Sverigedemokraterna får inte vara med och leka i partiledarutfrågningarna eller slutdebatten, meddelade SVT:s programdirektör Jan Axelsson häromdagen. Motiveringen till SVT:s beslut är - enligt Axelsson - att SD inte varit tillräckligt närvarande i debatten samt partiets pendlande kring fyraprocents-spärren.
Att använda Sverigedemokraternas frånvaro från den allmänna debatten som skäl till att utestänga dem från partiledardebatten, känns som en rätt krystad bortförklaring. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om partiets åsikter, men att de väcker reaktioner är ett faktum. Det märks inte minst på riksdagspartiernas kamp om vem som kan bedyra det egna partiets vägran att samarbeta med SD allra mest högljutt.
Märkligast är dock resonemanget om Sverigedemokraternas opinionssiffror. Väljer man att klicka in på SVT:s egen valsajt kan man få fram ett medianvärde av opinionsinstiutens mätningar. Enligt detta mätinstrument har SD legat ganska konstant över 4 procent det senaste året.
Med detta sagt, kan det därför konstateras att den statliga televisionen väljer att porta Jimmie Å:s parti från tv-studion på grund att man helt enkelt inte godkänner deras åsikter. Och det går såklart att förstå ambitionen att vilja bromsa främlingsfientliga krafter. Har man dessutom kontroll över vad som visas i de allmänna medierna kliar det naturligtvis ännu mer i fingrarna. Men light-fascistoida åsikter ska inte mötas med stasi-kryddade metoder.
Sverigedemokraterna består av ett gäng nyblivet semi-rumsrena mysrasister, med ett partiprogram som i princip uteslutande tar sin utgångspunkt i den upplevda roten till all världens ondska - den s k "massinvandringen". Partiet för på så sätt en argumentation som är mer svajig än Andorras backlinje och som därför borde vara rätt enkel att plocka sönder för vilken normalkompetent partiledare som helst under en debatt.
Med detta i åtanke hade det underliggande syftet hos SVT förmodligen främjats mer om Jimmie fick leka dummer-jöns i en timme under bästa sändningstid. Istället kan han nu spela fram offerkortet och åberopa grundlagsprinciper. Not great.
Inför valet 1991 bjöd SVT in Bert och Ians "Ny Demokrati" till slutdebatt. Ny demokrati hade bildats samma år och låg visserligen på höga opinonssiffror, men satt följaktligen vid tillfället inte i riksdagen. Föga visste man då på televisionen att denna invit skulle skapa vissa dilemman i en valrörelse 19 år senare. "Riksdagspartier only" hade nämligen varit en hjälpsam devis att gå efter i dessa dagar.
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
De inbillade arbetslösa
Ungdomsarbetslösheten is the shit i årets valrörelse. Antalet gånger temat varit föremål för debatt är många - och mer är förmodligen att vänta. Den påstådda 30 procentiga arbetslösheten bland personer mellan 18 och 25 tycks uppta en oproportionerligt magnifik del av samhällsdebatten. Politikeretablissemanget är naturligtvis inte heller sena att hetsa varandra i att ta fram universallösningar på problemet.
Tompa Bodström - politikens egen Alice Timander - hoppade till och med i ännu ett vulgopopulistiskt ryck, upp på ett fejkat studentflak för att illustrera sitt brinnande engagemang i denna ödesmättade fråga. Vart tredje studentflak rullar rakt in i Arbetsförmedlingens lokaler!, lyder skräckpropagandan. Märkligt då kanske, att ingen av 19-åringarna hunnit ruttna på alla dessa domedagsprofeter som måste ha förtagit en hel del av studentyran.
Det pågår således en liten inbördes tävling om vilket parti som tycker mest synd om kidsen. Samtidigt gör Arbetsförmedlingen då och då några mer eller mindre misslyckade försök att släta över arbetslöshetssiffrorna. Den lite chockartade statistik som partierna använder sig av kommer från uträkningar från SCB, som inkluderar även heltidsstuderande ungdomar som söker extraknäck. Bilden av den faktiska ungdomsarbetslösheten är därför, enligt Das Förmedlung, ganska missvisande.
Att statistik är till för att manipuleras skriver varje politiker under på. Det är en urgammal krigsföringskonst och en nödvändighet för att överhuvudtaget skapa politiska skiljelinjer i välfärdens och rättvisans högborg, Sverige.
