Kulturskymning

En anonym kollega - vars identitet enligt egen utsago absolut inte får röjas - ondgjorde sig idag över beslutet att upphöra utgivningen av Ture Sventon-böcker. Utgivningsstoppet kommer sig av att det numera mindre gångbara ordet "neger" förekommer på flera ställen i boken "Ture Sventon i Paris". Denna foglighet till pk-lobbyn var alltså föremålet för den anonyme källans upprördhet. I boken, som utkom 1953, klär Ture Sventons assistent Omar ut sig till ”negern Jean" och målar ansiktet med svart skokräm. Karaktären beskrivs enligt följande:

”Jean var en neger med glänsande svart ansikte. En ganska stor neger i vitt sommarlivré (...)

Jean var tvungen att hålla sig vid bilen, för det väcker lätt onödiga misstankar, om man upptäcker en neger som står och undersöker avloppsledningarna i en fastighet.”

Man förstår ju att förlaget kan ha haft vissa betänkligheter kring ovanstående citat (även om bilden av en skokrämsinsmetad arab iklädd vitt livré - hur icke-rumsrent det än är -faktiskt låter oerhört roligt). Men samtidigt som ordet neger inte funkar sådär jättebra idag, så var det ett vedertaget uttryck när det begav sig. På så sätt öppnar detta censurprejudikat upp för en smärre masskövling av barnböcker publicerade före 1965. Det går liksom inte att undvika att fundera kring vilka konsekvenser det skulle få om det barnlitterära kulturarvet tvingades ge vika för dagens normer:

Pippi Långstrump skröt som bekant med att hon hade en far som stoltserade med epitetet "negerkung". Hur detta kunnat överleva flera utgåvor i modern tid är en gåta, men gissningsvis kände förlaget att "min pappa är en afro-amerikansk monark" helt enkelt lät lite stelt.

På tal om Pippi, så skulle jag även vilja hävda att hästen "Lilla gubben" ligger väldigt illa till. Inte nog med att hästkraken uppenbarligen är en genetiskt defekt avkomma till en dalmatinerhund och en åsna - han tvingas dessutom dras med det högst nedsättande namnet "lilla gubben". Hade Tommy kallat Annika för lilla gumman, hade han för längesedan varit omcensurerad till en manhaftig shemale vid namn Tammy.

Barnsångerna är för övrigt ett kapitel för sig, där visan "Herr Krokodil" måste kvalificera sig in på hall of fame av censurbenägna låtar. Sången handlar om en krokodilfamilj bosatta i "Nigger-landet" som till följd av att de gäspat käkarna ur led, tvingas söka vård hos "nigger-doktor Pillerman" (jag vet inte hur ni andra resonerar, men personligen känner jag att titeln "leg nigger-doktor" inte direkt borde falla i god jord hos Socialstyrelsen). Bamse - som regelbundet stärker sig med en honung som uppenbarligen innehåller duktiga mängder anabola och uppåttjack - är en levande propagandamaskin för drogliberalism. Och Trollmor måste ju ha brutit mot alla tänkbara punkter i barnkonventionen när hon i ett sado-masochistiskt ryck brutalt knöt samman sina 11 små trollbarn i svansarna.

Som synes kan det bli en och annan barnbok som riskerar falla offer för denna upprensning i litteraturen. Den som i framtiden vill kunna erbjuda sina kottar någon annan kulturell stimulans än ett gäng färgglada rymd-bäbisar som tycks befinna sig i en permanent LSD-dimma, gör därför klokt i att plasta in alla gamla böcker och sånghäften. Snart ryker best of Astrid Lindgren-samlingarna och Bamse all världens väg och istället för Idas sommarvisa och Herr Krokodil, blir det "Bananer i pyjamas" på repeat. Ur led är tiden.

Ni ska få se att allt blir bra om vi får bomba

Min bloggande kollega Mats ger sin syn på beslutet att skicka Gripen-plan till Libyen. Han är kristdemokrat så ni får ursäkta det aningen frireligiösa anslaget. Obs - klippet har inget att göra med min egen schweizerhållning i frågan *smile-gubbe*

Same old

Lyssnar på Juholts första tal som partiordförande, som hålls inför S-kongressen. Mycket snack om solidaritet, dela med sig och hur alla i hela världen egentligen är sossar om de bara tänker till lite. Även om man inte har barn, gagnas alla av att det finns dagis och fritids, säger Juholt och fortsätter:


"Och den som har ett jobb kommer att må mycket bättre om den som är arbetslös inte lever i fattigdom."


För bråkdelen av en sekund trodde jag faktiskt nästan att han skulle avsluta meningen med "...får ett jobb". Men där glömde jag ju att dagens sossar fortfarande ser arbetslöshet, liksom sjukskrivning, som ett permanenttillstånd i vilket man ska skapa trygghet. Sociala skyddsnät är givetvis en förutsättning för ett stabilt samhälle, men så länge det står s-ledare och pratar om "de arbetslösa" som en fixerad grupp och som inte ser arbetslösheten eller sjukskrivningen för vad den bör vara - ett övergångstillstånd - lär Socialdemokratin få fortsätta att klafsa runt i 30 procentsträsket ett bra tag till.

