Gratisreklam

Gothia Towers satsar på det gamla härliga "trycka-på-daterade-könsstereotypa-uppfattningar"-reklamkonceptet i sin senaste annonskampanj. Funkar alltid. När folk inte uppskattar humorn finns det nämligen alltid någon reklamombudsman eller etiskt råd som kan rycka in och göra reklamen känd snabbare än DO kan säga "kränkt!".

Det är vad vi kallar sjukt smart PR.

Vems...?

Jobbar man på en politisk arbetsplats och hittar koppar som denna i fikarummet, undrar man ju naturligtvis vem den kan tänkas tillhöra. Antalet potentiella ägare är otaliga...

Gaypride KD-style

Efter åratal av bojkott har nu Kristdemokraterna beslutat att slutligen uppfylla den allmänna regnbågsplikten och ställa upp med ett eget tält på årets Pridefestival. Det är distriktsstyrelsen i Stockholm som har fattat beslutet och förhoppningen är att bilden av KD som ett HBT-frånvänt parti ska ändras, enligt distriktsordföranden Caroline Szyber.

Att delta i Pride är ju lite av ett obligatorium för politiska partier som är måna om sin överlevnad. På så sätt är beslutet ett både smart och strategiskt val av KD, som för tillfället kämpar för att hålla sig ovanför fyraprocentsspärren. Man kan såklart tycka att det är i senaste laget som KD:sarna hoppar på pridetåget. Men oavsett vad man anser om deras HBT-politik, har den kristdemokratiska frånvaron kanske inte varit alldeles obefogad.

Att leva upp till adekvat pridestatus innebär - lite krasst uttryckt - att köpa hela RFSL-agendan med både homoadoption och kyrkliga bröllop. Den som uttrycker tveksamhet kring frågorna kan alltså räkna med att bli lite paria i regnbågssammanhang. Om man spekulerar fritt kan man kan förmoda att detta kan ha varit anledningen exempelvis till att Göran Hägglund bojkottade partiledardebatten under förra årets Pridevecka. Då hängdes Häggis ut som en HBT-fientlig syndare med en symbolisk tom stol på klassiskt "dom som inte är med oss är emot"-manér.

Jag har tidigare bloggat om att Pride-festivalen stundtals urartar till en hetsig tävling mellan partierna på temat "vem är mest ok med gay". Förslag på HBT-borgarråd och könsneutrala toaletter från ett onämnbart parti vittnade bland annat om detta under förra sommarens Pride. Även om KD aldrig kommer att komma i närheten av denna populistkaliber, är lite konservatist-hbt:are kanske just precis vad som behövs för att bredda Pride-spektrat och ge den politiska delen den seriositet den förtjänar. After all, så ska ju Pride -åtminstone enligt den egen värdegrunden - vara ett öppet forum som "rymmer många olika röster". Vem vet, en vacker dag får vi kanske se Jimmie Å. hångla loss med Häggis. Den som lever får se...

Ingen alfahanne, honey

Eftersom synen om "riktiga män" - av den här debattören definierat i termer av såna som inte är "mjuka mesar" och "som bär ögonskugga till rosa byxor" - uppenbarligen ännu florerar fritt, känner man att jämställdhetsutvecklingen regredierat både ett och fem decennier. Kommer helt osökt att tänka på den här gamla Snook-låten:

Upp till kamp för helgdagsmångfalden!

Carin Jämtin tycker att muslimerna ska få en egen röd dag i almanackan, meddelade hon i sitt första maj-tal på söndagen. Sverige är ett heterogent land med massor av muslimer, ansåg Carin och föreslog högtiden Eid al-fitr (typ muslimernas julafton) som lämplig nationell helgdag.

Nu ska man ju inte vara besser, men 5 % av Sveriges befolkning utgörs trots allt av finnar, så i den multikulturella konsekvensens namn borde ju såssarna även propagera för att Finlands nationaldag blir en allmän helgdag. Men hur som helst så måste man ändå medge att Carin Jämtins helgdagsutspel är en riktigt smart manöver för att förleda uppmärksamheten från första majledighetens bristande existensberättigande.

