Ingen knähund

Calle Bildt fortsätter odlandet av sin egen myt och valde att i helgen ta tillfället i akt till lite diplomatiskt freestylande med anledning av lördagens bilbombande. Utrikesministern körde enligt devisen "what happens on Twitter stays on Twitter" och tvittrade vid midnatt ut sin egen terroristteori till allmän beskådan - långt innan Reinfeldt ens hunnit vakna. Han passade därefter på att putsa vidare på stjärnstatusen genom att name-droppa lite på sin blogg och betona - två gånger för säkerhets skull - att Hillary hört av sig.

Innan detta inlägg börjar osa alltför mycket jante ska jag klargöra att jag tycker att det är trevligt med lite VIP-glamour i svensk politik, vilket man får medge att Calle ändå tillför. Men för den påtagligt irriterade Reinfeldt borde Bildts försök att spela Allan i den sociala mediesfären utgöra ett orosmoln. Om statsministern är mån om sin maktställning alltså. Det är väl knappast någon som tror att Calle råkade slänga iväg ett litet obetänksamt twitterinlägg i affekt kl 00.05 på natten.

Japp, det där med att ge gamla ex-statsministrar statsrådsposter har onekligen sina sidor. För medan Bildt bidrar till att höja kändisfaktorn i regeringen, kan man göra konstaterandet att en gång tupp, alltid tupp. Jänkardiplomaternas kaxig-småhund-eufemism blev plötsligt mer aktuell än någonsin.

Lika som bär?

Wicked leaks

Under den senaste tiden har organisationen Wikileaks genom sina häpnadsväckande avslöjanden vänt upp och ner på precis hela världen. På löpande band presenteras extra superhemliga dokument där allmänheten får ta del av idel vansinnessensationella uppgifter, som får varje lill-Guillou till journalist i detta land att rysa av glädje åt smaskigheterna. Vi har bland annat fått veta chockavslöjanden som att:

• Ubbe Ahlin pratade med diplomater och ambassadsfolk när han var ordförande i utrikesutskottet.

• Sverige är inte neutralt och föredrar att samarbeta med USA framför Nordkorea, Iran och Kuba.
  

• Norrmän tycker om att jävlas med svenskar

• Calle Bildt representerar en perifer glesbefolkad blåbärsstat nära polcirkeln, men gillar att leka att han är en jättecreddig utrikespolitisk småpåve som egentligen borde spela bridge med Hilary, Cameron och Sarkozy varje dag.

Folket rasar till följd av dessa uppdaganden som formligen raserar hela vår världsbild. Samtidigt får vi lov att hylla Wikileaks - denna eminenta källa till mystisk och gömd information som för våra tankar till allsköns Hollywoodproducerade konspirationsfilmer. Plötsligt känns tillvaron lite mer spännande.

Som politruk har jag ju en ovärdelig inblick i politikens dunkla rum och för att elda på den spänning som nu byggts upp ibland oss, har jag några färska läckor att delge er (men kom nu ihåg att ni läste det här först!). Det sägs nämligen att Wikileaks snart kommer att presentera information som indikerar att Usama bin Laden verkligen på riktigt är insane in the membrane, att USA har oljeintressen i mellanöstern, att regeringen vet saker som vi inte vet, att det finns folk som vet saker som andra inte vet men som samtidigt inte vet saker som vissa vet, samt att Reinfeldt ibland ringer Obama.

Den motvilliga bidragsmonarken

Den skarpaste valanalysen i efterdyningarna av Socialdemokraternas valnedelag, levererades av ingen mindre än Mona Sahlin. Vid ett tal på Sossarnas förtroenderåd i lördags som redan blivit semi-legendariskt, riktade Måna skarp kritik mot den minoritetsinriktade bidragspolitik som partiet gått till val på. Den klarsynta analys som präglade Sahlins tal, har under helgen hyllats en masse - t o m av de liberala ledarsidorna.

Mindre uppmärksammat blev det lilla passus mot slutet, där Sahlin delade ut en duktig känga mot det egna partiet genom att vädja till partikamraterna att ge hennes efterträdare ett tydligt mandat. Att låta den nya partiledaren "leda och lita på de vägval han eller hon gör" är en förutsättning för en lyckad förnyelse av Socialdemokraterna, uppmanade Måna åhörarna.

Det är väl visserligen ingen som tvistar om det faktum att medan Göran Persson föll på sin pampgubbiga maktfullkomlighet, hade Måna det motsatta problemet. Men ändå ligger det en hel del melankoli i Sahlins lilla spydighet. För frågan är vad som egentligen är mest sorgligt: att Mona Sahlins sista tal blev hennes livs kanske bästa tal; eller att såsseeliten lyckades kuva henne till att driva en politik hon vid sin avgång förkastar. En sorti med långfingret uppsträckt mot såssetoppen var henne minst sagt förunnat.