Efter cirka ett halvårs idogt gullande med Miljöpartiet (läs: Maria W), kom det som en rätt uppfriskande fläkt att Rapport i sin söndagssändning valde att göra en granskning av vad partiet faktiskt vill åstadkomma vid en eventuell valseger i höst. Bland godbitarna återfanns höjd bensinskatt, höjd flygskatt, möjligheten för skolor att komma undan skyldigheten att sätta betyg, återinförande av det sk friåret samt det enastående briljanta förslaget om 30 timmars arbetsvecka. Det senare borde få t o m Måna S att ana eko-ugglor i mossen.
De närmaste åren pensioneras en hel 40-talistkull - dvs det välrenommerade köttberget. Följaktligen tar den befolkningsstruktur form som är att vänta i framtiden, nämligen en åldrande befolkning där färre ska försörja fler. Att införa 30-timmars arbetsvecka känns därför som ett både logiskt och ansvarstagande förslag. Detta är en lösning baserad på enkel mp-matematik. Enligt partiet blir folk sjuka till följd av för hög arbetsbelastning, dvs 40 h i veckan (att 40-timmars veckor - eller mer - förekommer i hela den industrialiserade världen, men att detta skulle vara extra jobbigt just för svenskar, behöver man kanske inte gå in på här). Samtidigt mår människor dåligt av att inte jobba. Den miljöpartistiska universallösningen är att man delar på jobbkakan - dvs jag går hem kl 15 och någon annan tar vid. Arbetsmarknaden antas alltså vara statisk: inga nya jobb kan skapas, så man styckar upp befintliga jobb istället.
Därutöver vill miljönissarna återinföra friåret, dvs där en person lämnar sin tjänst i ett år och en arbetslös tar över jobbet under tiden (liknande tankesätt som ovan). Bra tanke kan tyckas, om det inte vore för det faktum att friåret visade sig vara ett totalfiasko när det prövades under den föregående regeringen. Istället för att en arbetslös blev placerad på de lediga tjänsterna, var det folk som redan hade ett jobb som fick fylla platserna. Man använder sig således av ungefär samma logik som såssarna och vänstergardet gör när de propsar för återinförd förmögenhetsskatt: populistisk plakatpolitik istället för vad som faktiskt ger effekt.
I inslaget intervjuades ett antal personer kring dessa förslag. Däribland en kvinna som inledningsvis sa sig tycka ganska bra om Miljöpartiet. När den intervjuade fått klart för sig att mp-politiken skulle göra det dyrare att köra till landet och flyga inrikes samt förslaget om 30-timmarsvecka och kände sig aningen tveksam till detta, frågade reporten om hon fortfarande kunde tänka sig att rösta miljöpartistiskt. Varpå svaret blev "aaamen man måste ju va solidaaaarisk".
Kan hända att detta står för en generell hållning hos många väljare: man gör sitt partival baserat i mångt och mycket på lösa antaganden. Men man vågar nog drista sig till att påstå att Miljöpartiet har dragit en ganska exceptionell nytta av människors välvilja mot Maria Wetterstrand och jomendeärbraåvamiljövänlig. Allt vänligen och till synes outtröttligt påhejat av en bevisligen grönfärgad mediekår (enligt JMG är har var fjärde journalist miljöpartiet som sitt favorit-parti).
Rapportinslaget i söndags må vara en fjärt i rymden, men det tyder åtminstone på ett visst mått på vilja till en mer balanserad och hälsosam rapportering om ett parti som först 2008 skrotade sitt urgamla krav på medborgarlön. Undrar för övrigt vad det solidaritetsvurmande intervju-objektet tyckte om det...
