England är inte bara pubarnas, heltäckningsmattornas och njurpajernas förlovade land utan också det byråkratiska träskets högborg. Oändlig tycks britternas förmåga vara när det kommer till att göra något som skulle kunna lösas på 5 minuter till ett heldagsprojekt. Vill du skaffa ett bankkonto - varsågod att hosta upp rekommendationsbrev från din arbetsgivare, 3 betalda elräkningar samt en diger lunta av ingående formulär. Sugen på att köpa bil till familjen? Sure, men då måste varje familjemedlem som avser köra kärran skaffa en egen individuell bilförsäkring - att enbart försäkra bilen duger inte.
Politiken och röstandet är inget undantag för detta fascinerande byråkratkrångel. I Sverige hålls som bekant val vart fjärde år tredje söndagen i september. Varje medborgare som fyllt 18 år på valdagen får ett röstkort hemskickat som medtages tillsammans med legitimation till den aktuella vallokalen. Enkelt till och med för de mest kretiga och pletiga. Britterna, däremot, vill ha en lite större utmaning än så.
Valdagen inträffar när sittande premiärminister bestämmer sig för att utlysa val. Detta kan ske lite när som helst 4-5 år efter det senaste valet. Valet sker oftast på en vanlig vardag, dvs då majoriteten av befolkningen arbetar eller är i skolan. Därtill måste varje person som ämnar rösta registrera sig ca 2 veckor före valdagen. Om man råkar missa denna deadline sumpar man med andra ord sin rösträtt i det aktuella valet.
Det brittiska valdeltagandet har under de senaste årtiondena sjunkit som en sten. Från 77,7% i valet 1992 till 61,4% i senaste valet 2005 (det kan jämföras med ca 80 % i de svenska allmänna valen). Att det enbart skulle vara det administrativa meckandet med valproceduren som ligger till grund för de sviktande deltagandet är inte särskilt troligt. Men det kan kanske ses som symptomatiskt för det politiska klimatet i Storbritannien. Politik har blivit något krångligt, svårt att relatera till och tappat i betydelse. Något som delvis har sin grund i det politiska systemet med majoritetsval i varje valkrets, som i praktiken lämnar stora delar av befolkningen orepresenterad.
Någon radikal regelförenklingsrevolution lär väl knappast vara att vänta. Anglosaxerna är ju som bekant ungefär lika förändringsbenägna som en snigel i en glasburk. Däremot är det kanske dags att fundera lite kring bristen på intresse för rikspolitik hos britterna. När Idol har större röstsiffror än parlamentsvalet kanske t om folket som tvångsmässigt klamrar sig fast vid vänstertrafik, Fahrenheit och smördegsinbakad inälvsmat borde förnya sig.
Glad Valborg och may God save the Queen!
torsdag 29 april 2010
fredag 23 april 2010
Biggest tjockis
Stockholms läns landsting fattar i dagarna beslut om ett nytt handlingsprogram på området övervikt och fetma för åren 2010- 2013. Målsättningen för programmet är minst sagt ambitiös: minska antalet personer som lider av fetma med hälften till 2013. Låter alltså som en tvångsransonering av Karamell Kungen-produkter och bea på burk är att vänta...
Målet må vara en aning orealistiskt. Men tittar man på statistiken kan man konstatera att handlingsprogrammet inte kommer en dag för tidigt. I Stockholm har antalet överviktiga 7-åringar ökat från 8,5 % 1989 till 21 % 2003. Samtidigt är 35 % av kvinnorna och 53 % av männen i länet antingen överviktiga eller lider av fetma. Tjockisepidemin har onekligen blivit ett folkhälsoproblem.
Med dessa siffror i åtanke, kan man undra om det inte är dags att guldkornet i jänkar-TV - bantarprogrammet "Biggest Loser" - goes global och kommer till Svedala. Biggest Loser är mer amerikanskt än Joe the Plumber på 4th of July - en aldrig sinande ström av bölande deltagare (ackompanjerade av den obligatoriska stråkmusiken), hulk-bräkande meningar som "I love my mum so much" och "I wanna make my family proud" samt ständiga "YOU CAN DO IT!" från de personliga tränarna som förkroppsligar the American dream. Men faktum är att det just är det där "You can do it"-andet som liksom slår huvudet på spiken när det kommer till viktminskning.