Snark

Rise and fall

Nu är det dags att definitivt ta farväl av Mona Sahlin, som idag lämnar över partiordförarklubban till Håkan Juholt på sossekongressen.

Det finns mycket att säga om Måna och en och annan spydighet har skrivits även på denna blogg (som exempelvis affischen från valrörelsen nedan). Men Måna har ändå ett imponerande track record som inte många politiker kan mäta sig med: inträde i Riksdagen som 25-åring, flertalet statsrådsposter, Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare och så slutligen partiets första kvinnliga partiordförande.

Statministerposten var naturligtvis den tilltänkta kronan på verket på Monas politiska karriär. Idag kan vi konstatera att så inte blev fallet. Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin som både politiker och person, men med de förutsättningar hon hade när hon tillträdde som partiledare 2007 tror jag inte ens Barack Obama eller Tage Erlander hade lyckats bli statminister.

Det finns ett avsnitt av tv-serien Vita Huset som heter "Let Bartlet be Bartlet", där president Bartlets stab blir alltmer frusterade över de motgångar som ständigt plågar administrationen. Till slut inser man att de sviktande opinionssiffrorna handlar om en ängslighet att våga fatta tydliga beslut och att låta presidenten släppa loss sitt rätta jag. En ocensurerad president Bartlet visar sig senare vara receptet för ett ökat väljarstöd.

Mona Sahlin hade aldrig förmånen att ha en crew med samma självinsikt som Josh Lyman, Leo McGarry och co. Istället fick Mona vara Mona först när hon annonserat sitt avsked och inte längre hade något att förlora. Det tal som Sahlin höll på Socialdemokraternas förtroenderåd i december förra året blev en rätt syrlig sorti, där hon passade på att ge partiet en duktig känga för den minoritetsorienterade bidragspolitik man tvingat henne att föra genom oviljan att ge henne ett tydligt mandat.

Få politiker har blivit så kuvade av sitt eget parti som Mona Sahlin. Även om jag inte delar hennes ideologiska uppfattningar, kan jag inte låta bli att undra vad Mona hade kunnat bli om hon bara fått stödet att leda istället för att ägna all sin kraft åt att få ihop det schizofrena kaos som Socialdemokratin utgör idag.

Inget är så förödande för en politikers trovärdighet, som att tvingas propagera för en politik hon eller han inte tror på själv. För det var varken Toblerone eller populisthånglet med RFSL-ordföranden som i slutändan knäckte Måna. Om Håkan Juholt hamnar i samma rävsax återstår att se. Men om jag var såsse hade jag nog sett till att köpa upp mig på ett och annat Vita Huset-avsnitt.

Bilden av självömkan

Absolut mysfylla

Vidar Aronsson - förbundsordförande för Ungdomens nykterhetsförbund - uppmanar i en artikel på Newsmill till revolt mot vad han anser är mediernas romantisering av alkohol. Som exempel tar han vinprovandet i Nyhetsmorgon och "riksmys-fyllot" Plura som i sitt matlagningsprogram struttar runt och dricker vin medan han rör i grytorna. Synen på alkoholen som en idealisk inramning för alla typer av sociala tillställningar måste utmanas i grunden, menar Vidar:

"Rödvinet på den romantiska middagen, nubben vid midsommar och ölen framför fotbollsmatchen på tv är alla hårt inpräglade bilder i våra medvetanden. (...)Men det farliga med alkoholen som kulturskapare är att man romantiserar en beroendeframkallande och skadlig drog."

Att alkohol är en beroendeframkallande drog som orsakar skada i samhället skriver nog de flesta under på. Problemet med Vidar, Gudrun Schyman och de flesta andra nykterhetslobbyister är bara att de ignorerar de 90 % som klarar av att dricka utan att fastna i skadligt beroende. Och som känner att Systembolagets icke-liberala öppettider redan är nog i form av statliga spritpekpinnar.

Vidar Aronsson har givetvis helt rätt i att alkohol genom reklam och media framstår som något trevligt. Och för majoriteten är faktiskt är vin, öl och sprit både gott och förknippat med bra saker. Att angripa media/reklambranschen utifrån deras tendens att romantisera saker som kan vara skadliga faller platt - dels för att det är en omöjlig fight att vinna, men också på sin egen totala inkonsekvens. Ta som exempel:

Ipren - en tablettformad pygméman som spelar gitarr försöker få ett tablettmissbruksframkallande preparat att framstå som intelligent.

Ahlgrens bilar - konsumenterna uppmanas av en flinande tecknad bil att äta syntetiska och sockerstinna godisbitar som fungerar som en fribiljett till fetma, sockerberoende, celluliter och allmän misär.

"Plötsligt händer det" - ja efter att du har hängt vid den enarmade banditen på finlandsfärjan i fem dygn i sträck och spelat bort hela din lön, kanske du lyckas skramla in 75 spänn.

För att inte tala om alla filmer som borde söndercensureras för sitt förhärligande av övervåld, knark och nikotin. Konstigt därför att inte alla människor går runt och sparkar varandra i huvudet, skjuter heroin till frukost och sköljer munnen med Aquavit varje kväll. Och att på Albert Engströms tid - trots frånvaron av både reklamfilmer och plufsiga, vinpimplande medelålders gubbar som lagar mat i TV - så höll halva befolkningen ändå på att supa sig sönder och samman.

Avancerad lobbyism