Ann-Margret Knapp, såsselandstingsråd i Gävleborg, är tydligen en modig typ. Att hon gör sig förtjänt av detta epitet ter sig lite absurt. Hennes djärvhet ligger nämligen i att hon vågat ruska liv i ämnet läkarnas jourersättningar - en fråga som tycks vara mer laddad än både burkaförbud och dödshjälp tillsammans.
På de allra flesta håll i landet arbetar läkare enligt ett joursystem utan fast schema. Det innebär att läkaren endast kan schemaläggas dagtid. All annan jourtid går utöver schemalagd arbetstid och räknas därför som övertid. Läkarna är inte dom som e dom, utan tackar naturligtvis och tar emot för detta förträffliga lilla arrangemang som gör att de kan casha in jourkomp en masse.
Följaktligen kan den som i statistiknörderiets anda vill roa sig med att studera läkarbemanningen på ett svenskt sjukhus en vanlig arbetsvecka, konstatera en topp måndag till fredag mellan 8 och 18, medan personalstyrkan droppar av ordentligt kvällstid och på helger. Detta blir självklart lite surt för patienterna, vars sjukdomar och operationsbehov dessvärre har en förmåga att inte sammanfalla med tidsramen nio till fem. Den givna konsekvensen är naturligtvis låg produktivitet och långa vårdköer à la Sovjet anno 1985.
Det Ann-Margret Knapp kommit med förslag på är att läkarna istället ska kunna schemaläggas runt hela dygnet. För de flesta låter det som en given lösning på problemet och det är varken den första eller sista gången en politiker slagit ett slag för detta. Likväl väcker frågan alltjämt en storm av protester från det komptörstande läkarsläktet varje gång någon vill dra upp den för diskussion.
I vilket företag eller verksamhet som helst anpassas produktionen åt kundens efterfrågan. Sjuksköterskorna, som schemaläggs dygnet runt för att matcha patientflödet, har till skillnad från doktorerna sedan länge fått finna sig i detta faktum. Joursystemet är nämligen förbehållet läkarna. Det krävs väl knappast något Tiina Rosenbergskt genussnille för att räkna ut kopplingen mellan denna förmånsskillnad och det faktum att män råkar utgöra 59 % av läkarkåren och kvinnor 89 % av alla sjuksköterskor.
Joursystemet är precis lika ineffektivt som det låter, men är tyvärr karaktäristiskt för klassiskt sjukvårdstänk i Sverige. För läkarnas befrielse från schemaläggning är just främst ett svenskt fenomen. I en artikel i Dagens Medicin på temat, går det att läsa om tyska läkare som åkt till Sverige och gjort praktik och kommit hem mer utvilade och koffeinstinna än någonsin. Alla vittnar nämligen om samma bild: mer fika, mindre jobb och mer betalt. Medan man i Tyskland jobbar tills alla patienter är färdigopererade, stänger svenska läkare ner fabriken när dagens enda operation är utförd.
Med detta i åtanke, är det kanske inte så konstigt att svenska läkare tar emot hälften så många patienter som OECD-snittet, att svensk sjukvård har längre vårdköer än i många u-länder och att Sverige är världens andra största kaffekonsument.
Att ifrågasätta läkarnas privilegier är ett politiskt kamikazeuppdrag. Men frågan är hur länge svensk sjukvård har råd att låta läkarna sätta sin egen ledighet framför patienternas behov. Ann-Margret Knapps initiativ är vällovligt och är med lite flyt ett första steg till ett blocköverskridande krafttag mot jourtiderna. Det vore inte en dag för tidigt. Det kanske rent av är dags att arbetslinjen börjar gälla inte bara för sjuksyrrorna, utan också läkarna...
fredag 28 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Jänkarkulturens okontrollerade intåg
Altargate är hot stuff i den allmänna debatten just nu.
Jag snackar om det rabalder som uppstått sedan kronprinsessan Victoria beslutat att låta pappa Knugen leda henne till altaret, istället för att i enlighet med svensk tradition knata altargången fram med blivande maken Danne W. Feminister och representanter från kyrkan ondgör sig i kapp över dessa sexistiska anglosax-fasoner, som inte hör hemma i svenska kyrkans domäner. Man skulle kunna säga att dom rasar, för att använda kvällspressterminologi.
