Offerkoftan på

"Offerkoftan" - ett gyllene begrepp som fått en liten renässans genom Mia Törnbloms klockrena böcker om självkänsla. I korthet syftar ordet till den där känslan de flesta har någon gång, typ "jageingetåhajagkanlikagärnaläggamignerådööö". Neggo-åsnan Ior i Nalle Puh är troligen en av litteraturens främsta företrädare för offerkoftan. Offerkofteterminologin har för vana att dyka upp lite i tid och otid i olika politiska sammanhang - inte helt otippat i vänstervridna sådana.

I kultursidorna i söndagens DN bjöd krönikören Ulrika Kärnborg på ett smaskigt praktexempel på en alldeles outstanding offerkoftediskurs (alltså jag vet, man får skylla sig själv om man bläddrar i en bilaga som har en proletärpravdaistisk touch som skulle gjort t o m Brezhnev stolt). Temat för krönikan uppkom med anledning av Alexandra Rapaports rosengårdska adidasbeklädda Eliza i Dramatens uppsättning av Pygmalion som just nu spelas på stora scenen. Kärnborg ondgjorde sig över publikens roade skratt över Rapaports Vicky Pollard-liknande porträtt - dvs att de garvade åt underklassen. I nästa andetag får Kd:s egen Häggis sig en känga. Kärnborg och Hägglund hade befunnit sig i samma tv-studio för att diskutera Susanna Alakoskis nya roman "Håpas du trifs bra i fengelset". Göran H kommenterade att det bästa med romanen var att den visade att vem som helst kan bli ett socialfall, varpå det uppstod en frontalkrock med fru Kärnborgs verklighetsuppfattning.

Det är faktiskt så, skriver Kärnborg, att det förhåller sig precis tvärtom: vem som helst kan inte bli ett socialfall. Och vem som helst drabbas inte heller av fetma, skulder eller dålig självkänsla. Allt detta, om vi ska tro Ulrika Kärnborg, är förutbestämt redan från födseln in i de lägre klasserna. Resten av krönikan ägnas åt att spy galla över den "ideologi" som fått spridning under det senaste decenniet - den som förespråkar att alla människor kan utveckla sin fulla potential om de bara får möjlighet genom typ utbildning, uppmuntran, personlig coaching eller vad det nu kan vara.

Ja fy f-n! Att ha mage att påstå att människor är fria individer och inte ett gäng sedan födseln märkta och paketerade klassbärare, är sannerligen föremål för allvarlig oro över vart samhället är på väg. Om man väljer att klä massorna i små offerkoftor alltså. För det Ulrika Kärnborg säger är att det spelar ingen roll vem du är - det är din klass som bestämmer om det kommer gå åt helvete för dig eller om du kommer segla genom livet på en guldströsslad räkmacka. Soft! Jag som är barn till två relativt välbeställda akademiker kan därför luta mig tillbaka i sänghalmen och se guldet och de gröna skogarna rulla in utan att lyfta ett finger. Synd däremot för invandrarbrudarna i Tensta. Sorry tjejer, det spelar ingen roll hur brighta ni är eller hur hårt ni jobbar -ni är redan dömda till ett liv av fetma, billiga blingsmycken och social misär.

Jag råder Kärnborgskan att lägga "Dekonstruktionen av könsnormativa klasstrukturer del III" åt sidan för en stund och ta sig tid att läsa Mia Törnbloms självbiografi "Så dumt!". Ett ypperligt exempel på hur det kan gå precis käpprätt åt skogen för en person som föds med alla möjligheter framför sig, och på hur samma person faktiskt kan lyckas med det av Kärnborg så föraktade "tagandet i kragen" och vända sitt liv till det bättre. Jag lovar Ulrika, att bränna offerkoftan kommer vara precis lika befriande som att bränna BH:n.

Mammapappabarn

Tidig februari, istid alltjämt och den annalkande valrörelsen börjar anas. Inte minst genom ökad krigsaktivitet på tidningarnas debattsidor. I en artikel i söndagens DN passade KDs Göran Hägglund på att dra igång striden med MP genom att blåsa liv i den ständigt aktuella kvoteringsdebatten. Kanske främst den om föräldraförsäkringen. Häggis refererade till den diskussion som uppstod mellan honom Miljöpartiets Peter Eriksson under partiledardebatten i Agenda härom veckan, där den sistnämnde på frågan om inte föräldrarna bör få bestämma själva vad som är bäst för deras barn svarade att "jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet".

