Svinig debatt

Så här i grispest-tider ligger vaccin högst upp på alla innelistor. Vaccinsprutor har blivit ännu mer hot stuff än ett par H&M-producerade Jimmy Choo-pjuck och köerna till vårdcentralerna är längre än till White Room en lördagskväll vid löning. Nästan alla, oavsett om man är kroniker eller på smällen, vill desperat få det där åtråvärda lilla sticket i vänsterarmen. Den som vill ha en lektion i den mänskliga naturens karaktär, kan alltså med fördel studera trängasigförandet i vaccinkön.

Oppositionen i landstinget är inte sena att klandra den sittande majoriteten för det s k "vaccinkaos" som följaktligen nu har uppstått. Det hör självklart till spelreglerna. Men i veckans Pravda gör Vpk:s oppositionslandstingsråd Birgitta Sevefjord och vice gruppledare Håkan Jörnehed ett sällsynt smaklöst påhopp på sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt. Biggan och Håkan - till vardags två drivna och seriösa politiker - ondgör sig över att medan det råder vaccinkalabalik i Stockholms län, glider fru Reinfeldt runt i Indien och USA "brett leendes" vid makens sida. Pravda - sedan länge känd som massproducent av snaskrubriker med en Stalinistisk touch - är inte sena att nappa på betet och lyckas med den enastående vidriga rubriksättningen "Filippa var i Indien när Simon, 3, dog" (rubriken togs f.ö. sedermera bort). Det insinueras alltså med rubriken att hade bara sjukvårdslandstingsrådet hållt sig hemma i Sverige, hade säkert Simon överlevt. En slutsats som saknar all form av logik och dignitet. Men att tabloider sysslar med sensations-porr är ingen nyhet. Däremot borde man kunna förvänta sig mer av två politiker på den nivå Sevefjord och Jörnehed befinner sig.

Förutom att man tycker att Sevefjordskan som gammal beprövad landstingsveteran borde veta att vaccinationsfrågan är Landstingsstyrelsens ansvar (där Catharina Elmsäter-Svärd är ordförande), känns hela artikeln som ett desperat famlande slag i luften. Landstinget fattade beslut om den vaccinationsordning som bedömdes som mest lämplig, dvs multisjuka, gravida och småttingar först och därefter resten av befolkningen. Men som de flesta vet, är vi inte ett gäng inbitna altruister som vackert låter riskgrupper gå före, utan ser i egenskap av att vi är människor om vårt eget hus först. Det är ingenting konstigt med detta, det är lika naturligt som att ta den sista trippelnöten i Aladdinasken och lämna kvar romrussinet. Effekten blir dock naturligtvis att den tilltänkta ordningen blir omkastad. Men, som Elmsäter-Svärd svarar i en replik på ovannämnda artikel: politiker kan inte ta ansvar för enskilda människors beteende.

Det är dock föga förvånande att just två vänsterpolitiker för denna typ av resonemang. Deras politik bygger ju som bekant på premisserna 1) alla människor är goda och osjälviska och sätter samhällets bästa före sina egna intressen (=kommer snällt vänta på sin tur i vaccinationskön) och 2) politiken ska detaljstyra människors agerande (= en KGB-agent vid varje vårdcentral utifall att premissen 1 skulle visa sig vara osann).

På vänsterfronten intet nytt alltså. Men lite värdighet hade varit på sin plats. Även ett år före valet.

Ur led är tiden!

DN:s insändarsidor - moralens väktares och rättshaveristernas högborg - kan spica upp vilken sketen gråkall måndagsmorgon som helst. Idag återfanns en replik på tidigare insändare som berörde temat huruvida det är dags att börja dua kungligheter. Replikanten, som inte sparade på kraftuttrycken, förfasades över denna odygdiga ståndpunkt och frågade sig hur någon kunde "sjunka så djupt i respektlöshet" till att få för sig att säga du till våra högt ärade majestäter.