Själv saknar jag dock som bekant både skrupler och PK-begränsningar, så jag tänkte ta bladet från munnen och presentera lite hard facts om hur ungdomsarbetslösheten egentligen ligger till. Undersökningen är så statistiskt osäkerställd som den kan bli, men är framräknad utifrån min egen sällsynt vida inblick i tillvaron för verklighetens ungdomar.
Arbetsförmedlingen räknar med att det är ungefär 9 % av ungdomarna som är arbetslösa i ordets rätta bemärkelse, dvs som inte pluggar. Av denna siffra lider troligen 2 % av dem av en mer eller mindre grav form av hybris och anser att det 18,0-snitt de skrapade ihop på gymnasiet direktkvalificerar dem in i det frälse ståndet som inte befattar sig med jobb inom hemtjänst, ICA, städning eller dylikt.
Därutöver kommer en del av ex-gymnasisterna tillbringa sitt första år i frihet sittandes i pojk/flickrummet, spelandes World of Warcraft med Joltcola och Pringles som enda bränsle - generöst försörjda av sina curlande päron. Där ryker gissningsvis ytterligare 2 %.
Nu är vi nere i ca 5 %. I denna siffra ingår slutligen hälften i gruppen "studerandes på skola i något perifert icke-CSNberättigat land, ungdomar på resande fot samt allehanda svartarbetande spolingar".
Således stannar den verkliga siffran på runt 2,5 procents arbetslöshet. Ändå får alla dessa bjäbbande politiker det att framstå som att det veckorna efter studentavgångarna ringlar milslånga Sovjetköer av desperata 19-åringar, som på sina bara knän bönar och ber om ett jobb.
Denna beräkning är naturligtvis aningen kryddad för effektens skull. Men ärligt talat, att försöka skaffa ett heltidsjobb direkt efter gymnasiet måste vara det mest värdelösa alternativet just nu. Istället för att haka på såsseretoriken borde Alliansföreträdare uppmana ungdomarna att börja plugga, åka och tågluffa i Tibet och hitta sig själv eller läsa en kurs i samiska genusstrukturer. Under tiden kommer den redan begynnande svängningen i ekonomin att ha växlat till högkonjuktur.
Alltså: låt inte tant Måna och farbror Fredrik oroa er för mycket, barn. Så länge det finns meningslösa ABF-kurser och Interrailkort finns det hopp.
Tompa Bodström - politikens egen Alice Timander - hoppade till och med i ännu ett vulgopopulistiskt ryck, upp på ett fejkat studentflak för att illustrera sitt brinnande engagemang i denna ödesmättade fråga. Vart tredje studentflak rullar rakt in i Arbetsförmedlingens lokaler!, lyder skräckpropagandan. Märkligt då kanske, att ingen av 19-åringarna hunnit ruttna på alla dessa domedagsprofeter som måste ha förtagit en hel del av studentyran.
Det pågår således en liten inbördes tävling om vilket parti som tycker mest synd om kidsen. Samtidigt gör Arbetsförmedlingen då och då några mer eller mindre misslyckade försök att släta över arbetslöshetssiffrorna. Den lite chockartade statistik som partierna använder sig av kommer från uträkningar från SCB, som inkluderar även heltidsstuderande ungdomar som söker extraknäck. Bilden av den faktiska ungdomsarbetslösheten är därför, enligt Das Förmedlung, ganska missvisande.
Att statistik är till för att manipuleras skriver varje politiker under på. Det är en urgammal krigsföringskonst och en nödvändighet för att överhuvudtaget skapa politiska skiljelinjer i välfärdens och rättvisans högborg, Sverige.
Själv saknar jag dock som bekant både skrupler och PK-begränsningar, så jag tänkte ta bladet från munnen och presentera lite hard facts om hur ungdomsarbetslösheten egentligen ligger till. Undersökningen är så statistiskt osäkerställd som den kan bli, men är framräknad utifrån min egen sällsynt vida inblick i tillvaron för verklighetens ungdomar.
Arbetsförmedlingen räknar med att det är ungefär 9 % av ungdomarna som är arbetslösa i ordets rätta bemärkelse, dvs som inte pluggar. Av denna siffra lider troligen 2 % av dem av en mer eller mindre grav form av hybris och anser att det 18,0-snitt de skrapade ihop på gymnasiet direktkvalificerar dem in i det frälse ståndet som inte befattar sig med jobb inom hemtjänst, ICA, städning eller dylikt.
