"Offerkoftan" - ett gyllene begrepp som fått en liten renässans genom Mia Törnbloms klockrena böcker om självkänsla. I korthet syftar ordet till den där känslan de flesta har någon gång, typ "jageingetåhajagkanlikagärnaläggamignerådööö". Neggo-åsnan Ior i Nalle Puh är troligen en av litteraturens främsta företrädare för offerkoftan. Offerkofteterminologin har för vana att dyka upp lite i tid och otid i olika politiska sammanhang - inte helt otippat i vänstervridna sådana.
I kultursidorna i söndagens DN bjöd krönikören Ulrika Kärnborg på ett smaskigt praktexempel på en alldeles outstanding offerkoftediskurs (alltså jag vet, man får skylla sig själv om man bläddrar i en bilaga som har en proletärpravdaistisk touch som skulle gjort t o m Brezhnev stolt). Temat för krönikan uppkom med anledning av Alexandra Rapaports rosengårdska adidasbeklädda Eliza i Dramatens uppsättning av Pygmalion som just nu spelas på stora scenen. Kärnborg ondgjorde sig över publikens roade skratt över Rapaports Vicky Pollard-liknande porträtt - dvs att de garvade åt underklassen. I nästa andetag får Kd:s egen Häggis sig en känga. Kärnborg och Hägglund hade befunnit sig i samma tv-studio för att diskutera Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset". Göran H kommenterade att det bästa med romanen var att den visade att vem som helst kan bli ett socialfall, varpå det uppstod en frontalkrock med fru Kärnborgs verklighetsuppfattning.
Det är faktiskt så, skriver Kärnborg, att det förhåller sig precis tvärtom: vem som helst kan inte bli ett socialfall. Och vem som helst drabbas inte heller av fetma, skulder eller dålig självkänsla. Allt detta, om vi ska tro Ulrika Kärnborg, är förutbestämt redan från födseln in i de lägre klasserna. Resten av krönikan ägnas åt att spy galla över den "ideologi" som fått spridning under det senaste decenniet - den som förespråkar att alla människor kan utveckla sin fulla potential om de bara får möjlighet genom typ utbildning, uppmuntran, personlig coaching eller vad det nu kan vara.
Ja fy f-n! Att ha mage att påstå att människor är fria individer och inte ett gäng sedan födseln märkta och paketerade klassbärare, är sannerligen föremål för allvarlig oro över vart samhället är på väg. Om man väljer att klä massorna i små offerkoftor alltså. För det Ulrika Kärnborg säger är att det spelar ingen roll vem du är - det är din klass som bestämmer om det kommer gå åt helvete för dig eller om du kommer segla genom livet på en guldströsslad räkmacka. Soft! Jag som är barn till två relativt välbeställda akademiker kan därför luta mig tillbaka i sänghalmen och se guldet och de gröna skogarna rulla in utan att lyfta ett finger. Synd däremot för invandrarbrudarna i Tensta. Sorry tjejer, det spelar ingen roll hur brighta ni är eller hur hårt ni jobbar -ni är redan dömda till ett liv av fetma, billiga blingsmycken och social misär.
Jag råder Kärnborgskan att lägga "Dekonstruktionen av könsnormativa klasstrukturer del III" åt sidan för en stund och ta sig tid att läsa Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Ett ypperligt exempel på hur det kan gå precis käpprätt åt skogen för en person som föds med alla möjligheter framför sig, och på hur samma person faktiskt kan lyckas med det av Kärnborg så föraktade "tagandet i kragen" och vända sitt liv till det bättre. Jag lovar Ulrika, att bränna offerkoftan kommer vara precis lika befriande som att bränna BH:n.