Hela riket - ja, t o m utländsk media - har nu blivit insyltad i denna till synes oskyldiga lilla historia. Frågan har nått en sådan dignitet att även partiledarna för riksdagspartierna uttalat sig i media om vad som egentligen är det rätta sättet för Vickan att traska in i kyrkan på. Slutsatsen de flesta kommit fram till (efter lite slingrande) är att det "väl ändå måste vara upp till Victoria" hur hon väljer att göra.
Vad som är aningen förvånande är dock att vi ännu inte fått se ett officiellt uttalande från Sverigedemokraterna i frågan. Partiledaren Jimmie Åkesson - till vardags en person som lägger stor tankemöda kring hur vi ska skydda vår svenska svenskhet mot allehanda utrikiska kulturinfluenser - har varit märkligt tyst i debatten. Detta trots att hela altargate-affären faktiskt handlar om en gammal, högst ickesvensk och ojämställd sed som letat sig in på svenskt territorium. Och till råga på allt, hela vägen in i självaste kungahuset!
Senast i höstas publicerade Jimmie Å. en artikel i Aftonbladet där han ondgjorde sig över hur muslimskt sedebruk håller på att utkonkurrera svenska traditioner. I konsekvensens namn borde han och hela SD-apparaten ha fullständig panik av orolighet inför den grad till vilken den svenska kulturen håller på att blandas ut av idel jänkartraditioner. Det är alltifrån Alla hjärtans dag och Halloween-firande till cheerleading och amerikanska sitcoms på TV. Alltmedan Annandag pingst och Sommar-Hajk får stå tillbaka för denna anglofieringsoffensiv.
Kom igen nu, Jimmie och rise to the occasion! Trots att du vill göra gällande att det är islamiseringen som är det största hotet mot Svea rike, är det gissningsvis långt fler svenskar som firar Alla Hjärtans dag än Ramadan. Altargate borde vara en klockren SD-fråga. Själv tänkte jag börja fundera på vilka jag ska bjuda hem på Thanksgiving i höst...
Jag snackar om det rabalder som uppstått sedan kronprinsessan Victoria beslutat att låta pappa Knugen leda henne till altaret, istället för att i enlighet med svensk tradition knata altargången fram med blivande maken Danne W. Feminister och representanter från kyrkan ondgör sig i kapp över dessa sexistiska anglosax-fasoner, som inte hör hemma i svenska kyrkans domäner. Man skulle kunna säga att dom rasar, för att använda kvällspressterminologi.
Hela riket - ja, t o m utländsk media - har nu blivit insyltad i denna till synes oskyldiga lilla historia. Frågan har nått en sådan dignitet att även partiledarna för riksdagspartierna uttalat sig i media om vad som egentligen är det rätta sättet för Vickan att traska in i kyrkan på. Slutsatsen de flesta kommit fram till (efter lite slingrande) är att det "väl ändå måste vara upp till Victoria" hur hon väljer att göra.
Vad som är aningen förvånande är dock att vi ännu inte fått se ett officiellt uttalande från Sverigedemokraterna i frågan. Partiledaren Jimmie Åkesson - till vardags en person som lägger stor tankemöda kring hur vi ska skydda vår svenska svenskhet mot allehanda utrikiska kulturinfluenser - har varit märkligt tyst i debatten. Detta trots att hela altargate-affären faktiskt handlar om en gammal, högst ickesvensk och ojämställd sed som letat sig in på svenskt territorium. Och till råga på allt, hela vägen in i självaste kungahuset!
Senast i höstas publicerade Jimmie Å. en artikel i Aftonbladet där han ondgjorde sig över hur muslimskt sedebruk håller på att utkonkurrera svenska traditioner. I konsekvensens namn borde han och hela SD-apparaten ha fullständig panik av orolighet inför den grad till vilken den svenska kulturen håller på att blandas ut av idel jänkartraditioner. Det är alltifrån Alla hjärtans dag och Halloween-firande till cheerleading och amerikanska sitcoms på TV. Alltmedan Annandag pingst och Sommar-Hajk får stå tillbaka för denna anglofieringsoffensiv.