Därutöver kommer en del av ex-gymnasisterna tillbringa sitt första år i frihet sittandes i pojk/flickrummet, spelandes World of Warcraft med Joltcola och Pringles som enda bränsle - generöst försörjda av sina curlande päron. Där ryker gissningsvis ytterligare 2 %.
Nu är vi nere i ca 5 %. I denna siffra ingår slutligen hälften i gruppen "studerandes på skola i något perifert icke-CSNberättigat land, ungdomar på resande fot samt allehanda svartarbetande spolingar".
Således stannar den verkliga siffran på runt 2,5 procents arbetslöshet. Ändå får alla dessa bjäbbande politiker det att framstå som att det veckorna efter studentavgångarna ringlar milslånga Sovjetköer av desperata 19-åringar, som på sina bara knän bönar och ber om ett jobb.
Denna beräkning är naturligtvis aningen kryddad för effektens skull. Men ärligt talat, att försöka skaffa ett heltidsjobb direkt efter gymnasiet måste vara det mest värdelösa alternativet just nu. Istället för att haka på såsseretoriken borde Alliansföreträdare uppmana ungdomarna att börja plugga, åka och tågluffa i Tibet och hitta sig själv eller läsa en kurs i samiska genusstrukturer. Under tiden kommer den redan begynnande svängningen i ekonomin att ha växlat till högkonjuktur.
Alltså: låt inte tant Måna och farbror Fredrik oroa er för mycket, barn. Så länge det finns meningslösa ABF-kurser och Interrailkort finns det hopp.
fredag 18 juni 2010
Adlighetens diskreta charm
Det kungliga bröllopet närmar sig med stormsteg. Om cirka 36 timmar tar Danne Westling steget från de dödligas värld, in i det blåblodiga frälset. Rojalist eller inte - bröllopet ger upphov till all möjlig sorts fascination.
Själv har jag hakat upp mig på gästlistan. Nu snackar jag inte om det faktum att allsköns representanter från diverse inhumana diktaturer blivit inbjudna att hänga med Bernadotteklicken på Drottningholm. Kom igen liksom, det där är yesterday's news. Har ni redan glömt när Calle G. frotterade sig i totalitär lyx i Brunei och utgjöt sig över den fantastiska öppenheten i landet anno 2004? Please.
Nej, jag riktar istället mitt fokus på alla de bröllopsgäster vars namn och titlar är så osannolikt von Schnablska att de helt enkelt måste blivit påhittade under en blöt punschkväll i Riddarhusets gästvåning (vete fasen om den finns, men jag inbillar mig att det är där man huserar en lördagskväll om man är adlig). Vad sägs till exempel om Friherre Jan Carl Adelswärd och Friherrinnan Curie Adelswärd samt Baronessan Sybilla von Dincklage? Eller varför inte H.S.H. Prince Hubertus von Hohenzollern och H.S.H. Princess Ute Maria von Hohenzollern?
Jag är stum av häpnad. De frågor som genast oundvikligen dyker upp i huvudet är:
1. Är obskyra, närmast icke-existerande namn ett obligatorium för att bli inbjuden på bröllopsfesten?
2. Kan baronessor som heter Sybilla von Dincklage bajsa?
3. Vad tusan är en friherrinna?
På fråga ett finnes svaret genom att gå igenom hela gästlistan (se länk ovan). Inte ett vanligt svenne-namn så långt ögat kan nå. Fråga två anar jag att jag för alltid får sväva i ovisshet om, men om svaret är ja, krockar det med hela min världsbild. Fråga tre är enligt den evigt tillförlitliga källan Wikipedia en dam som är gift med en fiherre. En friherre är i sin tur
"den näst högsta adliga värdigheten efter greve, men i rang före adliga och kommendörsätter".
Jaha. Man lär sig något nytt varje dag, även om jag inte blev så mycket klokare av den beskrivningen.
Ett är i alla fall säkert: med folk som Erbprinz Hubertus von Sachsen-Coburg und Goth, Prinzessin Kelly von Sachsen-Coburg und Gotha, Erbprinz Alois von und zu Liechtenstein, Sophie I.D. von und zu Liechtenstein och inte minst The Grand Duchess of Luxembourg - är det som upplagt för en riktigt vild och galen fest.