Jag kan inte annat än att hålla med. Hela monarkin bygger ju på premissen att vår gode knug med fru och avkomma innehar ett något högre värde än vi undersåtar, och i konsekvensens namn borde vi såklart tilltala dem därefter. Jag tar mig själv, i egenskap av typisk pöbelsrepresentant, som ett exempel. På Calle-G:s konto ramlar det årligen in ett antal millar i form av det s k apanaget. Han gör sig förtjänt av dessa små försynta slantar bl a genom att i sitt anletes svett klippa sidenband och hänga medaljer kring halsen på högpresterande folk. Med de 109,5 miljoner om året som apanaget består av (2008), kan man som en parentes konstatera att bandklipperi är en högst lukrativ bransch. Själv drar jag, liksom de flesta i landet, in en hyfsad inkomst på de 40-50 timmarna jag jobbar i veckan. Eftersom det inte finns något anslag avsatt åt mig i årsbudgeten, lär jag också få fortsätta knega i ca 40 år till. När Maddis eller Vickan har namnsdag är det militäruppställning på slottsbacken, sl-bussarna blir försedda med flaggor och de får blommor av småkids som de aldrig träffat förut. Själv tror jag bara mormor minns vilken dag jag har namnsdag. Och jag har - trots att jag såklart hoppas - lite svårt att se min far ringa statsministern och tigga skatteslantar den dagen jag gifter mig.

Med detta i åtanke känns blotta tanken på att kalla våra blåblodiga för du, fullkomligt främmande. "Du" syftar till att det är en människa man tilltalar. Liksom "Ni". "Kronprinsessan" eller "Kungen" är substantiv och kan kopplas till något opersonligt - t ex ett upphöjt fenomen. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns människor som uppenbarligen på fullt allvar vill besudla kungligheterna med såna horribla titlar som "du". Usch!

Men när det svider som värst efter ännu en bortglömd namnsdag och man grämer sig till sömnlösa nätter över att fan, det blev bröllopsfest på Statt i Skövde den här gången också - kan man ändå söka tröst i det faktum att Bernadotterna faktiskt earned up till att bli de upphöjda väsen de ändå är. De slet på ett sätt som skulle gjort t o m Luther stolt. 4/5-delar av dem lyckades med bedriften att födas och en av dem hade ragg-flytet med sig i Munchen när det begav sig. Respekt.

Put your money where your mouth is

Nu så här i hög-hösttider dimper det ner lite olika typer av årsavgifter och räkningar från diverse instanser, som gör tillvaron ännu lite sexigare än vad det grå vädret kan förmå. Idag kom ett kuvert med den av många intensivt fruktade Radiotjänsts logga på. Tv-licensräkningen - 1038 spänn som jag inte helt utan själslig sveda hostar upp två gånger om året.

Det hade varit lätt att slippa denna parasit som äter ett smärre hål i min offentligfinansierade plånbok. Anmäler man inte Tv-innehav kommer heller ingen räkning och de där gubbarna med avancerad ghostbustersaktig Tv-detektorutrustning är väl numera en utrotad yrkesgrupp. Men eftersom jag är lite dum (men söt, tack och lov) och gärna undviker att freeloada på samhället, erkänner jag troget existensen av min dumburk. Skönt då att Radiotjänst på inbetalningskortet bistår med en specifikation i versaler om att slantarna inte går till spillo. "Du som betalar tv-licens får SVT, SR och UR som är helt fria från politiska och kommersiella intressen". Great!

Som politruk i borgerlighetens tjänst, hade det definitivt varit att göra min karriär (och mina kollegor) en billig tjänst om jag årligen genom mina dryga 2 lax bidrog till en politiskt oberoende public service. Uppdrag Vinkling och andra samhällsprogram hade då kunnat ägna sig åt förutsättningslös, men kritisk granskning av olika företeelser och Janne J. hade aldrig fått bokhyllan full av stora journalistprisetstatyetter. Synd bara att jag har den lilla gnagande känslan av att jag inte riktigt får valuta för pengarna.

Timbros mediechef Roland Poiret Martinsson bloggar idag på Newsmill om fenomenet vinklad tv. Han tar som exempel den dokumentär som visades på SVT i söndags, som beskriver Obamas väg till presidentposten - inte alldeles utan att glorifiera densamme. Dokumentären är som av en händelse producerad och regisserad av tre aktiva Obama-anhängare och har, enligt Timbro-Rolle, ett uppenbart propaganda-syfte. Att SVT skulle göra en liknande dokumentär om säg, Reinfeldts väg till makten genom att odla myten om killen från förorten som kämpade sig upp till toppen, känns på något sätt aningen fjärran.

