Kreativ stadsparkering

Man kan lacka till ordentligt på det här med bristen på parkeringsplatser i Stockholm. Vissa har dock ruttnat mer än andra uppenbarligen, åtminstone att döma av denna radikala parkering vid Årstaviken. Känns stabilt på något sätt.

Kulturfanatism

Jag och mitt fotbollsintresse har blivit grundligt analyserade av den bloggande KD-kollegan. Att kristdemokrater inte förstår sig på kultur blev uppenbart redan när Häggis började gaffla om "performancevrål" och kultureliten. Men så länge det finns Allsvenskan finns det hopp. Ska ta den kristne demokraten under armen vid tillfälle och traska till Stadion för att insupa den huligankulturella atmosfären.

Inget sketet arbete

Unga ska inte ”tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision”, meddelade Stockholms-såssarnas nya toppnamn Karin Wanngård i en intervju häromdan, på tal om ungdomsarbetslöshet. Ganska så iskall kommentar för att komma från en företrädare från arbetarnas eget parti, kan tyckas



Lite extra skum framstår ambitionen att befria kidsen från "skitjobben", om man tänker på att det just nu råkar vara en del unga som saknar jobb. Att utradera hela telefonförsäljarbranschen kan eventuellt ge visst negativt eko på arbetsmarknaden (såvida det inte finns någon annan grupp som Karin Wanngård avser överlåta skitjobben till), men vad vet jag.



Hur som helst vill jag ändå mana alla knegare därute att ta sig i akt. Eftersom definitionen av skitjobb ännu inte specificerats av Wanngård, är det nämligen ännu högst oklart exakt vilka som kan tänkas bli entledigade från sina skitgöror vid en potentiell framtida S-valvinst. Fram till att en gängse precisering av skitjobbsbegreppet utarbetats kan man alltså bara spekulera. Ryktet gör dock gällande att en och annan byråkrat, kamrer och tingsnotarie hänger jäkligt löst...

Pubbisar och deras känsla för proportioner

Kravlösa krav

En sosse i opposition är en trött sosse. 70 år av mer eller mindre oavbrutet politiskt monopol har skapat ett majoritetsberoende som tycks vara svårt att bryta på bara en mandatperiod. Följakligen är de flesta såssar fortfarande ganska kassa på att sitta i opposition. Chocken över ännu ett ruttet val i kombination med en väl tilltagen maktabstinens gör dem liksom lite slöa och paralyserade. Därför tyckte länssossarna i Stockholm idag att det var dags att aktivera sig lite:



Alla vårtrötta oppositionspolitiker ute i landet kan med fördel ta efter detta strålande exempel på den gamla klassikern "Konsten att koka soppa på obefintlig politik genom allmängiltiga flosklelcitat". En synnerligen gångbar taktik som går att tillämpa på såväl kommunal, landstingsk som riksnivå. Här följer några kreativa förslag att copy-pasta till kommande pressmeddelanden(klistra in valfri partilförteckning):

"(X) kräver färre sjuka och fler friska"

"Kommunalråd X anser att skolorna ska bli bättre i X kommun"

"(X): Dags att vi skapar fred på jorden"

"Riksdagsledamot X: jag kräver ett slut på konflikten i Mellanöstern"

"Närsjukvården ska utvecklas inte avvecklas"
(ok, förlåt - den här snodde jag från sossarnas pressmeddelande men det är faktiskt det bästa jag hört sen "mångfald - allt annat är enfald").

"And I wish for world peace"

Dagens lunch

Ibland händer det att man råkar bli bortglömd av serveringspersonalen när man är ute och äter. Då går det bra att nöja sig med garnityren som blåst av andra lunchgästers mat. Fräscht, grönt och väldigt luftigt. Absolut inga konstigheter.

Moralfilosofiska pretentioner

En doktorshatt och lite pretto-termer kan fungera som ett perfekt alibi för att säga lite vad som helst, erfar man om man läser DN debatt idag. Två docenter i filosofi ger sig i kast med att föra ett abstrakt resonemang kring lättvindigheten i den nuvarande abortlagen. Debattörerna menar att abortlagstiftningen bör moderniseras:

"(...) 60- och 70-talens kvinnorörelse [hade] fel när den drev fram en abortlagstiftning som bygger på tanken att kvinnans rätt till sin egen kropp nästan alltid är överordnad fostrets."

Synpunkten att kvinnor tappar rätten att bestämma över sina egna kroppar i samma ögonblick de blir gravida har använts av abortmotståndare sedan urminnes tider. Och även om abortfrågan inte är enkel, så framstår försöket att göra en känslomässig fråga till en akademisk metadiskussion som ganska kallsinnigt. Man kan diskutera om det är det ofödda barnets respektive kvinnans rättigheter som ska beaktas, men att dra in Kant, Mill, Rawls och gubbarna känns både irrelevant och pretentiöst. Att debattartikeln dessutom skrivits av två personer som av biologiska skäl aldrig behöver konfronteras med frågan om att fullfölja en graviditet, gör inte direkt saken mindre provocerande.