Själv har jag hakat upp mig på gästlistan. Nu snackar jag inte om det faktum att allsköns representanter från diverse inhumana diktaturer blivit inbjudna att hänga med Bernadotteklicken på Drottningholm. Kom igen liksom, det där är yesterday's news. Har ni redan glömt när Calle G. frotterade sig i totalitär lyx i Brunei och utgjöt sig över den fantastiska öppenheten i landet anno 2004? Please.
Nej, jag riktar istället mitt fokus på alla de bröllopsgäster vars namn och titlar är så osannolikt von Schnablska att de helt enkelt måste blivit påhittade under en blöt punschkväll i Riddarhusets gästvåning (vete fasen om den finns, men jag inbillar mig att det är där man huserar en lördagskväll om man är adlig). Vad sägs till exempel om Friherre Jan Carl Adelswärd och Friherrinnan Curie Adelswärd samt Baronessan Sybilla von Dincklage? Eller varför inte H.S.H. Prince Hubertus von Hohenzollern och H.S.H. Princess Ute Maria von Hohenzollern?
Jag är stum av häpnad. De frågor som genast oundvikligen dyker upp i huvudet är:
1. Är obskyra, närmast icke-existerande namn ett obligatorium för att bli inbjuden på bröllopsfesten?
2. Kan baronessor som heter Sybilla von Dincklage bajsa?
3. Vad tusan är en friherrinna?
På fråga ett finnes svaret genom att gå igenom hela gästlistan (se länk ovan). Inte ett vanligt svenne-namn så långt ögat kan nå. Fråga två anar jag att jag för alltid får sväva i ovisshet om, men om svaret är ja, krockar det med hela min världsbild. Fråga tre är enligt den evigt tillförlitliga källan Wikipedia en dam som är gift med en fiherre. En friherre är i sin tur
"den näst högsta adliga värdigheten efter greve, men i rang före adliga och kommendörsätter".
Jaha. Man lär sig något nytt varje dag, även om jag inte blev så mycket klokare av den beskrivningen.
Ett är i alla fall säkert: med folk som Erbprinz Hubertus von Sachsen-Coburg und Goth, Prinzessin Kelly von Sachsen-Coburg und Gotha, Erbprinz Alois von und zu Liechtenstein, Sophie I.D. von und zu Liechtenstein och inte minst The Grand Duchess of Luxembourg - är det som upplagt för en riktigt vild och galen fest.
onsdag 16 juni 2010
Crime wave i öfverklassens Utopia
Print screen från Mitt i Danderyd. Inte ens golfbanorna får vara fredade från vandalismens utbredning. Ur led är tiden!
Gammal (s)kåpmat
Reinfeldt slår Sahlin med 5-0 i en ny förtroendemätning från Synovate, rapporterar DN idag. Mätningen kommer dagen efter att Sifo presenterat en undersökning som visar att Sahlin saknar stöd från hälften av såsse-väljarna och endast stödjs av 16 % av väljarna totalt. Samtidigt har S enligt flera mätningar historiskt låga opinionssiffror.
Ack nej, det är inte lätt att heta Måna i dessa anti-Sahlinistiska dagar. Ambitionen att vända såsse-fiaskot från 2006 lär misslyckas kapitalt. Men frågan är om fru Sahlin egentligen riktigt försökt?
Som partiledare har Måna utmärkt sig som en politikens motsvarighet till fotbollslandslagets förre förbundskapten Lars Lagerbäck. Förutom att de båda ledarna har en karisma som en filmjölkssur disktrasa, är det den semi-perversa fäblessen för gamla avdankade veteraner som är deras gemensamma kännetecken. Med en dåres envishet körs det i Måna Sahlins parti i samma gamla resultatlösa hjulspår som det gjordes i landslaget under Lagerbäcks tid.
Förnyelse och uppfräschning var sosserians uttalade ambition efter att man förlorat socialdemokratins paradfrågor till Moderaterna 2006. Därför var det med viss förvåning allmänheten inför valrörelsen kunde bevittna Månas utnämning av partiets nya talespersoner, som bestod av det ena bästföredatum-passerade kortet efter det andra. Thomas Östros, Ylva Johansson, Tompa Bodström mfl. En vindpust med lukt av gamla insunkade chesterfieldfåtöljer som stått för länge på vinden, svepte genast in över politiken och förde med sig en arom av gammal unken betong-sosse.
