"Tillsammans mot världens friskaste stad". Sug på den, SATS-people. Jag snackar om den kampanj som just nu är i full gång hos Friskis & Svettis - denna kollektivismens och "att-jympa-tillsammans-är-rrrroligt"-flosklernas högborg. Varenda reklampelare i hufvudstaden är för tillfället tapetserad med budskapet om att ta omvägar för daller-minimeringens skull och bilder på röd-kindade, glada och aningen rultiga motionärer som ska illustrera det gemensamma flåsandets eufori.
Missionen är naturligtvis mitt i prick: få verklighetens folk att släpa sina soffnötta och julgodisgödda bakdelar till gymmet i tjockismånaden numero uno: januari. Och friskis och svettis fyller onekligen en viktig funktion bland alla flashiga gym: ett billigt och kommunal gympasal-liknande ställe där ingen behöver skämmas över vare sig uttvättade sunk-träningskläder, traktordäck runt kaggen eller bröst och bringa som en frukostflinga. Ändå - eller snarare kanske p g a detta - vilar det ett visst mått av stötande sossighet* över hela verksamheten.
Jag har varit medlem i f&s till och från de senaste 11 åren. Mest för att det är billigt och nära. Och definitivt inte utan motvilja. Det är lite if you can't beat them, join them över hela mitt medlemsskap. In, träna och sedan ut fort som f-n innan man tvingas delta i en förhatlig passet-är-slut-bra-jobbat-allihop!!!- applåd. Sosseriet går liksom hand i hand med friskandet och svettandet. Det är allt i från "endast 10 minuter på löpbandet!!" till skoskyddstvång och parfymförbud i omklädningsrummet. För att inte tala om medlemstidningen Friskispressen - denna motionsrörelsens Pravda som oupphörligen pumpar ut budskap som "det viktigaste är inte att vara bäst, utan att ha ROLIGT!" och "alla är välkomna". Som att åka tillbaka 20 år i tiden till 80-talets kollektivistdrillande dagis.
Ändå är jag där, var och varannan dag, kringstrykandes i korridorerna iförd mina tandläkarblå skoskydd, tränandes i grupp, pass efter pass som leds av fryntliga damer i övre medelåldern med en aldrig sinande entusiasm och peppiga heja-rop. Jag är som en maodyrkande betongkommunist i Stureplans värsta stekarghetto. I have no principles. Hur klarar jag att se mig själv i spegeln varje morgon?!
Men men... det kanske är okej att hänge sig åt sossigheten ibland. Jag har trots allt hellre gymmet runt hörnet och mer pengar över, än 30 minuters bussresa till elitistträning à 800 pix i månaden. Men för säkerhets skull kan den som, liksom jag själv, känner ett behov av att distansera sig från hurt&käck-gestapos högkvarter, regelbundet affirmera genom att upprepa mantran såsom "jag tränar för att bli snygg" och "ah va skönt det ska bli när kreti och pleti brutit sina nyårslöften så man får gå in i individualisttränar-bubblan igen!". Under tiden tar jag min vattenflaska med f&s-emblem, iförd ett passformslöst och nopprigt linne och sätter mig på spinncykeln längst in i hörnet så långt ifrån ledaren jag kan och trampar på.
* Sossigt [så:ssigt] - svårdefinierat begrepp. Bygger mer på en känsla än vetenskapliga beståndsdelar och politiska budskap. Antingen har man känslan för sossigheten eller inte. Tänk "alla får vara lucia", "den enda jag tävlar mot är mig själv", nyponsoppa och gå-ut-på-rasten-och-leka-lekar-tillsammans-tvång.
