Den stundtals till synes omättliga medievurmen för populistisk dumförklaring slår en ibland med större häpnad än annars. Veckans "snackis" - dvs Reinfeldts uttalande om att vi måste jobba mer för att ha råd med framtidens välfärd - utgör lite av ett paradexempel på detta.
Reinfeldts lilla stillsamma konstaterande av det som alla vet och som torde kommit upp på varenda samhällsorienterat seminarium/konferens/debatt de senaste åren, har ungefär samma nyhetsvärde som att vi måste använda oss mindre av fossila bränslen, eftersom oljan är på väg att ta slut. Eller att isarna i Antarktis smälter. Eller att det är barnen som är vår framtid.
Trots detta, triggade statsministerns uttalande igång en veritabel medietsunami av förfasanden och upprörda rubriker. Aftonbladet gjorde ingen besviken och smällde på med sitt allra tyngsta titta-vad-de-ondskefulla-borgarbrackorna-vill-göra-artielleri, kryddat med den sedvanliga tyckar-barometern.
Inte heller SVT sparade på krutet när man skickade iväg en reporter för att utföra lite djuplodande journalistiskt grävande. För att verkligen säkerställa att ingen dum jäkel skulle missa poängen, ställde sig reportern först brevid en byggarbetarkille bärandes på en tung slang och därefter hos några trötta undersköterskor och ställde frågan om de kan tänka sig att jobba tills de är 75. Nej, blev det sensationella svaret. Därefter styrdes kosan mot...tataaa!!: rikingarnas epicentrum Stureplan. När den ultrapedagogiske reportern frågat x antal kostymklädda innerstadsbor samma sak och fått en helt annan typ av svar, var SVT nöjda. Den på förhand bestämda slutsatsen framstod med all önskvärd övertydlighet och samtliga tittare besparades därmed alla vedermödor som det egna tankearbetet kräver.
Förutom det faktum att tycks finnas en mängd journalister och redaktörer därute, vars tankar om svenska folkets intellektuella kapacitet och självständiga tänkande inte verkar vara särskilt höga, är stormen kring Reinfeldts pensionsuttalande tyvärr symptomatisk för det rådande medieklimatet. Både Aftonbladets och SVTs redaktioner är väl införstådda med att framtidens välfärdstumaningar kräver att vi jobbar mer och längre. Inte sällan efterlyser man dessutom en mer visionär regering som vågar blicka framåt. Ändå tycks det vara populismens behag som lockar mer än något annat, när knappt en enda tidning eller nyhetsinslag missade chansen att piska upp skräckrubriker när statsministern vågade yppa något i frågan.
Den förestående finansieringsproblematiken är lika mycket en realitet som de tidigare nämna smältande isarna. Men ett samhälle där ingen politiker vågar yttra obekväma sanningar av rädsla för mediedrevets söndersmulande av alla möjligheter till politisk överlevnad, skapar just det kortsikta populistiska debattklimat som framkallar det som brukar benämnas "politikerförakt". Eller som SvDs ledarskribent Daniel Persson skrev häromdan:
Om Sverige ska bli ett framtidsland måste vi lämna lättkränkthet och populism bakom oss. Börja med att söka lösningar på problem istället för att gnälla och belöna saklighet och förnuft både hos oss själva och andra.