Valet av Ylva Johansson som socialpolitisk talesperson har samma återanvänd mellanmjölks-feeling som Lagerbäcks dåvarande tvångmässiga användande av Niclas Alexandersson i den svenska truppen. De var ganska fesljumma under toppen av sina karriärer och kunde knappast förväntas uträtta underverk i slutet av dem.
Thomas Östros ss-chica "jag-har-en-räknesticka-uppkörd-någonstans"-look må ha dragit sitt strå till stacken för att hamna på de fjuttiga 27 % i förtroendesiffror som han enligt Novus har. Men troligtvis är det hans närmast obstinata och högst ostrategiska gnäll på Alliansens hanterande av finanskrisen som gör att han förlorar stort mot mannen med den lilla tofsen.
Tillsammans med Bodström, Leffe Pagrotsky och Svempa Österberg uppnår denna klick en sexighet som är på nivå med Vaggeryd kommuns hemslöjdssällskaps möte en tisdag i oktober. Jämförelsen med Sveriges em-trupp 2000 är oundviklig.
Lasse Lagerbäck körde oförtrutet med samma taktik, samma gamla spelare och uppnådde följaktligen samma medelmåttiga resultat. Han fick så småningom sparken från tränarjobbet och med en ny förbundskapten, har också nya förmågor fått komma fram i landslaget.
Måna sitter ännu kvar som partiledare för sossarna och den utlysta förnyelsen har istället hittills inneburit same old och fem steg åt vänster. Det talas om att Sahlin har ett svagt stöd i de egna leden - därav bristen på nytänk. Det må vara hänt, men med tanke på den så totalt urvattnade politik som s förespråkar och det risiga gäng som nu innehar de tyngsta rollerna som talespersoner, undrar man om Måna helt enkelt redan gett upp?
Om de rödgröna vinner valet lär det vara tack vare Miljöpartiet. Vi kommer inte bara få mer av den post-Palmeistiska offerpolitik som fördes under Perssons tid - denna gång kommer det med en light-kommunistisk touch. Men om Alliansen vinner valet, ryker Måna S. garanterat från partiledarposten med huvudet före. Det vore sossokratins stora chans. Att de själva inte insett att de klafsat ännu längre ner i bidragsträsket märks på varje debattartikel som Socialdemokraterna publicerar.
För Lasse Lagerbäck krävdes det 9 år som förbundskapten och ett missat VM för att sluta på sin post. För Måna räcker det förhoppningsvis med 2 år som partiledare och ett förlorat val.
Ack nej, det är inte lätt att heta Måna i dessa anti-Sahlinistiska dagar. Ambitionen att vända såsse-fiaskot från 2006 lär misslyckas kapitalt. Men frågan är om fru Sahlin egentligen riktigt försökt?
Som partiledare har Måna utmärkt sig som en politikens motsvarighet till fotbollslandslagets förre förbundskapten Lars Lagerbäck. Förutom att de båda ledarna har en karisma som en filmjölkssur disktrasa, är det den semi-perversa fäblessen för gamla avdankade veteraner som är deras gemensamma kännetecken. Med en dåres envishet körs det i Måna Sahlins parti i samma gamla resultatlösa hjulspår som det gjordes i landslaget under Lagerbäcks tid.
Förnyelse och uppfräschning var sosserians uttalade ambition efter att man förlorat socialdemokratins paradfrågor till Moderaterna 2006. Därför var det med viss förvåning allmänheten inför valrörelsen kunde bevittna Månas utnämning av partiets nya talespersoner, som bestod av det ena bästföredatum-passerade kortet efter det andra. Thomas Östros, Ylva Johansson, Tompa Bodström mfl. En vindpust med lukt av gamla insunkade chesterfieldfåtöljer som stått för länge på vinden, svepte genast in över politiken och förde med sig en arom av gammal unken betong-sosse.
Valet av Ylva Johansson som socialpolitisk talesperson har samma återanvänd mellanmjölks-feeling som Lagerbäcks dåvarande tvångmässiga användande av Niclas Alexandersson i den svenska truppen. De var ganska fesljumma under toppen av sina karriärer och kunde knappast förväntas uträtta underverk i slutet av dem.