Kom igen nu, Jimmie och rise to the occasion! Trots att du vill göra gällande att det är islamiseringen som är det största hotet mot Svea rike, är det gissningsvis långt fler svenskar som firar Alla Hjärtans dag än Ramadan. Altargate borde vara en klockren SD-fråga. Själv tänkte jag börja fundera på vilka jag ska bjuda hem på Thanksgiving i höst...
fredag 21 maj 2010
Webtesten - Den fjärde statsmakten
SvD har som första tidning ut i årets valrörelse lanserat det traditionsenliga webtestet på partisympatier - Valkompassen. Ni vet, ett sånt där man klickar i x antal påståenden på skalan "instämmer helt" till "instämmer inte alls" och voilá! får ett färdigpaketerat svar på vilket parti man ska lägga sin röst i höst. Testen brukar vara av varierande vetenskaplig tyngd. Men SvD:s valkompass har med resultaten den genererar orsakat ett smärre ramaskri i den politiska blogosfären.
Sossar blir vänsterpartister, centerpartister blir kristdemokrater, moderater blir folkpartister... AHH! KAOS!
Förutom det uppenbart skandalösa i att kompassen slår så våldsamt fel (hur tusan kan en moderat bli folkpartist??!!), kan vi nu bara spekulera i omfattningen på konsekvenserna av detta test för valresultatet. Upprörda bloggare varnar för hur vilseledande resultat kan locka över "deras" väljare till FEL parti och uppmanar samtidigt allmänheten att utöva påtryckningar mot Svenskans redaktion att ta bort denna sataniska enkät. Alltmedan skaparna av SvD-testet känner en svällande känsla av hybris slå rot i deras sinnen, gödd av all den vikt politikersverige fäster vid deras ödesmättade test...
Men men.. alldeles obefogad är väl inte kritiken. Barometern visade exempelvis att jag är 57 % sverigedemokrat. Detta trots att jag svarade "instämmer helt" på påståendet "invandring berikar Sverige". Något märkligt viktade svar kan tyckas, då den som klickar in på SD:s valmanifest kan se att partiet anser att i stort sett de flesta problem i samhället på ett eller annat sätt kan härledas till invandringen.
Nu oroar ni er säkert för att jag genast börjar luta åt det bruna hållet, givet denna 57%-iga indikator på min sverigedemokratiskhet. Men jag kan nog drista mig till att begära att omgivningen bör ha lite större tilltro till att mitt egna omdöme väger lite tyngre än min benägenhet att hjärntvättas av ett webtest. Det kanske även bloggande politiker borde ha till gemene väljare och test-tagare...
Sossar blir vänsterpartister, centerpartister blir kristdemokrater, moderater blir folkpartister... AHH! KAOS!
Förutom det uppenbart skandalösa i att kompassen slår så våldsamt fel (hur tusan kan en moderat bli folkpartist??!!), kan vi nu bara spekulera i omfattningen på konsekvenserna av detta test för valresultatet. Upprörda bloggare varnar för hur vilseledande resultat kan locka över "deras" väljare till FEL parti och uppmanar samtidigt allmänheten att utöva påtryckningar mot Svenskans redaktion att ta bort denna sataniska enkät. Alltmedan skaparna av SvD-testet känner en svällande känsla av hybris slå rot i deras sinnen, gödd av all den vikt politikersverige fäster vid deras ödesmättade test...
Men men.. alldeles obefogad är väl inte kritiken. Barometern visade exempelvis att jag är 57 % sverigedemokrat. Detta trots att jag svarade "instämmer helt" på påståendet "invandring berikar Sverige". Något märkligt viktade svar kan tyckas, då den som klickar in på SD:s valmanifest kan se att partiet anser att i stort sett de flesta problem i samhället på ett eller annat sätt kan härledas till invandringen.
Nu oroar ni er säkert för att jag genast börjar luta åt det bruna hållet, givet denna 57%-iga indikator på min sverigedemokratiskhet. Men jag kan nog drista mig till att begära att omgivningen bör ha lite större tilltro till att mitt egna omdöme väger lite tyngre än min benägenhet att hjärntvättas av ett webtest. Det kanske även bloggande politiker borde ha till gemene väljare och test-tagare...
onsdag 19 maj 2010
Vinsten med vinst
SVT:s Godmorgon Sverige har rullat igång sin partiledarutfrågning inför valet. Igår var det Lars Ohlys tur att grillas av både programledare och frågvisa tittare. Som svar på vilka två frågor som är viktigast för hans parti sa Ohly, förutom fler jobb, att skapa "världens bästa välfärd, utan vinstintressen". Han syftade här på de entreprenörer som genom upphandlingar och LOV (lagen om valfrihetssystem) får vara med och bedriva offentlig verksamhet. "Vinstintresset hos dessa företag leder till att skattepengar går till aktieutdelningar istället för till verksamheten", förklarade Lasse och passade samtidigt på att trä på sig martyrkoftan genom att uppgivet konstatera att hans parti tycks vara det enda som driver denna brinnade fråga.