Två moderata riksdagsmän la nyligen en motion som berör samma tema, där de föreslog tillsättandet av en utredning för att granska SVT och på så sätt garantera dess politiska oberoende. SVT:s vd Eva Hamilton vädrade - kanske inte alldeles obefogat - lätt unken Berlusconisk morgonluft, men faktum är att förslaget har en viss relevans. Det finns ett uppenbart vakum kring vem som granskar media, ändå har både tv, radio och tidningar bevisligen en starkt opinionsbildande kraft. Skillnaden är bara att när man pröjsar sin DN- eller SvD-prenumeration vet man att man betalar för en tidning med liberalt inriktade ledarsidor. SVT och SR, däremot, gör anspråk på ett politiskt oberoende som dessutom delvis ska legitimera de licenspengar man avkräver de som nyttjar tjänsterna. Utkrävandet av en garant (även om en sådan granskning kan bli svår att utföra) för att man som konsument får vad man betalar för, verkar därför inte alldeles orimligt.

Som vanligt mycket snack men lite hockey. Det lär inte licens-skolkas i år heller, även om att betala tv-avgiften känns lika hett som Kristina Lugns stödstrumpor. Jag slipper i alla fall oroa mig för att Pravda ska hitta några snaskiga lik i min principfasta präkto-garderob om den dagen skulle komma...

Måndags-galla

I en värld full av irritationsgenererande människokategorier finns det somliga grupper som fyller annoyance-kvoten bättre än andra. Särskrivare, folk med ryggsäck i kollektivtrafiken, sado-pensionärer som tvångsmässigt måste gå och handla under hell-hour kl 17-19 varje vardag (och gör en dygd av att lägga upp varorna så långsamt de bara förmår på bandet), Stockholms alla trafikregelsanalfabeter till cyklister mfl. håller alla en stadig plats på listan. Men nu har det alltså kommit till en alldeles ny grupp som jag kan rikta min misantropi emot. Den känns fräsch. Den känns på. Den känns högaktuell.

Facebook - inte bara det sociala nätverkandets Mecka, utan också ett alldeles förträffligt forum för allsköns störigheter. Pretto-statusuppdateringarna med KP-inspirerade dikter ligger självfallet i en klass för sig. Men utöver dessa anländer med en irriterande frekvens inbjudningar till diverse PK-grupper med floskelslogans kletigare än något Ingela Pling Forsman kokat ihop under sina glansdagar. "Sverigedemokraterna till riksdagen - nej tack" hör till den kategorin. Om man undantar det självklara syftet att kunna stoltsera med en "vifinamänniskorsomtyckerrättgrupp" på Fejjan, fattar jag inte riktigt tanken. Är det 1) att stoppa folk som skulle ha röstat på SD från att gå till valurnorna? eller; 2) att avskaffa demokratin lagom till dagen efter valet 2010 och därmed ogiltigförklara alla röster på SD eller; 3) att genom att bjuda in potentiella SD-väljare till en Facebookgrupp få dessa isåfall ohjälpligt lättmanipulerade individer att radikalt ändra uppfattning?

Det är lite samma retorik som när allas vår LO-Wanja efter valet 2006 deklarerade att hon skulle göra allt för att sätta käppar i hjulet för diverse fackrelaterade reformer som Alliansregeringen planerade genomföra. Svenska folket hade visserligen nyss röstat fram just denna regering och bör då rimligen ha stått bakom de beslut som frau Wanja ville hindra. Men högvälborne LO-ordföranden ansåg sig alltså ha mandat för att köra över en majoritet av folket i de Rätta Åsikternas namn. På samma sätt verkar själva grunden för ovanstående grupp vara att Sverigedemokraterna inte är välkomna i Riksdagen även om de genom demokratiska medel hamnar där.

Efter denna ner-till-minsta-beståndsdel-överanalys av det aningen triviala fenomenet facebookgrupper, kan det konstateras att i-landstillvaron ger upphov till de mest otippade aggressionsproblem. Men det är också då bloggandet kommer väl till pass. Och in the words of Sigge Freud: lite Oidipuskomplex, snabelavund och vardagshat är sunt för själen.

Pubertal misär

Dagens Metro bjuder på en journalistisk nivå utöver det vanliga. På finanssidorna kan den morgonsege resenären läsa om hur "finanskrisen slår hårt mot tonårsekonomin". Man upplyser läsaren om det faktum att samtidigt som konsumtionen blivit dyrare, har våra stackars pubbisar fått "flera hundra kronor" mindre att spendera i månaden jämfört med för två år sedan. I högerspalten finns även en liten informativ enkät där fyra 17-åringar intygar att näe det är svårt nu, vi har bara 1050 spänn i månaden och det är naturligtvis kämpigt- "just nu e är jag pank".

Arma tonårskids! Inte nog med att de är missförstådda av hela världen, alla vuxna och framför allt systemet - nu tvingas de lida för att det så snålt tilltagna studiebidraget reducerar konsumtionsutrymmet för de livsessentiella varorna cigg, tuggummi, cheap monday-jeans och fun light. Snudd på social utslagning!