Thomas Östros ss-chica "jag-har-en-räknesticka-uppkörd-någonstans"-look må ha dragit sitt strå till stacken för att hamna på de fjuttiga 27 % i förtroendesiffror som han enligt Novus har. Men troligtvis är det hans närmast obstinata och högst ostrategiska gnäll på Alliansens hanterande av finanskrisen som gör att han förlorar stort mot mannen med den lilla tofsen.
Tillsammans med Bodström, Leffe Pagrotsky och Svempa Österberg uppnår denna klick en sexighet som är på nivå med Vaggeryd kommuns hemslöjdssällskaps möte en tisdag i oktober. Jämförelsen med Sveriges em-trupp 2000 är oundviklig.
Lasse Lagerbäck körde oförtrutet med samma taktik, samma gamla spelare och uppnådde följaktligen samma medelmåttiga resultat. Han fick så småningom sparken från tränarjobbet och med en ny förbundskapten, har också nya förmågor fått komma fram i landslaget.
Måna sitter ännu kvar som partiledare för sossarna och den utlysta förnyelsen har istället hittills inneburit same old och fem steg åt vänster. Det talas om att Sahlin har ett svagt stöd i de egna leden - därav bristen på nytänk. Det må vara hänt, men med tanke på den så totalt urvattnade politik som s förespråkar och det risiga gäng som nu innehar de tyngsta rollerna som talespersoner, undrar man om Måna helt enkelt redan gett upp?
Om de rödgröna vinner valet lär det vara tack vare Miljöpartiet. Vi kommer inte bara få mer av den post-Palmeistiska offerpolitik som fördes under Perssons tid - denna gång kommer det med en light-kommunistisk touch. Men om Alliansen vinner valet, ryker Måna S. garanterat från partiledarposten med huvudet före. Det vore sossokratins stora chans. Att de själva inte insett att de klafsat ännu längre ner i bidragsträsket märks på varje debattartikel som Socialdemokraterna publicerar.
För Lasse Lagerbäck krävdes det 9 år som förbundskapten och ett missat VM för att sluta på sin post. För Måna räcker det förhoppningsvis med 2 år som partiledare och ett förlorat val.
fredag 11 juni 2010
torsdag 10 juni 2010
Fördelningspolitikens Sverige
I dagar som dessa, när de politiska motvindarna blåser i var borgerlig individs hår och man återigen förundras över hur så många kan tycka så fel, får man som politruk tillika idog bloggare ta sitt ansvar och sprida Det Rätta Ordet. I klartext: låta åsiktsmegafonen öka några decibelnivåer och med resonans ge eko över de miljöpartistfärgade slätterna på Södermalm med omnejd.
Ibland kräver detta hjälp från yttre instanser. Häromdagen dök det upp ett kedjemail i min inbox av sällsynt högklassig och pedagogiskt briljant art. Författaren är mig veterligen ännu okänd, men berättelsen är så fyndig att jag bara måste ta mig friheten att publicera den här. Den som inte låter sig hjärntvättas av denna lilla historia är helt enkelt ett hopplöst fall, till och med för Politrukens alliansuppfostringsanstalt. Here goes:
"10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr
De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:- "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen". En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer.
Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas. De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del?
De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta. Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis. Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis.
Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:- Men han sparar 70 kr!- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt: Det fattas 520 Kr...
Skicka det här till minst 10 vänner annars kan du drabbas av regeringsskifte! "
Ibland kräver detta hjälp från yttre instanser. Häromdagen dök det upp ett kedjemail i min inbox av sällsynt högklassig och pedagogiskt briljant art. Författaren är mig veterligen ännu okänd, men berättelsen är så fyndig att jag bara måste ta mig friheten att publicera den här. Den som inte låter sig hjärntvättas av denna lilla historia är helt enkelt ett hopplöst fall, till och med för Politrukens alliansuppfostringsanstalt. Here goes:
"10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr
De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:- "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen". En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer.
Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas. De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del?
De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta. Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis. Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis.
Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...- Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:- Men han sparar 70 kr!- Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.- Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.- Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.- Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt: Det fattas 520 Kr...