Detta föranledde alltså Göran H. att återigen ta verklighetens folk och dess självbestämmanderätt i försvar. Hägglund valde att ta ett lite nyare grepp på debatten och analysera frågan ur ett demokratiperspektiv. Argumentet gick ut på att det i grunden är odemokratiskt att beröva föräldrar på friheten att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen.

Peter Erikssons replik lät naturligtvis inte vänta på sig. På dagens DN debatt skjuter han ut hela populistartilleriet och varje Alliansparti får sig en träff av the loose canon that is Peter E. - jämställdhetsbonusar, hushållsnära tjänster, ja t o m jobbskatteavdraget blir alla obarmhärtigt slaktade. Och naturligtvis Kdisarnas egen lilla bebbe vårdnadsbidraget, som genustänkandets plötsligen självutnämnde väktare Peter Eriksson beskriver enligt följande "(...) vårdnadsbidraget, är inte en antipolitisk fråga. Det handlar i högsta grad om att använda politiken och skattepengarna för att påverka vilka val människor gör."

Logiken i argumentationen är sviktande. För vårdnadsbidraget är - till skillnad från lagstiftad kvotering av föräldraförsäkringen - en frivillig valmöjlighet. Och det är faktiskt den skillnaden som Hägglund påpekar och bygger hela sin artikel på. Peter Eriksson försöker i sitt inlägg göra det omöjliga, nämligen å ena sidan påstå sig försvara människors frihet att bestämma själv och å andra sidan förespråka lagar som tvingar fram jämställda resultat. Men svårigheten för miljöpartiet ligger nog snarare i att bekänna färg än att föra logiska argument. Kort sagt: vill man lagstifta om hur människor lever sina privatliv bör nog man stå för det istället för att trassla in sig i jaggillarfrihetegentligen-förklaringar.

Kvotering är i mångt och mycket en fråga om jämlikhet vs jämlik utkomst - två begrepp som oftast i praktiken är helt oförenliga. Tillämpar man principen om lika rättigheter, som man idag gör när det kommer till uttag av föräldraledighet, har resultatet visat sig bli icke jämlik. Kvinnor och män har samma rättigheter till föräldraledigheten men kvinnor tar ändå ut 80% av den. Slutsatsen är alltså, lite krasst uttryckt, att vill vi ha jämlika resultat måste vi också tumma på friheten genom att via lagstiftning tvinga föräldrarna till att dela lika på föräldraförsäkringen.

Samtidigt går det inte att förneka att det finns viktiga aspekter med en eventuell kvoteringslag. Bland annat att normerna på arbetsmarknaden skulle ändras om arbetsgivare plötsligt blev varse att alla pappor går på föräldraledighet. Något som troligen skulle ge avtryck i lönestatistiken. Men hur vet vi egentligen att exakt lika delning av föräldraförsäkringen är vad alla kvinnor och män egentligen helst vill ha och är "det bästa"?

När det gäller män och kvinnors ojämlikhet vad gäller lön och ansvar hemma, kan det diskuteras i oändlighet vad som är orsak och verkan, och vad som är självvalt eller "strukturellt tvång". Men trots att det fria valet alltid kan attackeras från socialistiskt håll (det är inte kvinnor som vill vara hemma med barnen utan könsnormernas tvingande kraft), har faktiskt ingen hittills lyckats bevisa att det är just könsroller som får kvinnor att ta ut mer föräldraledighet och inte den egna fria viljan.

Kanske måste man därför rent av vara lite ödmjuk inför möjligheten att även absolutjämställdhetärdetbästaföralla-förespråkarna och genusvetarna kan ha fel? Med detta i åtanke borde den bästa lösningen kanske vara att samhället - som idag - ger både män och kvinnor alla möjligheter att dela lika på barn och karriär, genom barnomsorg och fritt förfogande över föräldraledigheten för alla päron. Men så länge idén om fritt tänkande människor står mot uppfattningen om att det finns en överhet som vet lite bättre, lär denna fråga vara hot stuff ett bra tag till...