Otaliga är ursäkterna för att inte träna ("jag har en gammal fotbollsskada som inte vill läka"), varför man inte går ner i vikt ("det är musklerna som väger") samt alla oändliga dieter som ska minska midjemåttet med ljusets hastighet bara man äter ananasringar i 2 veckor. I Biggest Loser har deltagarna visserligen både tillgång till personliga tränare och ett antal tusen dolares som hägrar, men konceptet är simpelt: träna mer och ät mindre fett och socker. Deltagarna vägs varje vecka och i de fall då någon inte gått ner i vikt hymlas det inte med att det faktiskt finns en anledning. Och det funkar - bilringarna minskar för de allra flesta med en förvånansvärd fart.
Den ökade trenden med sötare och fetare mat och allt mer stillasittande vanor, gör naturligtvis sitt för att vi blir allt tyngre. Men jag tror att myterna kring viktminskning också är en bov i dramat. Om antalet överviktiga stockholmare ska minska med 50 % på 3 år behövs mer sunt förnuft och färre expressbantarkurer, ivrigt påhejade av kvällstidningarnas löpsedlar. Att inte äta en endaste kolhydrat någonsin igen är både orealistiskt och ger kass andedräkt.
Jag håller tummarna för att Biggest Loser går på export. I så fall ska jag sitta klistrad. Och börja fila på min programledaransökan...
Målet må vara en aning orealistiskt. Men tittar man på statistiken kan man konstatera att handlingsprogrammet inte kommer en dag för tidigt. I Stockholm har antalet överviktiga 7-åringar ökat från 8,5 % 1989 till 21 % 2003. Samtidigt är 35 % av kvinnorna och 53 % av männen i länet antingen överviktiga eller lider av fetma. Tjockisepidemin har onekligen blivit ett folkhälsoproblem.
Med dessa siffror i åtanke, kan man undra om det inte är dags att guldkornet i jänkar-TV - bantarprogrammet "Biggest Loser" - goes global och kommer till Svedala. Biggest Loser är mer amerikanskt än Joe the Plumber på 4th of July - en aldrig sinande ström av bölande deltagare (ackompanjerade av den obligatoriska stråkmusiken), hulk-bräkande meningar som "I love my mum so much" och "I wanna make my family proud" samt ständiga "YOU CAN DO IT!" från de personliga tränarna som förkroppsligar the American dream. Men faktum är att det just är det där "You can do it"-andet som liksom slår huvudet på spiken när det kommer till viktminskning.
Otaliga är ursäkterna för att inte träna ("jag har en gammal fotbollsskada som inte vill läka"), varför man inte går ner i vikt ("det är musklerna som väger") samt alla oändliga dieter som ska minska midjemåttet med ljusets hastighet bara man äter ananasringar i 2 veckor. I Biggest Loser har deltagarna visserligen både tillgång till personliga tränare och ett antal tusen dolares som hägrar, men konceptet är simpelt: träna mer och ät mindre fett och socker. Deltagarna vägs varje vecka och i de fall då någon inte gått ner i vikt hymlas det inte med att det faktiskt finns en anledning. Och det funkar - bilringarna minskar för de allra flesta med en förvånansvärd fart.
Den ökade trenden med sötare och fetare mat och allt mer stillasittande vanor, gör naturligtvis sitt för att vi blir allt tyngre. Men jag tror att myterna kring viktminskning också är en bov i dramat. Om antalet överviktiga stockholmare ska minska med 50 % på 3 år behövs mer sunt förnuft och färre expressbantarkurer, ivrigt påhejade av kvällstidningarnas löpsedlar. Att inte äta en endaste kolhydrat någonsin igen är både orealistiskt och ger kass andedräkt.
Jag håller tummarna för att Biggest Loser går på export. I så fall ska jag sitta klistrad. Och börja fila på min programledaransökan...
tisdag 13 april 2010
Mycket snack och lite hockey
De radikala förändringarnas vindar blåser i det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Måna skriver idag på DN Debatt att hon och såssarna nu omprövat sin politik. Misstag har begåtts i det förflutna, skriver Sahlin, men nu är det dags att rätta till det som gått snett. De gamla Socialdemokraterna är äntligen redo att bli (förlåt Reinis & Borg) de Nya Socialdemokraterna.
Tatarataa va spännande! Hittills har det varit idel more of the (s)ame så detta tycktes naturligtvis först kunna bli en riktigt rafflande artikel. Hur som, vilka snedsteg det rör sig om som nu ska korrigeras får läsaren aldrig veta i artikeln, men Sahlin presenterar likväl fyra mål som utgör denna politiska förnyelseprocess: satsning på fler jobb, utbildning, mindre barnfattigdom och socialbidragsberoende.
Detta ska alltså - om jag tolkat denna omprövandedoktrin rätt - stå i stark kontrast till såssarnas tidigare politik där man sket högaktningsfullt i jobb, utbildning, fattiga kids och socialbidragstagare. Eller?
