Populär populism

Den stundtals till synes omättliga medievurmen för populistisk dumförklaring slår en ibland med större häpnad än annars. Veckans "snackis" - dvs Reinfeldts uttalande om att vi måste jobba mer för att ha råd med framtidens välfärd - utgör lite av ett paradexempel på detta.

Reinfeldts lilla stillsamma konstaterande av det som alla vet och som torde kommit upp på varenda samhällsorienterat seminarium/konferens/debatt de senaste åren, har ungefär samma nyhetsvärde som att vi måste använda oss mindre av fossila bränslen, eftersom oljan är på väg att ta slut. Eller att isarna i Antarktis smälter. Eller att det är barnen som är vår framtid.

Trots detta, triggade statsministerns uttalande igång en veritabel medietsunami av förfasanden och upprörda rubriker. Aftonbladet gjorde ingen besviken och smällde på med sitt allra tyngsta titta-vad-de-ondskefulla-borgarbrackorna-vill-göra-artielleri, kryddat med den sedvanliga tyckar-barometern.

Inte heller SVT sparade på krutet när man skickade iväg en reporter för att utföra lite djuplodande journalistiskt grävande. För att verkligen säkerställa att ingen dum jäkel skulle missa poängen, ställde sig reportern först brevid en byggarbetarkille bärandes på en tung slang och därefter hos några trötta undersköterskor och ställde frågan om de kan tänka sig att jobba tills de är 75. Nej, blev det sensationella svaret. Därefter styrdes kosan mot...tataaa!!: rikingarnas epicentrum Stureplan. När den ultrapedagogiske reportern frågat x antal kostymklädda innerstadsbor samma sak och fått en helt annan typ av svar, var SVT nöjda. Den på förhand bestämda slutsatsen framstod med all önskvärd övertydlighet och samtliga tittare besparades därmed alla vedermödor som det egna tankearbetet kräver.

Förutom det faktum att tycks finnas en mängd journalister och redaktörer därute, vars tankar om svenska folkets intellektuella kapacitet och självständiga tänkande inte verkar vara särskilt höga, är stormen kring Reinfeldts pensionsuttalande tyvärr symptomatisk för det rådande medieklimatet. Både Aftonbladets och SVTs redaktioner är väl införstådda med att framtidens välfärdstumaningar kräver att vi jobbar mer och längre. Inte sällan efterlyser man dessutom en mer visionär regering som vågar blicka framåt. Ändå tycks det vara populismens behag som lockar mer än något annat, när knappt en enda tidning eller nyhetsinslag missade chansen att piska upp skräckrubriker när statsministern vågade yppa något i frågan.

Den förestående finansieringsproblematiken är lika mycket en realitet som de tidigare nämna smältande isarna. Men ett samhälle där ingen politiker vågar yttra obekväma sanningar av rädsla för mediedrevets söndersmulande av alla möjligheter till politisk överlevnad, skapar just det kortsikta populistiska debattklimat som framkallar det som brukar benämnas "politikerförakt". Eller som SvDs ledarskribent Daniel Persson skrev häromdan:

Om Sverige ska bli ett framtidsland måste vi lämna lättkränkthet och populism bakom oss. Börja med att söka lösningar på problem istället för att gnälla och belöna saklighet och förnuft både hos oss själva och andra.

Sura rönnbär

Bitterheten har intagit en ny skepnad: den är en medelålders man med lite gråsprängt hår, högt hårfäste och kallar sig själv för Tommy.

World of Håkan

The Juholt Show fortsätter. Den farsartade cirkus där s-ledaren med en imponerande frekvens levererar det ena förvirrade uttalandet efter det andra, har pågått en bra tid nu. Inte mycket tyder på att stormen kommer att lägga sig. Tvärtom tycks Juholt trassla in sig mer och mer för varje offentligt framträdande han gör.

Häromdagen rapporterade flera medier om hur personalen på s-kansliet gör revolt mot partiledaren, till följd av att han skyllt en rad fadäser på sina egna tjänstemän. Att lägga skulden för sina tillkortakommanden på den personal som man själv anställt är inte ett överdrivet klyftigt drag. Denna insikt tycks även ha nått Juholt som nu lägger om strategin för att maskera sin accelererande personkris.

Idag kan man läsa på svt om hur s-ledaren uttalar sig angående den kritik som han nu tror kommer att lägga sig. Inte för de framförda synpunkterna är obefogade. Inte heller för att han har en hel arsenal av bra idéer och utspel på gång. Nej, Juholts hemliga vapen för en socialdemokratisk revansch är istället Alliansen.

"Det är en socialdemokrati som ser att det borgerliga experimentet faller ihop, elpriserna skjuter i höjden och snart kommer vintern och då ska det bli intressant att se hur tågen går. Man väger kissblöjorna för att någon ska tjäna pengar, det kommer att vara mer bestående än andra ämnen den senaste veckan.
Det här kommer att stärka socialdemokratin."

Att ha en partiledare vars främsta strategi för att vinna valet är en tilltro till att den sittande regeringen kommer att klanta till det, måste om något vara ett kvitto på omfattningen av den socialdemokratiska krisen. Om inte annat så ter sig taktiken att sparka motståndarlaget på smalbenen utan att själv skapa anfall som anmärkningsvärt oinspirerad.