Snyft!
Ja, ni har det förut. Jättelika (onda!) aktiebolag plockar ut miljaaardvinster som genereras genom att bedriva skattefinaniserad skola, vård och omsorg. På Lasse-Betongs resonemang kan man nästan luras till att tro att det är ett gäng konglomerater som pumpar ut tonvis med skattepengar och profiterar på det stackars hårt slitande folket genom lönsamma aktieaffärer. Det låter med andra ord som en riktigt snaskig proletärromantisk historia. Ack om den bara var sann!
Tvärtemot vad Ohly och hans Vpk..ursäkta Vp, vill påskina är ersättningarna i ett valfrihetsssystem lika stora oavsett vem som bedriver vården eller skolan. Skillnaden är bara att det finns en hel del privat driven (men skattefinansierad) verksamhet som kan gå med vinst för samma medel som den landstingsdrivna vårdcentralen eller kommunala skolan. Det borde få vem som helst att fundera på nivån på effektiviteten i den offentliga verksamheten.
Vinsten är en nödvändig drivkraft för vilken företagare som helst. Att starta företag och satsa kapital är ett risktagande och saknas möjligheten att göra vinst, finns heller ingen buffert för dåliga tider, lokalinvesteringar, förbättringar etc.
Däremot ska naturligtvis inte vinstintresset vara den enda motorn för företag inom välfärdssektorn. Ett elektronikföretag, till exempel, strävar efter ökad efterfrågan på produkterna det tillverkar. Ett vårdföretag, däremot, ska knappast eftersträva ett ökat vårdbehov utan snarare högre kvalitet. Landstingen måste därför se till att hela tiden skapa bra kvalitetsparametrar som företagen ska efterleva.
Lasse O och hans vänstergäng kan göra sig ordentligt hemmastadda i sin martyrroll som "de enda upplysta". För att välfärden måste öppnas upp för entreprenörer och därigenom driva fram ökad effektivitet, har de flesta förstått nu. Såssarnas nye oppositionslandstingsråd i Stockholm tillika nationalekonomen, Ilija Batljan, har t o m deklarerat att han "älskar vinst" och att tiden då socialdemokrater såg privata aktörer som något problematiskt sedan länge är förbi.
Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om Larsa fick praoa några veckor hos Ilija. Den som i ena andetaget vill skapa "världens bästa välfärd" och i det andra vill utradera alla incitament till att förverkliga denna, borde nämligen ha ett och annat kvar att lära om nationalekonomi. Men, såklart, att leka martyr är ju ganska roligt det med...
Snyft!
Ja, ni har det förut. Jättelika (onda!) aktiebolag plockar ut miljaaardvinster som genereras genom att bedriva skattefinaniserad skola, vård och omsorg. På Lasse-Betongs resonemang kan man nästan luras till att tro att det är ett gäng konglomerater som pumpar ut tonvis med skattepengar och profiterar på det stackars hårt slitande folket genom lönsamma aktieaffärer. Det låter med andra ord som en riktigt snaskig proletärromantisk historia. Ack om den bara var sann!
Tvärtemot vad Ohly och hans Vpk..ursäkta Vp, vill påskina är ersättningarna i ett valfrihetsssystem lika stora oavsett vem som bedriver vården eller skolan. Skillnaden är bara att det finns en hel del privat driven (men skattefinansierad) verksamhet som kan gå med vinst för samma medel som den landstingsdrivna vårdcentralen eller kommunala skolan. Det borde få vem som helst att fundera på nivån på effektiviteten i den offentliga verksamheten.
Vinsten är en nödvändig drivkraft för vilken företagare som helst. Att starta företag och satsa kapital är ett risktagande och saknas möjligheten att göra vinst, finns heller ingen buffert för dåliga tider, lokalinvesteringar, förbättringar etc.
Däremot ska naturligtvis inte vinstintresset vara den enda motorn för företag inom välfärdssektorn. Ett elektronikföretag, till exempel, strävar efter ökad efterfrågan på produkterna det tillverkar. Ett vårdföretag, däremot, ska knappast eftersträva ett ökat vårdbehov utan snarare högre kvalitet. Landstingen måste därför se till att hela tiden skapa bra kvalitetsparametrar som företagen ska efterleva.