Skicka det här till minst 10 vänner annars kan du drabbas av regeringsskifte! "
tisdag 8 juni 2010
I Ohlygikens snårskog
Ibland knackar realiteten på även hos den mest verklighetsfrånvände och utopikåte betongkommunist. Larsa Ohly är idag tredje man ut i DN:s artikelserie där alla partiledarna intervjuas. Intervjun pryds av en helsidebild med en glad och fryntlig Ohly och innehåller pliktrogna svar med alla paraddeviserna, från "utjämna klassklyftor" till "det är för lätt att bli rik i Sverige".
Så långt är läsaren helt med på banan. Detta ända tills Ohly halvt osökt glider in på temat fotboll och skattesänkningar och helt tappar den pseudoleninistiska skärpan för ett ögonblick. Lasse - en hängiven fotbollsfantast - har hajat kopplingen mellan höga löner och kvaliteten på de inhemska ligorna. De duktigaste spelarna i Allsvenskan försvinner alltid med ljusets hastighet till europeiska storklubbar, där både lönerna och nivån på spelet är högre. Andreas Johansson, förklarar Ohly, återvänder ju därför inte från Wigan till Djurgårn, utan väljer istället Aalborg.
Lösningen på denna spelarflykt är, enligt Ohly, att fotbollsspelare som enda samhällsgrupp blir berättigade till massiva skattesänkningar. På så sätt kan lönerna i Allsvenskan vara något sånär konkurrenskraftiga med åtminstone de nordiska ligorna.
Som synes drabbas Ohly under DN-intervjun av en temporär akutsenilitet, då han bara några rader tidigare deklararerat att det är alldeles för lätt att tjäna stålar i Sverige. Men jag e inte den som e den, utan medger att jag inte kan annat än att hålla med honom. En fotbollsmetafor fungerar uppenbarligen utmärkt som ett pedagogiskt instrument till att förklara economic man-tanken åt självaste Lasse Ohly. Fotbollsspelare, liksom företag, etablerar sig nämligen där det är lönsamt.
Allsvenskan läcker alltså duktiga spelare som ett såll, på samma sätt som det svenska skattetrycket genom åren tvingat det ena storföretaget efter det andra till utlandsflykt. Den givna följdfrågan i intervjun blev därför om inte samma idé skulle kunna tillämpas även på entreprenörer? Men Ohly - veteran i de förnuftsvidriga kaosresonemangens ädla konst - bortförklarade detta med att döh, samhället inte är en fotbollsplan:
"När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten..."
Synd bara att Lasse inte tycker att företagandets positiva effekt på bredsamhället befogar samma skattesänkningslogik även för företag och vanliga knegare.
Dagens lektion brought to you by Lars Ohly har således lärt oss följande: 1) det är skillnad på folk och fotbollsspelare; 2) det är definitivt skillnad på elit och elit och sist men inte minst; 3) det är en jäkla skillnad på att använda skattemedel för att främja Lasse O:s favoritsport och att sänka skatter för att främja gemene kreti och pletis plånböcker.
Så långt är läsaren helt med på banan. Detta ända tills Ohly halvt osökt glider in på temat fotboll och skattesänkningar och helt tappar den pseudoleninistiska skärpan för ett ögonblick. Lasse - en hängiven fotbollsfantast - har hajat kopplingen mellan höga löner och kvaliteten på de inhemska ligorna. De duktigaste spelarna i Allsvenskan försvinner alltid med ljusets hastighet till europeiska storklubbar, där både lönerna och nivån på spelet är högre. Andreas Johansson, förklarar Ohly, återvänder ju därför inte från Wigan till Djurgårn, utan väljer istället Aalborg.
Lösningen på denna spelarflykt är, enligt Ohly, att fotbollsspelare som enda samhällsgrupp blir berättigade till massiva skattesänkningar. På så sätt kan lönerna i Allsvenskan vara något sånär konkurrenskraftiga med åtminstone de nordiska ligorna.
Som synes drabbas Ohly under DN-intervjun av en temporär akutsenilitet, då han bara några rader tidigare deklararerat att det är alldeles för lätt att tjäna stålar i Sverige. Men jag e inte den som e den, utan medger att jag inte kan annat än att hålla med honom. En fotbollsmetafor fungerar uppenbarligen utmärkt som ett pedagogiskt instrument till att förklara economic man-tanken åt självaste Lasse Ohly. Fotbollsspelare, liksom företag, etablerar sig nämligen där det är lönsamt.
