Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.
Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."
Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.
Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.
Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?
När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.
Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...