Nova, Robin, Kevin och Cassandra, som om ca 3 år troligtvis befinner sig i den ljuva studentfattigdomens begynnelse (är det någon som vädrar ett uns av sadism?) då de lär vara smått euforiska de månader som de har mer än 1000 spänn att bränna på idel latte och hubbabubba, är knappast föremålet för klander här. Däremot undrar man lite över den redaktionella kompetensen hos Metro. "Tonårsekonomin" är ungefär lika mycket icke-ekonomi som spädbarnsekonomin eller Anna Anka-ekonomin. Men någon på tidningen tyckte uppenbarligen att fenomenet personer med försörjande förmyndare vars finanser är svårt lidande, var ett problem av allmänintressant art.

Nästan så att man saknar Pravdas 180gradersvinklade sensationsartiklar - där har åtminstone föremålet för raljerandet ett litet uns av relevans. Att Sverige är världens mest journalisttäta land blir stundtals väldigt påtagligt.

Business as usual

Veckans tjafs mellan SKL och Lärarnas Riksförbund om lärarnas arbetstider aktualiserar frågan om effektiviteten i vår kära välfärdssektor. Det är vanligtvis same old same old i denna välnötta debatt: politiken vågar yppa något om att exempelvis lärare eller läkare bör lägga större vikt på tiden med eleverna/patienterna, varpå professionen som på kommando reser sig med ett vrål i form av spaltkilometer på tidningarnas debattsidor. Visomjobbarsåhårt nivetintehurvihardet hurvågarnipolitiker etc. etc.

Att en lärare behöver tid till att både planera och följa upp en lektion är naturligtvis självklart. Och på samma sätt behöver läkare utföra visst administrativt arbete i form journaldokumentation, analys av provsvar mm. Därom råder inga tvivel. Men det man kan undra är över den till synes oöverstigliga tyngden av administrativa bördor som vilar på dessa yrkesgrupper.

En svensk läkare har idag i snitt 2,6 patientbesök per dag. Det är ungefär hälften av OECD-snittet. Lärarnas elevtid är inte mycket högre. En knapp tredjedel av dagen används åt faktisk undervisning. Var tar all övrig tid vägen? Behöver man verkligen 60% av arbetsdagen till att förbereda sig för det man ska göra under 30% av tiden på jobbet?

Med detta insinueras det på intet sätt här att varken lärare eller läkare sitter och jäser och trycker i sig ballerinakex i personalrummet, medan Gunvald 85 får skavsår av katetern och Tabita 14 klättrar på väggarna i biologisalen. Däremot är det dags att överföra lite av businesstänket i välfärdssektorn (yeah you heard me, Måna!). Inom tjänstesektorn råder inga tvivel om vem man servar och finns till för: kunden såklart. Arbetet måste alltså ständigt utgå ifrån kunden - vem kunden är, vad kunden behöver, vad kunden vill ha/inte ha osv.

Tråkigt nog är det alltför sällan elever och patienter har förmånen att bli satt i fokus för verksamheten, på det sätt som en kund blir till ett företag. Capio S:t Göran är dock ett lysande undantag. I samband med att sjukhuset gick över i privat drift, tillämpade man på S:t Göran klassiska Lean-principer, där man anpassar bemanningen till patientflödena och utgår efter patientens behov. Exempelvis har de gamla "ronderna" avskaffats och man bedömer istället patienter efter det behov som uppstår och när det uppstår. Effekten är avsevärt kortare väntetider på akuten och kraftigt reducerat slöseri. Yes - det är faktiskt lika simpelt som det låter. Men med en sjukvård som hitintills styrts av planekonomiska principer rödare än 1968 års kansliinredning hos KPMLR, är det ibland svårt att implementera även de mest självklara rutiner.

Att som politiker prata kundtänk med läkar- eller lärarkåren får nästan alltid de sistnämnda att se blått och få något yrkesstoltkränkthetskt i blicken. Det är synd. Både läkare och lärare är hårt arbetande och viktiga yrkesgrupper. Men ibland glömmer professionen bort vad det var de ytterst utbildade sig till: att lära och att bota/behandla. Det krävs starkt ledarskap och färre ideologiska skygglappar för att riva upp gamla pseudo-sovjetiska uppfattningar om inriktningen i välfärdssektorn. Att reducera det offentliga slöseriet borde ligga i allas intresse - t o m för Vänstern i Stockholms län som vill återsocialisera Capio S:t Göran. Det ideologiska klistret är svårare för somliga att ta sig ur än för andra...

