissa administrativa problem känns förslaget helrätt för Reinfeldt och co. Det är 1) verkligen jättesossigt, 2) helt i enlighet med den moderata anti-bidragslinjen och 3) ger utrymme för en massa roligheter, typ skattesänkningar och rasta-hunden-avdrag = som en gåva från den moderata himlen.
Cameron har länge vurmat för den svenska friskolemodellen. Reinfeldt kan därför med gott samvete apa efter lite bidragspolitik à la Tory. Saltisfruarna lär löpa amok, men va fasen, en marginell minskning av den lokala köpkraften i trakterna omkring Nathalie Schuterman-affären står nog den svenska ekonomin pall för.
fredag 1 oktober 2010
Månas amnesi
"Jag kommer inte göra mig beroende av Sverigedemokraterna, förutom när jag gör mig beroende av Sverigedemokraterna."
Så tycks Månas devis lyda. Löftet om att inte sätta SD i en vågmästarposition lyckades Måna nämligen bara hålla i 12 dagar efter valet. Sen fick hon hjärnsläpp och nominerade Kent Härstedt (S) till talmanskandidat och utmanar därmed sittande talmannen Per Westerberg (M). Förre talmannen och givne kandidaten Björn von Sydow (S) hade visserligen avböjt sin kandidatur med hänvisning till att han inte ville bli framröstad av Sverigedemokraterna. Sådana reservationer har tydligen inte Kenta Härstedt. Och uppenbarligen inte Måna heller. Smart.
Det blir en bra helg för Jimmie Å...
Så tycks Månas devis lyda. Löftet om att inte sätta SD i en vågmästarposition lyckades Måna nämligen bara hålla i 12 dagar efter valet. Sen fick hon hjärnsläpp och nominerade Kent Härstedt (S) till talmanskandidat och utmanar därmed sittande talmannen Per Westerberg (M). Förre talmannen och givne kandidaten Björn von Sydow (S) hade visserligen avböjt sin kandidatur med hänvisning till att han inte ville bli framröstad av Sverigedemokraterna. Sådana reservationer har tydligen inte Kenta Härstedt. Och uppenbarligen inte Måna heller. Smart.
Det blir en bra helg för Jimmie Å...
Arkeltyper och hisspjuck
För en dryg timme sedan höll Fredrik Reinfeldt pressmöte för att presentera Moderaternas nya partisekreterare, till följd av att Schlingeling aviserat sin avgång. Valet föll på Sofia Arkelsten -miljöpolitisk talesperson för (M) och på alla sätt en perfekt arketyp för Nya vi-bryr-oss-faktiskt-om-miljön Moderaterna.
Noterade genast att den annars så pondulöse och myndige Reinfeldt såg aningen fjuttig ut brevid den gängliga Arkelstenen. Inte bra. Den machiavelliske statsmannen gör sig bäst i en alfahannes resliga skepnad.
Freddan verkade dock munter och konstaterade glatt att Sofia A. får den stora äran att bli den första kvinnliga måderata partisekretararen någonsin. Taraaa! För en tiondels sekund trodde vi alla att blomsterbudet från Gudrun Schyman var nära. Ända tills Reinfeldt i nästa andetag la till att det också är första gången partisekreterarskapet blir delat mellan en ordinarie och en vice sekreterare.
Tur. Gängliga kvinnor med en massa makt ter sig inte som smakfulla komplement till kostymnissar med ännu mera makt*. Följaktligen borde Reinfeldt ta ett och annat tips från mästaren i förnekelse-av-blygsam-kroppslängd - Tom Cruise. Under äktenskapet med den betydligt längre Nicole Kidman, satte Tompa i system att alltid stå minst två trappsteg över frugan under fotograferingar. Häromdan kunde man dessutom läsa i onämnbar kvällsblaska att Cruise skaffat ett par specialgjorda s k "hisskor" inför premiären av sin senaste film "Knight and Day", där han tvingades stå brevid ex-modellen Cameron Diaz.
Bakom varje framgångsrik man finns en smart kvinna, säger man ju. En smart kvinna och ett par foträta hisskor (hur funkar dom? trycker man på en knapp som hissar upp en till önskvärd längd? jag vill veta!). Hur som helst så hoppas jag att Sofia tar ut en gruvlig hämnd år 2018, när hon i egenskap av statsminister ger den avdankade Fredrik R. posten som delad utrikesminister med valfri moderatgubbe.
*Alltså, jag måste ju få raljera lite eftersom det har uppstått ett ekande tomrum efter valrörelsen och blogginspirationen därmed inte är på topp. Men tänk efter: auktoritära män eskorteras alltid av pygmékvinnor - I only say Anitra Steen, Hillary Clinton, Laura Bush och hon som är gift med Kinas president. Ja, ni förstår ju liksom vilka problem som skulle uppstått om Paggan Pagrotsky hade blivit statsminister när det begav sig.
Noterade genast att den annars så pondulöse och myndige Reinfeldt såg aningen fjuttig ut brevid den gängliga Arkelstenen. Inte bra. Den machiavelliske statsmannen gör sig bäst i en alfahannes resliga skepnad.
Freddan verkade dock munter och konstaterade glatt att Sofia A. får den stora äran att bli den första kvinnliga måderata partisekretararen någonsin. Taraaa! För en tiondels sekund trodde vi alla att blomsterbudet från Gudrun Schyman var nära. Ända tills Reinfeldt i nästa andetag la till att det också är första gången partisekreterarskapet blir delat mellan en ordinarie och en vice sekreterare.
Tur. Gängliga kvinnor med en massa makt ter sig inte som smakfulla komplement till kostymnissar med ännu mera makt*. Följaktligen borde Reinfeldt ta ett och annat tips från mästaren i förnekelse-av-blygsam-kroppslängd - Tom Cruise. Under äktenskapet med den betydligt längre Nicole Kidman, satte Tompa i system att alltid stå minst två trappsteg över frugan under fotograferingar. Häromdan kunde man dessutom läsa i onämnbar kvällsblaska att Cruise skaffat ett par specialgjorda s k "hisskor" inför premiären av sin senaste film "Knight and Day", där han tvingades stå brevid ex-modellen Cameron Diaz.
Bakom varje framgångsrik man finns en smart kvinna, säger man ju. En smart kvinna och ett par foträta hisskor (hur funkar dom? trycker man på en knapp som hissar upp en till önskvärd längd? jag vill veta!). Hur som helst så hoppas jag att Sofia tar ut en gruvlig hämnd år 2018, när hon i egenskap av statsminister ger den avdankade Fredrik R. posten som delad utrikesminister med valfri moderatgubbe.
*Alltså, jag måste ju få raljera lite eftersom det har uppstått ett ekande tomrum efter valrörelsen och blogginspirationen därmed inte är på topp. Men tänk efter: auktoritära män eskorteras alltid av pygmékvinnor - I only say Anitra Steen, Hillary Clinton, Laura Bush och hon som är gift med Kinas president. Ja, ni förstår ju liksom vilka problem som skulle uppstått om Paggan Pagrotsky hade blivit statsminister när det begav sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)