Allsvenskan läcker alltså duktiga spelare som ett såll, på samma sätt som det svenska skattetrycket genom åren tvingat det ena storföretaget efter det andra till utlandsflykt. Den givna följdfrågan i intervjun blev därför om inte samma idé skulle kunna tillämpas även på entreprenörer? Men Ohly - veteran i de förnuftsvidriga kaosresonemangens ädla konst - bortförklarade detta med att döh, samhället inte är en fotbollsplan:
"När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten. Då finns det en logik i att man sänker skatten..."
Synd bara att Lasse inte tycker att företagandets positiva effekt på bredsamhället befogar samma skattesänkningslogik även för företag och vanliga knegare.
Dagens lektion brought to you by Lars Ohly har således lärt oss följande: 1) det är skillnad på folk och fotbollsspelare; 2) det är definitivt skillnad på elit och elit och sist men inte minst; 3) det är en jäkla skillnad på att använda skattemedel för att främja Lasse O:s favoritsport och att sänka skatter för att främja gemene kreti och pletis plånböcker.
fredag 4 juni 2010
Two wrongs don't make a right
Det har nu gått fem dagar sedan det militära överfallet på Ship to Gaza-konvojen där nio människor dödades. Övervåldet från Israel har med rätta dömts ut av flertalet stater, däribland Sverige. Att händelsen är en tragedi och ett bakslag i strävan efter en fredlig lösning i Mellanöstern råder det ingen tvekan om. Men liksom vid nästan varje tillfälle då konfrontation uppstår i Israel-Palestinakonflikten saknar de svenska tongångarna kring händelsen gråskalor – från båda håll.
En av personerna ombord på konvojen var författaren Henning Mankell. Googlar man på hans namn+Ship to Gaza får man upp det anförande han höll på Ship to Gaza-galan i augusti förra året. I talet kan man bland annat läsa att Mankell anser att den ”terroristiska staten Israel” måste avvecklas och att självmordsbombare är en naturlig och förståelig konsekvens av ett folk under förtryck. Ett uttalande som också noterades av Israels Sverigeambassadör i en DN-debattartikel i veckan.
Att kalla sig fredsaktivist i samma andetag som man uttrycker förståelse för attentat som dödat tusentals civila genom åren, är en orimlig ekvation. Samtidigt är det precis samma koncept som använts av religiösa och politiska fanatiker under två årtusenden.
I samma veva skriver MUF-ledaren Niklas Wykman på sin Facebooksida att det är ”bra att Hamas inte får det besök de hade förväntat sig”. Som första reaktion på en händelse som krävt nio människoliv kan man kanske tycka att uttalandet ter sig ganska smaklöst. Men personer som ansett att ändamålen helgar medlen finns det gott om exempel på i historieböckerna.
Båda ståndpunkter som framförs vittnar om samma förmätna högmod, där människor bosatta hundratals mil från området målar en av historiens mest svårlösta och infekterade konflikter i svart och vitt. Och på samma sätt bidrar detta inte till något annat än att ytterligare cementera de motsättningar som gör att oroligheterna i Mellanöstern tycks befinna sig i ett permanent moment 22.
Israel-Palestinakonfliken används sedan länge som en vänsterpolitisk symbolfråga. Det förbehållslösa hatet mot Israel är en lika tidlös accessoar för vänsterrörelsen som Palestinasjalar eller t-shirts med Che Guevara-tryck. Att en borgerlig företrädare som Niklas Wykman nu tycks försöka piska upp en pro-Israelisk motsvarighet, är att apa efter en minst sagt onödig polemik.
Fler människor som sluter upp i oförmågan att se ömsesidigheten i konflikten, driver knappast Mellanöstern närmare en fredlig lösning. Tit-for-tat klarar israelerna och palestinierna alldeles utmärkt på egen hand. Ändå är det med en förvånande tvärsäkerhet som många i likhet med Mankell och Wykman uttalar sig om en konflikt som - trots decennier av försök till medling, fredssamtal och FN-resolutioner – ingen ännu lyckats lösa.
Frågan som alla Mankellar och Wykmannar kanske borde ställa sig är om det verkligen är fler extremister som fredsprocessen i Mellanöstern behöver? 50 döda i ett självmordsattentat är lika många liv förspillda som 50 döda i en missilattack. Den självutnämnde fredsälskare som inte förstått det bör kanske tänka några varv till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)