I gotta feeling...

... att de ekonomiska debatterna framöver kommer bli så sjukt sjukt passionerat spännande.

Bränna burkor

Frankrike blev igår det första europeiska landet att införa ett förbud mot burka och niqab på allmän plats. Det innebär att den som traskar omkring på gator och torg med ansiktet dolt av tyg riskerar att bötfällas. Samma dag som lagen trädde i kraft greps två niqabklädda kvinnor av polisen för otillåtna demonstrationer.

Syftet med förbudet är framförallt att främja kvinnors rättigheter. Och man kan givetvis förstå tankelogiken - kvinnor iklädda heltäckande slöja kan te sig ganska oförenligt med den västerländska synen på män och kvinnor som jämlikar.

Genom den nya lagen tänker man sig naturligtvis att kvinnorna befrias från religionens och makens krav att skyla sig. Kanske kommer detta också att innebära en stor lättnad för de kvinnor som inte vill annat än att slippa burkan/niqaben. Problemet är bara att förbudet utgår ifrån att alla kvinnor som klär sig i heltäckande slöja per definition inte gör det av eget val. Eftersom flera franska muslimska kvinnor protesterat för att försvara sin rätt att bära niqab eller burka, underkänner man därmed deras fria vilja.

Frågan är naturligtvis inte lätt. Dels för att det moderna samhället i mångt och mycket bygger på möjligheten att kunna identifiera sig - på banken, när man ska skriva prov, på körkortet etc. Men också att tanken att män går omkring och är så sjukt sugna att kvinnor bara måste täcka varje liten kvadratmeter av sina kroppar, liksom känns aningen passé. Synen på män och kvinnors lika värde är en av de viktigaste grundpelarna i västerländska demokratier. Men det innebär också att aspekten om kvinnans fria val i burkadebatten måste ses som relevant i sammanhanget.

Enligt den franska regeringen är burkaförbudet till för att lösa upp de religionsbetingade spänningarna som finns i landet. Men det är tveksamt om odlandet av myten om muslimska kvinnor som en enkom förtryckt grupp är rätt sätt harmonisera religiösa motsättningar. Och frågan är egentligen vilken demokratisk aspekt som är viktigast: rätten att få gå klädd som man vill eller vikten av att kvinnor inte ska klä sig i klädedräkter som symboliserar en förlegad kvinnosyn.

Frågan om burkaförbud är på så sätt både lite av en juridisk och moralisk snårskog. Utgångspunkten borde därför vara att låta den som vill bränna sin burka eller bh göra det - och vice versa för dem som vill behålla dem på. Burkadebatten lär med all säkerhet fortsätta ett tag till.

Dagis revival

Professorerna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag en artikel på DN-debatt där de manar till återupprättelse av politiken i det alltmer individualiserade samhället. Författarna ondgör sig bland annat över den retorik som återfinns bland borgerliga politiker, där det talas om köksbordspolitik och individens makt att själv få bestämma över sitt liv. Dessa metaforer klingar, enligt Bjereld och Demker, falskt och innebär i själva verket ett blytungt ok för medborgaren att bära:


”Ansvaret för livssituationen läggs på individens axlar, vilket i förlängningen leder till att misslyckandet blir en individuell skuld”.


I klartext: lilla vän, om pappa staten klipper navelsträngen med dig och låter dig fatta dina egna beslut, kan du inte bara få för dig att göra alla möjliga tokigheter. Du kan också – ve och fasa – bli tvungen att ta ansvar för konsekvenserna av dessa beslut. Somliga kallar detta att bli vuxen. Författarna däremot, ser uppenbarligen ”ansvaret för livssituationen” som ett högst ödesdigert hot mot Svea rike.

Vilken verklighetsbild av det svenska samhället som artikelförfattarna utgår från, är höljt i visst dunkel. Bjereld och Demker tycks ta avstamp i någon form av libertarianismens utopia där politiken helt utraderats till förmån för en korsning mellan renodlad marknadsekonomi och hardcore-darwinism (tänk att det bara tog 4,5 år för borgerligheten att nedmontera hela statsmakten!). Desto mer tydlig är debattörernas önskan för den svenska samhällsutvecklingen – ett dagiskollektiv med en omhuldande stat som fattar alla de beslut som de lealösa invånarna inte kan ombetros att göra själva. En stat som förstår att det förrädiskt lockande köksbordet i själva verket utgör en militant krigszon:


”För oss framstår köksborden mer som en förhandlingsarena för den marknadsanpassade konsumtionsenhet som familjen tenderar att reduceras till.”