Trots de upprepade märkligheter som aldrig verkar ta slut, tycks inte sjukdomsinsikten infinna sig hos Juholt, som parerar sina snedsteg genom att ideligen lägga bollen hos någon annan - oavsett om det är tjänstemän eller de politiska motståndarna. Att tålamodet hos väljarna börjar tryta, vittnar de ständigt dalande opinionssiffrorna om. Frågan är väl nu hur länge S-toppen med värdigheten i behåll orkar backa upp Håkan Juholt och därmed skriva socialdemokratisk fiaskohistoria.

Statskupp 2.0

"Det kändes som en statskupp", sa Marita Ulvskog om den borgerliga valvinsten när det begav sig år 1976. Liknande associationer får man när man ser ovanstående rubriksättning. Att en livskraftig opposition är en förutsättning för en fungerande demokrati råder det inget tvivel om. Men varför denna opposition måste utgöras just av ett starkt Socialdemokratiskt parti är höljt i ett väldigt grumligt dunkel.

Die Mauer

Landstingsmoderaterna har börjat lajva och leker just nu Östtyskland 1981. Den annars så öppna och transparenta våning ett på Landstingshuset har nu delats av en glasfiberisolerad Berlinmur, som går mellan Kd-kansliet och de moderata domänerna.

Denna omotiverade - men fantastiskt underhållande - ängslighet har gett upphov till en imponerande kreativitet i hemgjord signalspaning från övriga politiska kanslier. Vad för sorts snaskig information som tankades in under ovanstående övning är dock givetvis strikt hemligstämplat... tills dess Wikileaks får nys om saken, alltså.

Under det bruna täcket

SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink har skapat rubriker genom ett nytt försök att väcka liv i debatten kring Ingvar Kamprads brunfärgade förflutna. Den nya vinklingen består i avslöjandet att Kamprad uppenbarligen var en mer aktiv medlem i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling än vad han tidigare velat påskina.

Det är givetvis inget litet lik som Ikeagrundaren har i sin garderob. Samtidigt kan man inte låta bli att undra vad syftet med SVT:s skandalreportage egentligen är. Ikea är en lika väl inetsad institution i den svenska nationalsjälen som sill, Volvo och midsommarfylla. Att avslöjandet om Kamprads ungdomsår skulle leda till någon sorts allmän Ikea-bojkott känns därför föga troligt.

Därtill ska man kanske också tillägga att personakten som upprättades av säkerhetspolisen över Ingvar Kamprad är daterad till 1943 - dvs, när Kamprad var 17 år. Ungdomlig naivitet håller kanske inte direkt som en ursäkt i det här fallet, men det skadar inte ta sig en funderare kring preskribtionstiden för diverse överträdelser.

Hur det än är, lär SVT-inslaget knappast ge tillräcklig chockeffekt för att strypa försäljningen av Billy-bokhyllor nämnvärt. Man kan således konstatera att svenska journalister har ett och annat att lära om sin egen bransch och den ädla konsten att sänka en folkkär profil. Nazi-scoop i all ära, men det är en droppe i Mississippi jämfört med den folkstorm som skulle utbryta om någon lyckades rota fram en bild på Ingvar Kamprad rökandes en suspekt pipa...

Pensionärspopulisterna

Göran Hägglund träffade nyligen Expressens Niklas Svensson och pratade kräftskivor, Khadaffi, Miljöpartiet och budgetarbete. På det senare temat dröjde sig Häggis i vanlig ordning kvar vid de ekonomiska förutsättningarna för den yttersta essensen i KD-kärnan - dvs, pensionärerna. Hägglund ojade sig över att vallöftet om sänkt skatt för pensionärer nu fryser inne på obestämd tid.

Lägre skatt för pensionärerna är viktigare än att det ska bli billigare att gå på krogen, deklarerade Hägglund, åsyftandes det faktum att Centerpartiets sänkta restaurangmoms ges priorititet framför KD-förslaget. (Det finns ett uttryck som säger något om rönnbär eller om det var rävar som jag tror skulle kunna passa bra in här... )

Det är inte svårt att förstå Göran Hägglunds bitterhet. Med en svajig balansgång kring 4-procentsstrecket har KD knappast råd att svika sin trognaste skara väljare (intresset från verklighetens folk för performancevrålsretoriken var ju som bekant minst sagt ljummet). Det hindrar dock inte att man kan ställa sig något frågande inför inbuntandet av Sveriges alla 65-plussare till ett homogent kollektiv. Från fattiga damer som kanske aldrig förvärvsarbetat i hela sitt liv och lever på rätt knappa marginaler, till Danderydspenschisarna Doris och Didrik af Stjärtenholz som lever hyfsat fett på sin ålders höst.

Möjligen är det just fattigpensionärerna som Hägglund och KD särskilt värnar om. Det skulle hur som helst bli lättare för partiet att legitimera sin skattesänkarvurm om man slutade tala om pensionärer i gemen. Inte minst för att undvika att hamna i samma populistträskmarker som andra partier gjort före dem. Det gamla högerpopulistpartiet Ny Demokrati drev till exempel i ett sista dödsryck inför valet 2002 frågan om gratis telefon till alla över 75. Inga likheter i övrigt - givetvis - men vad som hände med Bert och Ians parti är ju numera historia...

För mer bakgrundsinfo till detta inlägg se här och här