Tiden från hösten 2006 - dvs post-Persson - och framåt har i sosseretoriska termer präglats av temat "förändring". Bort med det gamla GP-sunket och in med den nya fräscha sossomatiken. Sedan Måna S. tillträde som partiledare 2007 har hon ihärdigt sökt revansch för Moderaternas brutala stöld av (S)-hjärtefrågorna, genom att upprepa ordet "jobb" som ett heligt såsse-mantra. Jobbkongress, jobbfråga, jobben först etc. etc. Att det behövs jobb skriver alla under på, men problemet för sossarna är att man hittills inte lyckats presentera en endaste konkret åtgärd för att åstadkomma detta.
Därför var det naturligtvis befriande att i Sahlins debattartikel se att man sett till att snacka mindre och istället producera en universallösning till förverkligandet av denna sossevurm till fråga:
"Vårt mål är full sysselsättning. För att nå det målet måste sysselsättningsgraden öka."
Ja jäklar. Sug på dessa två meningar som visar inte bara en bländande logisk skärpa, utan även ett alldeles briljant simplifierat svar på jobbskaparfrågan.
Tatarataa va spännande! Hittills har det varit idel more of the (s)ame så detta tycktes naturligtvis först kunna bli en riktigt rafflande artikel. Hur som, vilka snedsteg det rör sig om som nu ska korrigeras får läsaren aldrig veta i artikeln, men Sahlin presenterar likväl fyra mål som utgör denna politiska förnyelseprocess: satsning på fler jobb, utbildning, mindre barnfattigdom och socialbidragsberoende.
Detta ska alltså - om jag tolkat denna omprövandedoktrin rätt - stå i stark kontrast till såssarnas tidigare politik där man sket högaktningsfullt i jobb, utbildning, fattiga kids och socialbidragstagare. Eller?
Tiden från hösten 2006 - dvs post-Persson - och framåt har i sosseretoriska termer präglats av temat "förändring". Bort med det gamla GP-sunket och in med den nya fräscha sossomatiken. Sedan Måna S. tillträde som partiledare 2007 har hon ihärdigt sökt revansch för Moderaternas brutala stöld av (S)-hjärtefrågorna, genom att upprepa ordet "jobb" som ett heligt såsse-mantra. Jobbkongress, jobbfråga, jobben först etc. etc. Att det behövs jobb skriver alla under på, men problemet för sossarna är att man hittills inte lyckats presentera en endaste konkret åtgärd för att åstadkomma detta.
Därför var det naturligtvis befriande att i Sahlins debattartikel se att man sett till att snacka mindre och istället producera en universallösning till förverkligandet av denna sossevurm till fråga:
"Vårt mål är full sysselsättning. För att nå det målet måste sysselsättningsgraden öka."
Ja jäklar. Sug på dessa två meningar som visar inte bara en bländande logisk skärpa, utan även ett alldeles briljant simplifierat svar på jobbskaparfrågan.
Retoriskt sett är Socialdemokraterna Sveriges mest jobbinriktade och förändingsbenägna parti. Att det hittills stannat vid just retorik och följaktligen inneburit en total avsaknad på förslag på faktiska politiska åtgärder, är mer uppenbart än Östros glansiga flint. Det kan naturligtvis röra sig om en fullkomlig brist på självinsikt i sossetoppen. Men allra mest liknar det en rad taffliga försök efter att med vackra omskrivningar och drömska mål dölja att man ännu inte är redo för verklig förnyelse i partiet. Det återstår att se om svennebananerna hunnit genomskåda skådespelet den 19 september...
onsdag 7 april 2010
War of the lapps
Få folkgrupper i världen torde vara så skickliga på lapp-krigsföringens ädla konst som svenskarna. I trapphus, tvättstugor och på arbetsplatsers allmänna utrymmen har man sedan urminnes tider i Svedala utkämpat hårda strider genom att sätta upp papperslappar med diverse ilskna budskap. Det gäller allsköns illdåd i form av stulna tvättider, icke nerfällda toaringar, fimpar på gården etc. Fenomenet hatiska lappar i tvättstugor är t o m så vida utbrett att Nordiska muséet bestämde sig för att ha en utställning just på temat, som pågår just nu.
Det är fascinerande hur främmande en verbal konfrontation tycks te sig - åtminstone för oss kretisar och pletisar som bor i lägenhet. Kommunikationen med grannar sker nästan uteslutande lappledes. Gud förbjude att man skulle råka tvingas till en fysisk sammandrabbning! Det kan också konstateras att dessa lappar ofta tycks urarta till ett slags allmänpolitiskt debattforum. Själv kom jag hem härkomkvällen efter en utlandsvistelse för att mötas av en trappuppgång tapetserad av papperslappar.