Lasse O och hans vänstergäng kan göra sig ordentligt hemmastadda i sin martyrroll som "de enda upplysta". För att välfärden måste öppnas upp för entreprenörer och därigenom driva fram ökad effektivitet, har de flesta förstått nu. Såssarnas nye oppositionslandstingsråd i Stockholm tillika nationalekonomen, Ilija Batljan, har t o m deklarerat att han "älskar vinst" och att tiden då socialdemokrater såg privata aktörer som något problematiskt sedan länge är förbi.
Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle hända om Larsa fick praoa några veckor hos Ilija. Den som i ena andetaget vill skapa "världens bästa välfärd" och i det andra vill utradera alla incitament till att förverkliga denna, borde nämligen ha ett och annat kvar att lära om nationalekonomi. Men, såklart, att leka martyr är ju ganska roligt det med...
tisdag 18 maj 2010
För kung och fosterland
Läste idag att räkningen för Vickan och Mr Ockelbos bröllop stannar på blygsamma 20 mille. Hans majestät C-G Bernadotte ämnar dock hosta upp hälften ur citat: "egen ficka", som den ädle och frikostige far han är. Nu råkar det visserligen vara vi i den skattebetalande pöbeln som utgör dessa fickor, men enligt Handelns utredningsinstitut kommer bröllopet att generera säkert en miljard i extraintäkter.
Detta är såklart ett bra argument - inte bara för de monarkivurmare som inte vill annat än att ösa pengar på kungabröllopet. Men om man har i åtanke att det årliga apanaget till kungahuset ligger på ca 90 miljoner (och säkert blir det mer inom kort när brudparet börjar yngla av sig- tänk bara på vad all denna kunglig hovleverantörlevererade barnmat måste kosta!) ter sig en liten fjuttig miljard som en fjärt i rymden. När jag slutar mina dagar som skattebetalare har jag med all säkerhet pyntat in långt mer till Bernadotterna än vad alla de där lila mazarinerna, monarkkaffet och vulgoporslinet förmår ge mig i avkastning den 19 juni.
Men alltså, jag är inte bitter. Såg på Blocket att man kan hyra ut sin lägenhet för 6000:- natten under kungabröllopet. Med mina egna beräkningar kommer jag med andra ord gå plus-minus-noll om jag hyr ut min lya för ca 40 000 spänn för hela helgen. Det finns säkert någon galen rojalist eller stenrik tysk som är villig att betala. Och lite ocker har väl ingen mått dåligt av...
Detta är såklart ett bra argument - inte bara för de monarkivurmare som inte vill annat än att ösa pengar på kungabröllopet. Men om man har i åtanke att det årliga apanaget till kungahuset ligger på ca 90 miljoner (och säkert blir det mer inom kort när brudparet börjar yngla av sig- tänk bara på vad all denna kunglig hovleverantörlevererade barnmat måste kosta!) ter sig en liten fjuttig miljard som en fjärt i rymden. När jag slutar mina dagar som skattebetalare har jag med all säkerhet pyntat in långt mer till Bernadotterna än vad alla de där lila mazarinerna, monarkkaffet och vulgoporslinet förmår ge mig i avkastning den 19 juni.
Men alltså, jag är inte bitter. Såg på Blocket att man kan hyra ut sin lägenhet för 6000:- natten under kungabröllopet. Med mina egna beräkningar kommer jag med andra ord gå plus-minus-noll om jag hyr ut min lya för ca 40 000 spänn för hela helgen. Det finns säkert någon galen rojalist eller stenrik tysk som är villig att betala. Och lite ocker har väl ingen mått dåligt av...
torsdag 6 maj 2010
Losers in disguise
Det går bra nu - för den rödgröna konstellationen. Åtminstone om man ska tro den senaste tidens väljarundersökningar. Oppositionen tycks ha kopplat ett stadigt grepp på sina motståndare och med undantag för de siffror som Demoskop presenterade idag där Alliansen har ett försprång med 1,8 %, verkar opinonsvindarna blåsa åt vänster.
Eller gör de?