Söder glöder

Stockholmspolitikerna planerar att placera ett nytt centrum för hemlösa vid Björns trädgård på Söder. Not in my backyard-gardets gnällorkester låter naturligtvis inte vänta på sig. Fruarna Hjortklööf(som befinner sig i exil från Öfvre, till följd av att den bohemska mångfalden på Söder plötsligt blev lite på) och herrarna Svenne&Banan (som styrde Ford Escorten mot Stockholm från mellansverigehålan X för ca 5 år sedan och nu ihärdigt propagerar för att "bevara vårt Söder") förfasar sig på lokaltidningens insändarsidor över den våldsamma brottsvåg som nu är att vänta som direkt konsekvens av "tjyvnästet" som planeras upprättas alarmerande nära deras SoFo-våningar.

Jag ställer mig aningen frågande till denna massiva oro över den kriminalitetschock som nu tydligen kommer lamslå det så fredliga Medis med omnejd. Den som bor på Södermalm, särskilt i nära anslutning till Götgatan vet att denna sunkpubarnas högborg förvandlas till ett slagfält av grisfylla, krossat glas, kroppsliga substanser&odörer samt allmän dekadensblomstring varje fredags- och lördagsnatt. Rimligen hade den som valde att bosätta sig i området också med detta i sin kalkyl, innan man slog till på ett innerstadsboende. Det är alltså lite svårt att greppa denna plötsliga paniska skräck för ökat stök - särskilt vid Björns trädgård, fjortisfyllans moderliga vagga.

Jag föreslår att detta svårt konstiperade gäng kör flyttlasset till Danderyd eller Saltsjöbaden. Garanterat friare från både uteliggare och Broder Tuck-stammisar. Under tiden frotterar vi oss andra i sunket och njuter av Bengan Betongs ljuva stämma på Gröne Jägaren, pubbisarnas fylledebut i Vitan och en och annan aromatisk pizza utanför Tullkrogen - i Södermalmsbevarandets anda.

Mellanmjölken killed the communist

Lars Ohly är en man med många kvaliteter: mörkblå djurgårdare, livlig fantasi, han kan rabbla Maos lilla röda framlänges och baklänges och har en röst lenare än sockervadd. Men framförallt har han varit kryddan i politiker-etablissemanget sedan Gudrun Schyman försvann från riksdagspolitiken anno domini 2003. Lars Santa-Maria Ohly. I ett gäng av föga djärva välkammade byråkrater har han varit en obstinat denimbeklädd Bengan Betång med den ena mer orimliga åsikten efter den andra - en frisk fläkt i mittenträsket.

Därför är det med stor besvikelse jag kan konstatera att även Ohly sugits in i kompromissandets sankmarker. Snubben som förklarat att han hellre röstar på Castro än Blair, som hävdar sig vara både kommunist och demokrat och som senast för ett halvår sedan aspirerade på statsministerposten, klev i söndags upp på sossarnas Bidragskonvent och deklarerade att han vill se en regering med Mona Sahlin som statsminister. Egentligen är det inget häpnadsväckande med detta - vi står trots allt inför två koalitionsalternativ. Däremot lär denna mellanmjölkifiering av den tidigare light-revolutionäre Lasse O betyda, inte bara tristare partiledardebatter, utan också en ordentlig legitimitetsdevalvering för kamrat Ohly själv.

Med detta som överlevnadsstrategi mot de stadigt dalande opinionssiffrorna, skjuter sig Larsa både en och två gånger i fossingen med en skarpladdad Kalashnikov. Kommunistlinjen föll visserligen inte massorna så där fasligt mycket på läppen, men den var åtminstone konsekvent (om än konsekvent oresonlig). Nu lär Ohly göra sig känd som Marxisten som sa ja till jobbskatteavdraget. Alltmedan Gudrun snor åt sig feminister och palestinasjalar på löpande band.

Inte ens den där insunkade trademark-jeansjackan är kvar. Godnatt Moskva.

Mode-söndag

Nu när Bajen är högaktuella för Superettan syns grönt och vitt på catwalken mer than ever. Jag hittade veckans fynd i form av denna vintage-kooperativväska i en liten lysrörsupplyst boutique i Hornstull. Min e ju självklart one of a kind, men du kan hitta kopior i affärer runt om i Stockholm som passar även din anställdinomoffentligsektor-plånbok.