Socialdemokraterna gjorde i höstas sitt sämsta val sedan 1911 och är numera endast med en hårfin marginal riksdagens största parti. Arbetarrörelsen har en väletablerad otrohetsaffär med Alliansen och sedan några år springer det omkring en massa moderater och kallar sig Sveriges nya arbetarparti. Till råga på detta inföll första maj i år förrädiskt nog på en söndag, till alla valborgsslitnas förtret.

Sossarna är naturligtvis inte dummare än att de inser att legitimiteten för en fortsatt rödmarkerad första maj börjar bli ganska urholkad. Och eftersom de varit med förr, vet de också att anfall alltid är bästa försvar:

"Eftersom Sverige är heterogent borde helgdagarna faktiskt spegla någon slags känsla av att vi är olika. Det gör de inte i dag."

Precis, Carin. Vi är ju faktiskt alla olika - röda, blå, gröna och en och annan brun. Faktum är att politiken är mer heterogen än någonsin nu när bara knappt 30 % av den röstberättigade befolkningen räknar sig som regelrätta såssar (plus några promille syndikalister). Ändå är almanackan sorgligt likriktad. Alltså vore det inte på något sätt fel att haka på Jämtins lovvärda intiativ och låta exempelvis trettondagen eller någon perifer annandag falla offer till förmån för en högborgerlighetens helgdag. Förslagsvis i samband med hummerpremiären eller varför inte Stockholmsveckan?. Låt mångfalden spira!

Nya tuffa Aftonbladet

Partiets egen tidning testar gränserna för vad man kan skriva utan att anklagas för hyckleri...

US Intelligence...

Nästan tio år efter 9/11-attackerna har amerikanska säkerhetsstyrkor slutligen lyckats sänka Al Qaeda-ledaren Usama bin Ladin. En stolt president Obama höll i natt ett tal till nationen där han bröstade upp sig som GI Joe och tusentals människor samlades vid Ground Zero för att fira oskadliggörandet av den notoriske terroristledaren.

Obama har självfallet all anledning att vara nöjd. Likvidering av USA-fientliga bad guys är ju som bekant det mest effektiva sättet för en amerikansk president att lyfta dalande opinionssiffror - något som den nuvarande administrationen är i desperat behov av. Men det går ändå inte att låta bli att sticka lite hål på den euforiska bubblan. För ärligt talat, det har tagit nästan tio år att hitta Bin Ladin vilket trots allt måste klassas som riktigt rutten PR för den amerikanska underrättelsetjänsten och jänkarhegemonin i allmänhet.

Strax efter WTC-attackerna i september 2001 deklarerade dåvarande president Bush på sin mest landsfaderliga texaslingo att han skulle göra allt som stod i hans makt för att nita fienden. Trots det skulle det dröja nästan ett decennium innan man lyckades plocka bin Ladin. Däremellan hann USA dessutom med att bedriva ett av historiens mest misslyckade krig i Irak under täckmanteln "massförstörelsevapen".

Det är såklart inte Barack Obama som främst ska lastas för den enorma senfärdigheten. Men jublet över al Qaeda-basens död klingar lite illa och framstår som ganska symboliskt för den amerikanska säkerhetspolitiken som mest liknar en loose cannon. Och det var ju liksom inte alls det som var syftet från början. Det hade t e x bara gått två dagar sedan WTC-attacken när George W. Bush påtalade vikten av att få till stånd ett riktat och beslutsamt svar på angreppet:

"When I take action, I’m not going to fire a $2 million missile at a $10 empty tent and hit a camel in the butt. It’s going to be decisive."

USAs monopol på världshegemonin är givetvis fortfarande relativt ohotat. Men ansvaret som world cop kräver mer än att blunda, skjuta och hoppas på det bästa. Och insikten att det ibland är bättre att sikta noga med ett hagelgevär på kamelröven än att sänka 150 missiler över Bagdad.