Jag har faktiskt ingen aning om vad en konsumtionsenhet är för något (det låter lite som samma typ av obegripliga - men högst fis-intellektuella - ordkonstruktion som ”arbetarklassens kampenhet”). Men jag förstår att Uffe och Marie tycker att jag är riktigt illa ute i detta järnvägs- och elproduktionsavregleringarnas samhälle. Även om jag fortfarande svävar i stor ovisshet om varför, så inser jag av artikeln att jag borde vara fullkomligt vettskrämd. Om fler känner igen sig i Bjerelds och Demkers verklighetsbeskrivning återstår att se. Men något säger mig att om det är någon pusselbit som gemene svensk inte avsaknat under årens lopp, så är det den statliga klåfingrigheten

Irrationaliteten i partiskepnad

Moderaterna i Stockholms stad säger nej till sprutbyte meddelade man idag. Inte oväntat visserligen, med tanke på att landstingsmodsarna röstade nej när fullmäktige fattade beslut i frågan 2010.

Med några hundra dårars envishet fortsätter Moderaterna att motsätta sig sprutbyte, motiverat av en påstådd brist på vetenskaplig evidens - detta trots att såväl Socialstyrelsen som Smittskyddsinstitutet, WHO och FN rekommenderar införandet av sprutbytesprogram. En och annan debattör har också lagt fram argumentet att tillhandahållandet av rena sprutor är som att ge bantningspiller till en anorektiker - en parallell som är så fantastiskt krystad att den borde få en eloge.

Eftersom evidens-kortet börjar bli väl slitet (vilket har att göra med att det står på en rejält svajig grund) kör man nu på ett nytt spår och satsar istället på att sätta lite skräck i stadens alla småbarnföräldrar. Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr gjorde ett uttalande i dagens DN där hon oroade sig över att barn ska komma till skada av en närliggande sprutbytesklinik:

"Lokalen där sprutbytet sker kan bli en central för langning och jag är orolig för det stora antalet sprutor i närheten av barn"

Huruvida det faktum att Beroendecentrums metadonklinik ligger beläget mitt i latteföräldraghettos epicentrum - Kungsholmen - är föremål för samma oro, framgår inte av artikeln. Dock kan man konstatera att bristen på sakliga argument tycks få moderaterna att famla efter den ena mer långsökta bortförklaringen efter den andra.

Den som har bemödat sig om att läsa på lite kring vad ett sprutbytesprogram faktiskt innebär, vet att det bygger på att brukaren lämnar in en smutsig spruta i utbyte mot en ren. Även om Anna König Jerlmyr tycks leva med föreställningen att den personal som finns på sprutbytesverksamheten slänger smutsiga sprutor omkring sig som andra kastar fimpar och glasspapper, så kan jag personligen intyga att så inte är fallet.

Jag var med och besökte Malmös sprutbytesprogram 2009. Projektet har funnits i många år och den personal som arbetar på kliniken är kunnig inom både hälso- och sjukvård och smittskydd generellt. Därutöver fungerar kliniken i många fall som den enda förtroliga kontakt flera av missbrukarna har med samhällets insatser. Ibland blir det också en sluss in i missbruksvård och rehabilitering.

Beslutet i landstingsfullmäktige om att starta provverksamhet för sprutbyte grundar sig på en omfattande studie från Karolinska Instituet. I studien kan man bland annat läsa att 92 % av de nyupptäckta HIV-fallen bland deltagarna hade delat sprutor eller verktyg med varandra. Som förälder borde alltså man vara långt mer oroad över alla använda sprutor och kanyler som är i omlopp i Stockholm, snarare än att det ligger en sprutbytesverksamhet några kvarter från parken där barnen leker. Jag minns till exempel att jag under dagistiden en gång hittade en spruta i en park med några kompisar. Uppenbarligen var vi ett gäng relativt streetsmarta 5-åringar som lät den ligga, men det hade lika gärna inte kunnat vara så.

Det finns en gräns när ambitionen att värna om en diffus väljargrupps eventuella preferenser överskuggas av en total brist på logik och sunt förnuft. Eller som Sanna Rayman skriver: ”Snälla rara moderater. Ni som berömmer er om att vara pragmatiska. Är det inte dags att uppvisa lite pragmatism i den här frågan?”. Moderaternas tvångsmässiga sprutbytesmotstånd börjar alltmer likna en pubbis som försöker övertyga sina päron om att det egentligen var någon annan som snodde sprit och hade fest hemma i helgen. Det börjar bli ganska pinsamt.