Miljönissarna har under senare år glidit fram på den till synes mörkgröna opinonsvågen på en fet majonnäsmacka med eko-räkor. Maria Wetterstrand är snuffegull-Maria med hela svenska folket eller kanske framförallt: den svenska journalistkåren. Från 5,9 i valet 2006 har Mp åkt genom väljaropinionen på raketbränsle och ligger nu i tioprocentstrakterna. 5 procents ökning på fyra år är inte illa. Att 5 procent också råkar vara ungefär vad de rödgrönas försprång på Alliansen består av, är knappast en tillfällighet.
Tittar man på Mp:s partners in crime, S och V, ser nämligen opinonsbilden helt annorlunda ut. Från Gudrun Schymans glansdagar i valet 1998 då Vänsterpartiet kammade hem 12 % har Lasse Ohly lyckats dra ner sitt light-marxistiska parti i fyra- femprocentsträsket. I Synovates undersökning i januari i år låg partiet exempelvis bara 0,5 procentenheter från Sverigedemokraterna.
Kanske än mer anmärkningsvärda är Måna och såssarnas siffror. Med dryga 30 % ligger S på historiskt låga nivåer. Fjärran från 70- och 80-talens guldår och 7 % mindre än valet 2002. Det slår till och med bottennappet i valet 2006, då Göran Persson och hans maktfullkomliga pamperi fick svenskarna att straffa Socialdemokraterna med det rekordlåga valresultatet 35,0.
Den svenska vänstern befinner sig på så sätt vid ett riktigt lågvattenmärke. Ändå talas det ytterst lite om detta i medierna. Men faktum är att det nog går att påstå att utan Miljöpartiet hade Mona Sahlin förmodligen rykt all världens väg för längesen. Tidningarna må smälla upp hur många rubriker de vill om hur de rödgröna drar ifrån. Det är inte rödgröna vindar som blåser, utan gröna.
Måna, som en gång deklarerade att hennes kjolar var för korta för Olof Johansson att gömma sig bakom, har uppenbarligen än så länge full täckning av Maria Wetterstrands kjollängd. Mp-ledarens popularitet tycks nämligen ge plats åt ett helt fotbollslag av avdankade socialister att huka kring. Frågan är hur länge den gröna vågen förmår att rymma en betongkommunist och en plågsamt svag ledare som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Fortsättning följer...
Eller gör de?
Miljönissarna har under senare år glidit fram på den till synes mörkgröna opinonsvågen på en fet majonnäsmacka med eko-räkor. Maria Wetterstrand är snuffegull-Maria med hela svenska folket eller kanske framförallt: den svenska journalistkåren. Från 5,9 i valet 2006 har Mp åkt genom väljaropinionen på raketbränsle och ligger nu i tioprocentstrakterna. 5 procents ökning på fyra år är inte illa. Att 5 procent också råkar vara ungefär vad de rödgrönas försprång på Alliansen består av, är knappast en tillfällighet.
Tittar man på Mp:s partners in crime, S och V, ser nämligen opinonsbilden helt annorlunda ut. Från Gudrun Schymans glansdagar i valet 1998 då Vänsterpartiet kammade hem 12 % har Lasse Ohly lyckats dra ner sitt light-marxistiska parti i fyra- femprocentsträsket. I Synovates undersökning i januari i år låg partiet exempelvis bara 0,5 procentenheter från Sverigedemokraterna.
Kanske än mer anmärkningsvärda är Måna och såssarnas siffror. Med dryga 30 % ligger S på historiskt låga nivåer. Fjärran från 70- och 80-talens guldår och 7 % mindre än valet 2002. Det slår till och med bottennappet i valet 2006, då Göran Persson och hans maktfullkomliga pamperi fick svenskarna att straffa Socialdemokraterna med det rekordlåga valresultatet 35,0.
Den svenska vänstern befinner sig på så sätt vid ett riktigt lågvattenmärke. Ändå talas det ytterst lite om detta i medierna. Men faktum är att det nog går att påstå att utan Miljöpartiet hade Mona Sahlin förmodligen rykt all världens väg för längesen. Tidningarna må smälla upp hur många rubriker de vill om hur de rödgröna drar ifrån. Det är inte rödgröna vindar som blåser, utan gröna.
Måna, som en gång deklarerade att hennes kjolar var för korta för Olof Johansson att gömma sig bakom, har uppenbarligen än så länge full täckning av Maria Wetterstrands kjollängd. Mp-ledarens popularitet tycks nämligen ge plats åt ett helt fotbollslag av avdankade socialister att huka kring. Frågan är hur länge den gröna vågen förmår att rymma en betongkommunist och en plågsamt svag ledare som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)