Uppenbarligen hade det varit fullt krig i mitt hus under påskhelgen. Lappförfattaren började med att försvara varför gården varit full av hundspillning - modell mindre fast - de senaste dagarna. Gissningsvis var denna lapp föranledd av viss irritation hos någon granne (troligen uttryckt i form av arg lapp, men vad vet jag) som fått kryssa mellan både en och två bruna pölar på gården. Granne 2, tillika hundägaren, förklarade att han hade sprungit upp och ner hela nätterna med sin magsjuka vovve, som alltså var den skyldige till kontamineringen av gårdsutrymmet. Konsistensen på fekalierna var enligt utsago tydligen "av sådan karaktär att den inte kunde plockas upp". Så långt hängde alla med.
Därefter följde en fullskriven A4 med en lång salva om hur vi alla måste värna om allmännyttan, att Mona Sahlin ändå kanske kan rädda hyreslägenheterna, att vi alla måste ta vårt ansvar som demokratiska medborgare och rösta i höst etc. etc. Lappskrivaren lyckades också få med på ett hörn i detta målande alster att han var "nysvensk" invandrare. Oklart hur allt detta passade in i sammanhanget, men säkerligen hade denne granne en viktig poäng. Kopplingen hund med rännskita+allmännyttan+invandrare+allas vår skyldighet att rösta är ju klockren!
Nu sitter jag här och är lite frestad att ge mig in i denna hätska, men ändå märkligt inbjudande strid. En liten färgglad post-it kanske, med ett budskap i stil med att "jag är visserligen bara en vanlig gammalsvensk svennebanan men tycker nog att lös hundavföring med fördel kan spolas bort med högtrycksspruta från gård med omnejd". Kanske också säkrast att signera med en smajl-gubbe så man inte stöter sig med någon. Risken att en eventuell lapp-Stasi avslöjar mig och därmed orsakar en situation av debatterande ansikte mot ansikte hänger tungt över mig.
Jag tror nog ändå jag håller mig till min åsiktsmegafon that is politrukbloggen...
Det är fascinerande hur främmande en verbal konfrontation tycks te sig - åtminstone för oss kretisar och pletisar som bor i lägenhet. Kommunikationen med grannar sker nästan uteslutande lappledes. Gud förbjude att man skulle råka tvingas till en fysisk sammandrabbning! Det kan också konstateras att dessa lappar ofta tycks urarta till ett slags allmänpolitiskt debattforum. Själv kom jag hem härkomkvällen efter en utlandsvistelse för att mötas av en trappuppgång tapetserad av papperslappar.
Uppenbarligen hade det varit fullt krig i mitt hus under påskhelgen. Lappförfattaren började med att försvara varför gården varit full av hundspillning - modell mindre fast - de senaste dagarna. Gissningsvis var denna lapp föranledd av viss irritation hos någon granne (troligen uttryckt i form av arg lapp, men vad vet jag) som fått kryssa mellan både en och två bruna pölar på gården. Granne 2, tillika hundägaren, förklarade att han hade sprungit upp och ner hela nätterna med sin magsjuka vovve, som alltså var den skyldige till kontamineringen av gårdsutrymmet. Konsistensen på fekalierna var enligt utsago tydligen "av sådan karaktär att den inte kunde plockas upp". Så långt hängde alla med.
Därefter följde en fullskriven A4 med en lång salva om hur vi alla måste värna om allmännyttan, att Mona Sahlin ändå kanske kan rädda hyreslägenheterna, att vi alla måste ta vårt ansvar som demokratiska medborgare och rösta i höst etc. etc. Lappskrivaren lyckades också få med på ett hörn i detta målande alster att han var "nysvensk" invandrare. Oklart hur allt detta passade in i sammanhanget, men säkerligen hade denne granne en viktig poäng. Kopplingen hund med rännskita+allmännyttan+invandrare+allas vår skyldighet att rösta är ju klockren!
Nu sitter jag här och är lite frestad att ge mig in i denna hätska, men ändå märkligt inbjudande strid. En liten färgglad post-it kanske, med ett budskap i stil med att "jag är visserligen bara en vanlig gammalsvensk svennebanan men tycker nog att lös hundavföring med fördel kan spolas bort med högtrycksspruta från gård med omnejd". Kanske också säkrast att signera med en smajl-gubbe så man inte stöter sig med någon. Risken att en eventuell lapp-Stasi avslöjar mig och därmed orsakar en situation av debatterande ansikte mot ansikte hänger tungt över mig.
Jag tror nog ändå jag håller mig till min åsiktsmegafon that is politrukbloggen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)